Elton John (2005)

Ceasar’s Palace är inte bara flådigt, det är fullkomligt bisarrt i sin blandning av amerikansk prål, romersk estetik och asiatisk turisttillströmning. Tacky, javisst, men man kan inte låta bli att charmas av allt detta dekadenta, denna symbol för kapitalism och ”framsteg”. Pengarna flödar, känslorna svallar och för ett ögonblick får en medelålders smålänning känna sig som, om inte en kung, så åtminstone som kejsare över sin egen lilla inskränkta värld. Låt så vara att den världen består av 65 kvadratmeter, varav 30 av dessa är ett badrum i helt klätt i marmor.

Sir Eltons rum, f’låt, SVIT, är såklart en aning mer imponerande. Jag tas emot av den engelska skivbolagsrepresentanten i ett kök som är större än hela min humbla boning hemmavid och jag räknar till inte mindre än sex rum i den korridor som leder till artistens vardagsrum. Mannen själv är förvånansvärt lång och ser nästan oförskämt fräsch ut för sina 57 bast. Han ler, ger mig ett fast, men kletigt (av något jag hoppas inte är vaselin) handslag och ursäktar sig genast med att han är tvungen att ringa ett samtal om det är ok?

Det är inte bara för att jag sitter mittemot honom och inte har någon annanstans att ta vägen som jag spetsar öronen. Det är klart man tar chansen att lyssna till ett privat samtal mellan Elton John och hans pojkvän David Furnish när man får chansen. När någon (David får man förmoda) svarar i andra änden drar Elton, med sin allra fjolligaste röst, till med ”hi, it’s meeee”, följt av ett rått gapskratt. Det är böghumor, mina vänner, böghumor i sin allra renaste form.

Faktum är att Reginald Kenneth Dwight från Pinner, Essex inte är ett dugg fjollig. Tvärtom, hans röst, som i början av karriären närmast tangerade alt, är djup och kraftfull och han har en självironisk glimt i ögat som alla som någon gång sett en intervju med honom känner igen. Jag har sett, hört och läst otaliga intervjuer med Elton John genom åren, och jag måste erkänna att det känns lite overkligt att sitta vid samma bord som den man som kanske mer än någon annan präglat min musikaliska uppväxt. Men Elton är älskvärdheten själv och det tar inte många minuter innan det känns som att sitta och snacka med en gammal, eller åtminstone nyvunnen, polare. Med den skillnaden att jag ju onekligen vet mer om honom än han om mig.

Vi snackar lite fotboll, och jag erkänner, kanske för att smöra lite, att jag under min värsta Eltonperiod till och med fick för mig att jag skulle hålla på Watford, det lag som under Eltons ledning gick från division 6 till högsta ligan på sex år. Elton skrattar gott och ger sin syn på laget då och nu, men när jag avslöjar att laget i mitt hjärta egentligen är Newcastle United tycker han, återigen med glimten i ögat, att fotbollsdiskussionen är avslutad. Och det är ju inte därför vi är i Las Vegas. Vi är här dels för att han under två års tid gör showen The Red Piano på Ceasar’s Palace medan Céline Dion har ledigt, dels för att det är ett sprillans nytt album på gång, Peachtree Road. Det första, i en 47 album lång karriär, som Elton producerat själv.

Ofrånkomligt börjar vi med att småprata om staden ifråga och Elton avslöjar att han märkligt nog aldrig lockats av, än mindre haft någon önskan om, att spela i Las Vegas.

- Om någon hade sagt till mig för fem år sen att jag skulle spela i Vegas så här länge hade det låtit som en jävla mardröm. Jag har såklart spelat här förr, på MGM Grand och så där, men jag har aldrig stannat utan åkt tillbaka till Los Angeles så fort jag kunnat. Men när min agent ringde och sa att Ceasar’s Palace ville att jag skulle komma under tiden Celine Dion hade uppehåll tänkte jag att, vafan, det kanske kunde vara en möjlighet att göra något annorlunda.

- Jag visste att folk skulle tänka ”jaha, nu ska Elton till Vegas, fan vad klyschigt, det är där alla gamla stofiler hamnar förr eller senare”, men den här stan har ändrats så mycket de senaste åren. Den har blivit mycket hippare och det har blivit enklare att göra spännande saker. Visst, allt är Cirque de Solieil, och man måste göra en riktig show, men jag har ju aldrig varit främmande för sånt (skratt). Scenen på Ceasar’s Palace, Colosseum, är den största inomhusscenen i Amerika och jag tänkte att nu har jag verkligen chansen att göra något som ingen nånsin har sett förut. Så därför kontaktade jag David LaChapelle och han tyckte utmaningen var för stor för att tacka nej till. Han har verkligen lyckats sätta ihop en show som tilltalar både de fans som känner till mig mer ingående och de som mest är familjära med mina hits.

