Tomas Andersson Wij (2002)

Tomas Andersson Wijs första stora låtupplevelse var Always On My Mind med Elvis och innan han startat sitt första band vid tio års ålder så hade även The Beatles, efter mordet på John Lennon, intagit en plats i hans musikaliska arkiv.

– Jag kände tidigt att jag var fast i musiken. Rockens gud hade kallat mig, skrattar Tomas.

Två år efter det första albumet släpptes Ett slag för dig, denna gång på Warner Music. Ett kompromisslöst turnerande följde; Tomas tog alla spelningar som han fick chans till och namnet spreds över landet.

– När min andra platta släpptes var tiden mer mogen för innehållsmusik.  Tidpunkten i kombination med att jag var sommarpratare, syntes en del i TV och spelades i radio gjorde att jag fick mer spelningar. Det var ett tufft år och ofta ganska lite publik. På en spelning i Göteborg två månader efter plattan kom ut var det 70 betalande, när tre månader till hade gått var det utsålt på samma ställe och då förstod jag att folk snappat upp mitt namn.

Känner du dig stolt när du förstår att människor lyssnat till din musik och dina texter?

– Jag är glad över att jag har gjort tre så kompromisslösa skivor och att jag inte har ställt mig in hos någon. Det känns skönt att ha lyckats bevara sig själv i det här.

Är du beredd att kompromisslöst ställa upp i alla sammanhang?

– Man får ju oftast förfrågningar att ställa upp och spela i sammanhang som passar ens stil. De ringer ju sällan från Åre och ber mig sjunga samtidigt som Robinson- Martin häller upp öl. Däremot har jag en fast princip när det gäller att sälja ut min musik. Jag vill inte ens höra prislappen; vissa saker är heliga, bland annat den musik jag gett ut på skiva. Mina låtar är inte till salu för att kränga någonting. Det känns sorgligt när Bob Dylan säljer sin låt till ett datorföretag. Jag behöver de artisterna som kan säga nej till sådant, de är små livbojar som man kan flyta runt på i den här syndafloden av kommersialism som vi lever i.

Tomas upprepar flera gånger under intervjun att han inte vill predika eller försöka framstå som en politiker. Däremot lyfter han gärna fram de budskap hans texter handlar om under samtalet och berättar att han med glädje stödjer organisationer och idéer han tror på med sin musik.

– Jag har ställt upp på Ship To Bosnia och Antinazist-galan, men jag skulle exempelvis inte spela till stöd för ett politiskt parti.

Vilka ambitioner har du med ditt musikaliska utövande?

– Att min musik ska betyda något för mig och då också, förhoppningsvis, för någon annan. Musik har gett mig livskunskap och det är mer det jag vill länka mig till än topplistegrejen.

Den djupa rockpoesins aktie har åter uppvärderats och Tomas har fått förfrågningar från bland andra Rebecka Thörnqvist och Bo Kaspers att skriva texter till dem. Så förutom av hans egen stämma – som i vissa lägen påminner om en ung Thåström och i andra en pigg Hellstrand – sjungs hans texter i dag även av andra artister.

Du ger en bild av ett Sverige som är kallt, hårt och utan framtid…

– Nej, det finns alltid en framtid! Men när jag skrev på Ett slag för dig tänkte jag mycket på vad som håller på att hända med Sverige. Hur vår storslagna självbild raserats; hur snabbt vårt samhälle har förråats och hur snabbt arrogansen har tagit över. När man har ”allting” materiellt ställer man sig frågan; Är detta vad jag ska fylla mitt liv med? Min känsla är att det råder en allmän vilsenhet i vårt land; en existentiell tomhet. Ekonomi och politik har länge haft en stark ställning i vårt land, jag tror vi måste bejaka våra andliga sidor.

Men varför levererar du inte de ”rätta svaren” i dina texter?

– Dels har jag inte alla svar klara för mig själv, dels tror jag inte att det är min uppgift. Jag vill mer ge en nyckel till ett rum dit lyssnaren kan gå in och titta hur jag ser på saker och ting. Med mina ord hoppas jag på att kunna hjälpa människor att komma i kontakt med något slags känsla inom sig själva. Friheten med det poetiska språket är att låta bli att ge ett svar, eller vara motsägelsefull utan att för den skull fly från verkligheten. Det råder en fixering vid att alla ska ta ställning; det kanske finns en poäng att unna sig att stanna kvar vid frågan.

Tomas Andersson Wij fyllde nyss 30 år och hoppas under de kommande tio åren kunna fortsätta ge ut musik och turnera, men även gärna leva utomlands en tid och hinna skapa familj:

”Vi har rest halvvägs snart. Sakta ner eller högre fart? Du frågar mig, jag som vill ha allt; ha allting kvar”. Han fortsätter ställa frågor och de som fortsätter lyssna på hans musik kanske får nyckeln till svaren …

Tidigare publicerad i Nöjesmix, 2002