Tommy Körberg (2007)

Den mångsidige Tommy Körberg har släppt ett antal livealbum, men aldrig någon DVD. Denna smärre skandal åtgärdas 18 april, då Universal Music släpper det bästa ur hans TV-sända konserter från Berwaldhallen på både DVD och CD (med lite olika material). En resa genom Tommy Körbergs mångfasetterade karriär, med titeln Rakt upp och ner.

Tommy Körberg är på ett excellent humör när jag når honom i Malmö. Och då har jag inte ens sagt att jag tycker han är Sveriges bäste manlige sångare (med viss konkurrens från Freddie Wadling och Björn Skifs). Men det behövs inte. Körberg berättar glatt om sitt ständiga letande efter bra material, sin kärlek till Steely Dans alldeles egna sväng och sin beundran för Magnus Lindgrens arrangemang.

Att den nya utgåvan, där Tommy ackompanjeras av både Sveriges Radios symfoniorkester (dirigerade av Anders Eljas) och sitt eget band, heter just Rakt upp och ner är ingen slump. Detta är verkligen spelat, sjunget och inspelat i stunden.

I häftet som medföljer skriver Körberg bland annat följande: ”Vi ville bjuda publiken på musik som var alltigenom levande. Det låter kanske självklart, men i dessa tider, när så många musikljud alstras av själlösa maskiner som hamrar på allas vår mentala hygien, blir det alltmer sällsynt att det som verkligen lever får bre ut sig och ta den plats som det förtjänar”.

Det känns som en programförklaring.

– Visst kan man använda maskiner bara man får ett musikaliskt värde i det. De som programmerar måste kunna sin ”voicing”. Men när medelmåttor som Emilio Ingrosso säger ”vad ska man med musiker till när det finns maskiner” måste man få reagera.

Det var någon Melodifestivalsdeltagare som trodde att festivalen är så populär för att det är en av de få chanser publiken har att höra levande musik i TV. Och kompet är förinspelat!

– Där ser man skrattar Körberg. Nej, den enda levande musik du får höra i TV är väl snart Bingolotto och frukostprogrammen.

Vad är ditt tydligaste minne från kvällarna i Berwaldhallen?

– Jag minns en bit in i första kvällen, när jag insåg att jag lagt upp loppet lite fel. Jag trodde jag var Sixten Jernberg, vars valspråk var ”gå ut hårt och öka sedan”. Riktigt så funkar det inte. Men det här rättade jag till. Men vi gjorde ju tre kvällar. Ett av de viktigaste målen var att få bandet och symfoniorkestern att bli homogent. Oftast glasar man in det elektriska bandet och det känns som om det är två separata enheter. Men vi integrerade så alla hörde alla.

Hur skiljer sig DVD:n från CD:n?

– Det är olika dramaturgi. Och på CD:n har vi inget av DVD:ns mellansnack. CD:n är bara låtarna och applåderna, för att få ett flöde. Men även DVD:n känns mer som en helhet än TV-programmen, som ju delat upp konserten i två avsnitt. Men förhoppningsvis får vi använda deras ingress, med arkivbilder från när och fjärran. Jag är inte säker på vad som kommer med än.

Du har aldrig funderat på att sätta ihop en DVD med arkivmaterial från hela din karriär? SVT brukar ju köra en liten kavalkad när du gästar ett program.

– Jag skulle tycka det var jävligt kul om någon skulle vilja göra det. Jag har ju varit med sedan TV-sändningarna var svartvita, så det finns en del att ta ur.  Har gjort en massa saker, var till exempel programledare för en serie i Utbildningsradion på 70-talet. 16 program där jag presenterade musik från olika kulturer.

Vilka musik-DVD:er brukar du själv kolla på?

– James Taylor på Beacon Theater i New York  är en favorit. Skitsnyggt gjord, fantastiskt spelat och inspelat. En av de tre körsångarna, han som ser ut som en norrman, är kanon. Scenbilden, med tygstycken, är också snygg, Steely Dan:s live DVD är ju alltid lika kul att lyssna på. Fagen längst fram i mitten och den flummige Walter Becker med sitt aviga gitarrspel. Hawaiblues kallar jag det, han bor ju där. Jag var i New York när Jojje Wadenius spelade på Donald Fagens andra soloplatta. Han berättade att perfektionismen var sanslös: de höll på med ett kantslag en hel dag. Men det hörs. De har hittat en ny sorts sväng. Jag såg dem givetvis på Hovet. Men jag såg även Fagen med eget band i Minneapolis. Han hade en ny gitarrist med runda glasögon som såg ut som en collage boy. Skitbra. Min grabb brukar se en live-DVD med AC/DC, tror den är från Australien. Jag gillar dem också.

Samtalet seglar iväg i snack om Miles Davis, John Coltrane samt Eric Dolphy.

– Jag älskar Dolphys basklarinetts ”duell” med Charles Mingus bas, en musikalisk diskussion som enligt legenden handlade om att Dolphy ville ha löneförökning …..

Körberg har en ganska avancerad hemmabioanläggning.

– Jo, jag har Sonys värsting med 6.1-ljud. Man måste dra på för att det ska bli effekt. Men det är alltid problem med bas, och det är inte alltid mixat så bra. Jag tror också att folk placerar högtalarna lite fel. Man ska nog helst ta in ett proffs som hjälper en. Om man hör på min DVD så har vi verkligen ansträngt oss för att få en fin balans.

Tommy Körberg har gjort det mesta i musikväg. Visa, jazz, musikaler, fusion, rock, schlager, operetter … Han har sjungit Bo Nilsson, Björn & Benny och Jacques Brel. Han har gjort totalmusik med Solar Plexus och Made in Sweden, samarbetat med Stefan Nilsson sedan denne var ett ungt och ganska oprövat namn. Ett av hans mest hyllade projekt på senare år var en show och liveskiva med Magnus Lindgren-arrangemang, och han är på väg att sätta ihop det bandet igen. Listan tar liksom aldrig slut för denne arbetsmyra.

Har Tommy aldrig haft några down-perioder?

– Visst har det funnits några korta perioder då man funderat på att bli bagare. Jag jobbade som bagerilärling som tonåring, varmt och gott. Och så slutar man nio på morgonen! Men att man tänkt så har nog mest berott på att man varit utschasad, tror jag. Men bara man har nyfikenheten så finns ingen större risk att tröttna. Det är nog lättare att tappa sugen för dem som blir indragna i de stora skivbolagsnätverken, för där ska gudarna veta att det finns många klåpare.

När du tappar inspirationen då?

– Då åker jag till London och botaniserar. Jag är ofta ute på nätet också. Är ständigt på jakt efter bra material att sätta tänderna i!

Artikeln har tidigare publicerats i Home Vision 2007.