Och The Red Piano är verkligen något extra. Inte bara för att Elton sjunger bättre än någonsin, är roligare än någonsin, eller för att bandet är det bästa han haft på många år, utan just tack vare LaChapelles inramning. Det finns en storbildsduk längst bak på scenen (och här snackar vi STORBILDSDUK!), på vilken det hela tiden rullar LaChapelles specialskrivna filmsnuttar, och som på ett subtilt men, om man kan sin Elton, väldigt tydligt sätt hintar och reflekterar artistens karriär och personlighet. Speciellt under I Guess That’s Why They Call It The Blues, där en mycket stark dansscen spelas upp och ger låten en mörk, nästan hotfull karaktär som den saknar på skiva, och kanske även live i normala fall.

Några av de mest minnesvärda ögonblicken är under The Bitch Is Back, då två gigantiska uppblåsbara bröst uppenbarar sig och på I’m Still Standing, där en fyra meter hög banan, kompad av två strategiskt placerade körsbär dyker upp. Då kippar den lättchockerade lasvegaspubliken efter andan, innan de lite nervöst börjar fnissa. De sexuella referenserna är många – fallosymbolerna står som spön i backen – och Elton visar flera gånger att han inte tappat sin förmåga att vara kontroversiell och att hans humor är intakt.

Det är en låt från Peachtree Road med i showen, Answers In The Sky, och det är anmärkningsvärt hur väl den smälter in mellan klassiker som Rocket Man, Philadelphia Freedom och Bennie And The Jets. Albumet i stort är habilt, med få riktiga toppar men också med förvånansvärt få djupdykningar. Det är klassisk Elton, med allt vad det innebär. Det var med sitt förra album, Songs From The West Coast som Elton John hittade tillbaka till sitt ursprungssound och även om skivan var en flopp med eltonmått mätt (5 miljoner är ju inte kattpiss annars) var det med den han själv känner att han hittade tillbaka till det han gör bäst. Mycket av äran tillskriver han producenten Pat Leonard (Madonna, Toy Matinee) och tanken var att Leonard skulle producerat Peachtree Road också. På grund av diverse omständigheter blev det inte så, och Elton beslöt att för första gången i karrriären producera själv. Ett inte helt okontroversiellt beslut.

- Det var många varningsklockor som ringde i staben när de hörde det (skratt). Jag har ju co-producerat grejer förut, men att ta på sig hela ansvaret själv var ett stort steg. Risken finns alltid att du förlorar objektiviteten och att du snöar in på oviktiga saker, men jag var ändå full av självförtroende inför uppgiften. Bandet spelar bättre än nånsin och de är ärliga killar, funkar det inte säger de till, och jag har en fantastisk ljudtekniker som jag litar på till fullo. Vi lämnade våra egon vid dörren och det var en fantastisk upplevelse att komma till studion varje dag med bandet, spela in och ha roligt, ganska likt det som vi gjorde in the good old days. Det var en risk men så här i efterhand var det utan tvekan värt det, det är en av de bästa upplevelser jag haft i studion.

- Min roll som producent var framför allt att se till att allting blev gjort. Med en utomstående vid spakarna kan man slappna av på ett annat sätt, gå ut och käka vid sjutiden, när ditt jobb är gjort, och låta honom hålla på med sina grejer. Nu var det inte så, nu fick jag vara på tårna hela tiden och vara lyhörd, selektiv och ärlig.  Jag var till exempel med under varenda pålägg på hela plattan, något som aldrig hänt förut, för att tycka till och styra upp. Det var underbart! Dessutom spelade vi in i Atlanta, vilket innebar att det inte var lika mycket som distraherade runt omkring. Spelar man in i en storstad som L.A eller New York eller London finns alltid risken att man hellre går ut och hänger på barer eller strippklubbar (skratt) istället för att verkligen koncentrera sig på jobbet när det tar emot lite, och det som bäst behövs. Vi slet som djur och det betalade sig. Jag är stolt över albumet.

Om Songs from The West Coast var ett återskapande av det klassiska eltonsoundet från exempelvis Goodbye Yellowbrick Road och Caribou är Peachtree Road mer en återgång till de rötter Elton visade upp på det självbetitlade albumet från 1970, eller Tumbleweed Connection. Och kanske visar den mer av Reg Dwights rötter än det man förväntar sig av ett klassiskt Elton John-album?

