Fatboy (2008)

Bandet hämtar enligt egen utsago sin inspiration i de mer ljusskygga delarna av amerikansk tradition och artister som Faron Young, Buck Owens, Wynn Stewart, och Ray Price men det låter lika mycket som om de fått Roy Orbisons mörkaste stunder, Johnny Cashs Sunsessioner och gammal hederlig truckdrivincountry á la Dave Dudley med modersmjölken.

Och, som av en händelse (som ser ut som en tanke) når jag leadgitarristen och låtskrivaren Hannu Kiviaho mitt under en provkörning av en ny bil. En Volvo. Med scallops, såklart.

- Men till sommaren får det nog bli en Cheva, säger Hannu och skrattar. En åttiotalare, de är inte så jävla dyra.

Hannu har, liksom de flesta medlemmarna i Fatboy, en stark koppling till rockabillyrörelsen, något som bandets sound också tydligt skvallrar om. Rörelsen i sig, som är väldigt framträdande i den del av Sverige Hannu kommer ifrån, har dock både sina för- och nackdelar, enligt honom själv.

- Jag älskar estetiken och allt som förknippas med rockabilly, men har lite svårt för att den renlärighet som råder där lätt blir till ett självändamål. Det finns så många rockabillytalibaner, som jag kallar dem, som tror att allt blir bättre bara för att man gör allting old school. Det är inget som gagnar musiken i slutänden.  Men våra rötter i den musiken går ju inte att förneka. Affe (Alf Östlund, basist) som ju närmast är en legend i rockabillykretsar, har spelat med alla från Leroy Van Dyke och Link Wray till Wanda Jackson och Pagge (Thomas Pareigis, sångare) hade ett grymt band i samma genre när vi träffades.

Själv har Hannu, förutom att ha startat Eskilstunas första rockabillyband tillammans med Affe, ett förflutet i legendariska svenska akter som Memento Mori och Ingo & Floyd. Att Fatboy består av garvade, respekterade musiker må vara en sak, men Hannu menar att det främsta skälet till att Fatboy är unika i landet idag är Thomas Pareigis kvalitet som sångare.

- Du kan ha hur bra låtar och vara hur duktig musikaliskt som helst – har du inte en bra och trovärdig sångare faller alltihop, som han uttrycker det.

Det går så lätt när man jobbar med en riktigt duktig frontman. Kärnan i vår musik ligger mycket i Thomas röst.

Och Pareigis är onekligen strålande countrysångare. Med Raul Malos djup och en närmast orbisonsk känslighet croonar han som en ängel när nöden så kräver och låter rösten riva när bandet frustar loss i de snabbare, rockabillydrivna numren och är allmänt så övertygande att Magnus Carlsson borde rodna.

Bandet, som också innefattar Joakim Lindahl, gitarr,  Jörgen Wall, trummor och Jan Lissnils, steel guitar, är inte bara hemtama i countryidiomet – de spelar med sådan patos och känslighet inför låtarnas karaktär att Fatboy mitt i alla referenser skapar något så ovanligt som en egen personlighet. Lyssna på inledande rökaren This Tear Will Never Leave My Eye, den förtjusande Dare To Meet Her eller plattans bästa spår, Devil’s Tale och hör ett band som minsann inte bara poserar i hängselbyxor, nudie suits och stetsons för att verka genuina. De är det verkligen också.

- Vi ser ut som vi gör, det är inga falska poser eller påklistrad image, säger Hannu. Visst står vi också framför spegeln i logen innan en spelning som vilka fjollor som helst, men då handlar det mer om vilken skjorta man ska välja än att vi medvetet stajlar oss för att se ut på ett visst sätt på scen.

Hannu instämmer också i min teori om att man egentligen inte väljer countrymusiken, utan att den väljer en.

- Man växer inte ifrån den här musiken, man växer med den. Och Fatboy är på något sätt ett fall av ”rätt man på rätt plats”. Även om vi visste vad vi ville göra musikaliskt tog det lite tid för oss att hitta vår formel, men vi har låtit utvecklingen ta sin tid, och det har vi igen nu.

I flera låtar, inte bara i Steelhearted Boy, lyser bandets förkärlek för det dramatiska igenom i snyggt skurna, syd- och östeuropeiskt klingande instrumentalpartier och ger ytterligare en dimension till den lite svartsynta melankoli och det vemod som präglar hela albumet. Hannu medger att Fatboy hämtar mycket inspiration från andra musikaliska territorier än den amerikanska.

- Vi gillar mycket finskt, mycket tango och en hel del ungersk klezmer ch zigenarmusik. Det finns en dragning åt det filmiska, det dramatiska men samtidigt råa. Ibland på gränsen till det patetiska, men det är sånt vi gillar (skratt).

Kiviaho tror också att det finns något i Fatboys musik som slår an något i den svenska själen, kanske beroende på att vår attityd till countrymusik förändrats kraftigt på senare år.

- Vi är faktiskt lite förvånade över hur bred vår publik är. När vi spelar live står 65-åringar sida vid sida av 20-åringarna och alla verkar kunna hitta någonting i vår musik som tilltalar dem. Men framför allt är det roligt att det är så många ur den yngre generationen som förstår att uppskatta vår musik, just för att man märker att de tar den här musiken på allvar.

Och hur bra albumet Steelhearted än är, är det just på scen Fatboys verkliga storhet kommer fram. Alla som upplevt dem live vet nämligen att de är så bra att det är svårt att tro att de verkligen kommer från ställen som t.ex Gryksbo och inte Bakersfield. Om det inte vore för det där svensk-finska vemodet som slår igenom och lyser upp våra djupfysta skandinaviska själar då.