- Det kan mycket väl vara så. Det måste varit något i luften i Atlanta, för allt kom ut på ett väldigt ”southern” sätt. Nästan alla mina musikaliska rötter går ju tillbaka till den amerikanska södern; r’n’b, southern soul, rock’n’roll, country och blues och det märks i de här sångerna, utan att det var en medveten tanke. Med Songs From The West Coast hittade jag tillbaka till ”min” formel och jag kände på något sätt var jag hörde hemma musikaliskt, men det tar kanske ett par album till innan det verkligen satt sig igen, innan jag har fått det hundraprocentigt tillbaka. På så sätt är Peactree Road definitivt mer influerat av den musik jag gillar än att den är influerad av vad jag, och andra, förväntar sig att höra från Elton John.

Elton är en ökänt fanatisk skivsamlare och kallar sig själv ett musikfreak som själv råkar spela och skriva musik. Det finns en klassisk scen i den lysande dokumentären Tantrums & Tiaras där han går omkring på Tower Records och plockar på sig skivor för tusentals pund, något som han erkänner händer ganska ofta. Han älskar att hålla sig uppdaterad på musikscenen och visar sig ha järnkoll på det senaste. Självkritiskt menar han dock att det inte alltid varit bra för hans karriär att hela tiden lyssna på ny musik, gilla det och ofta försöka att hänga på vissa trender. Framför allt under nittiotalet var han förvirrad och ofokuserad och på min fråga om han under denna tid någonsin tänkte halvvägs genom en platta att han var på fel spår, att detta inte var Elton, medger han att det hänt fler gånger än han egentligen vill erkänna.

Peachtree Road är också ett av de mest personliga album Elton gjort. Samarbetet med textförfattaren Bernie Taupin är tillsammans med Jagger/Richards, det mest fruktsamma, och mest långlivade i musikhistorien. 35 år efter att de skrev den första låten ihop är de fortfarande still going strong och arbetssättet har i grunden inte förändrats ett dugg. Fortfarande skriver Bernie texterna och skickar till Elton, som sätter musik till dem. Elton har ofta (alltför ofta enligt honom själv) fått frågan om varför han aldrig skrivit texter själv, med tanke på att han är en välartikulerad och öppen person, som har lätt för att prata och som inte direkt är rädd för att sprida åsikter omkring sig. Han menar att det är ett stort steg från att ha en god vokabulär och vara vältalig till att skriva ner sina tankar i ett så standardiserat format som en poptext. Det långa samarbetet, och vänskapen med Taupin har också gjort att han aldrig känt att han behövt det. Allt han velat säga har Taupin helt enkelt kunnat säga så mycket bättre.

- Bernie känner mig utan och innan och läser av mig så lätt, vilken sinnesstämning jag är i och vad som kan funka för mig i olika perioder av mitt liv. Visst har jag ratat texter för att de känts för opersonliga eller för flummiga eller whatever, men jag har aldrig petat i dem eller lämnat synpunkter eller kommentarer. Vi diskuterar aldrig texterna överhuvudtaget, har aldrig gjort. På Peachtree Road finns två väldigt personliga sånger, My Elusive Drug, som handlar om mig och David, och Weight Of The World, som på pricken fångar mig i den plats jag är på i livet just nu. Bernie har alltid haft förmågan att intuitivt kunna känna och läsa av mig, även om vi inte skrivit ihop rent fysiskt sedan början av sjuttiotalet. Det är en sällsynt gåva och något jag är oändligt tacksam för.

- Det finns en form av mystik och magi med vårt samarbete som jag aldrig kunnat, eller velat, sätta fingret på var det kommer ifrån. Och det märkliga är att jag får samma kick idag när jag gjort färdigt en låt och ber Bernie komma och lyssna på den och se hans ansiktsuttryck när han gillar den, som jag fick när jag skrev Your Song eller Skyline Pigeon. Det har alltid varit så jag gillat att jobba. Jag gillar att titta på en färdig text och fundera ut vilken typ av låt jag ska skriva för att berätta den här historien. Kanske är det också därför jag tycker så mycket om, och har så lätt för, att skriva musikaler. Som Billy Elliott t.ex, som jag gjorde färdig i slutet av förra året. Jag visste direkt vad jag skulle skriva när jag såg texterna, för jag kände karaktärerna och jag kände till historien. Det är samma sak med Bernie, förutom att då handlar det om honom eller mig (skratt).

Här får vi besök i det grandiosa vardagsrummet. Eltons baby, cocker spanieln Sir Arthur gör entré och får naturligtvis all uppmärksamhet för en liten stund. Jag kan inte ens försöka tala om hur vidriga jag tycker cockerspanielhundar är, men för sakens skull klappar jag den slemmiga hårbollen och håller god min. Jag får (läs: måste) till och med ge den jäveln ett hundkex som den sliter ur mina händer och lämnar en sträng av saliv kvar över mina byxor och den tjocka mattan. Att Arthur betyder mycket för popstjärnan råder det ingen tvekan om och vi kommer så smått in på mer personliga saker, något som Elton inte har några problem att prata om.

- Jag har aldrig mått bättre, säger han och klappar Sir Äckel på huvudet. Jag är en självdestruktiv natur och har varit beroende av allt man kan vara beroende av. Droger, sex, alkohol, cigaretter, musik, spel och hundar, hahaha (Arthur blinkar förnöjt med dregel hängande i mungipan), you name it, jag har gjort det och jag har gjort det i övermåtta. Min stora svaghet är dock kokain. Jag kan fortfarande komma in i ett rum, sniffa runt och säga ”du har kokain här, va? Ta bort det annars kommer jag att leta upp det och sniffa upp det på två röda” (skratt). Men jag har det under kontroll och jag har ett liv som jag inte kan klaga på nånting i.

- Under det senaste året har jag skrivit två musikaler, ett album, ytterligare nio låtar, medverkat på duettalbum, gjort fyra turnéer, satt upp en show och ändå haft ett liv. Jag har äntligen lärt mig att kunna ha ett liv utanför scenen, utan att behöva vara Elton John 24/7. Jag har någon att dela det med och kan stänga av när jag inte jobbar, något som varit omöjligt för tio år sen. Det vore patetiskt att vid 57 vara i ett stadie där allt måste kretsa kring det jag gjort eller gör just nu. Att kunna koppla bort de där grejerna är otroligt viktigt. Jag har David, jag har Arthur, fantastiska vänner och mina hobbies, samla modern fotografi och konst och jag kunde inte vara lyckligare.

Det är inte helt lätt för artister ur Eltons generation att åldras med värdighet i denna ålders- och utseendefixerade bransch och ofta drabbas dessa av ett sorts Moment 22. Om de krampaktigt håller kvar vid sin gamla stil och de attribut de är kända för anklagas de för bakåtsträvande och att vara ovilliga att utvecklas och försöker de hänga med i trender och nya uttryck blir de lätta måltavlor för trendpoliser och kritiker som tycker att de ska hålla sig till det de gör bäst. Elton håller med, och utvecklar resonemanget.

- Man kommer till en punkt när man ändå inser att man måste göra det man gör bäst. Det är det jag gjort på de senaste två plattorna och det är det jag kommer att fortsätta med. De första åren gick allt på instinkt och adrenalin. Vi stannade aldrig upp och tänkte efter och när man väl gjort det har man tappat det där. Det är bara att inse att det är på det viset. Man får försöka hitta nya vägar, och jag gjorde det på fel sätt, genom att hålla på med droger och skit och göra saker jag egentligen inte ville göra musikaliskt. Nu kan jag acceptera hur det är och skapa efter de förutsättningarna. Jag har aldrig varit mer produktiv än nu och jag har inte tyckt så mycket om det på många, många år.

- Det är också därför jag älskar att se på alla de här nya artisterna som är på uppgång nu. Franz Ferdinand, Jamie Collum, The Killers och Scissor Sisters, jag ser mig själv i dem på många sätt, i deras engagemang, deras entusiasm och deras uppenbara förtjusning och fascination över framgången och med allt vad den för med sig. Det smittar av sig och det är något jag inte kan få från Sting eller Rod Stewart (skratt).

En halvtimme går alldeles för fort ibland. Jag sitter och stirrar på mina fullklottrade frågepapper och inser att jag inte hunnit gå igenom en bråkdel av det jag hade velat. Elton John är som en kulspruta när han väl börjat snacka och det är inte lätt att få en syl i vädret. Ett tacksamt intervjuobjekt, javisst, men det hade varit spännande att hinna gå mer på djupet, att skrapa bort lite av rougen och hitta lite av Reg, av den person som inte är ett superproffs i såna här sammanhang.

Inte bara för att göra en intressant artikel, utan för att en del av mig, den som tillbringade så mycket tid av uppväxten begravd i album som Elton John, Madman Across The Water och Tumbleweed Connection och var beredd att jubla halleluja, beställa tid för hårtransplantation och självsvåldigt införa adoptionsrätt för homosexuella inför varje nytt släpp, verkligen vill veta vad som döljer sig bakom de där bisarra brillorna och plirande, humoristiska ögonen. Nu blev det inte riktigt så, men med I Guess That’s Why They Call It The Blues ringande i öronen framför en enarmad bandit, och med en cocktail ena handen är jag ändå rätt nöjd. För att toppa det här krävs det ju bara att få intervjua Todd Rundgren på månen. Typ…

Artikeln är tidigare publicerad i La Musik