The Saints (2004)

Dialog med ett helgon

Ett av de mest legendariska punkbanden kommer från Australien. The Saints bildades i Brisbane redan under 70-talets första halva, men blev även en vital del av den engelska ”77-scenen”.  Nu har gruppens alla inspelningar från de klassiska åren 1976-1978 samlats i en fin box om fyra CD, All Times Through Paradise (EMI). Och bandet finns än, med gitarristen Marty Willson-Piper (även i The Church) som sprillans ny medlem.

Chris Bailey är sedan länge The Saints självklara centralfigur. Han har bland annat bott i Australien, New York, England och Malmö men är numera bosatt i Amsterdam. Och det är därifrån han ringer upp.

Har ditt liv som världsmedborgare gett dig en större förståelse för människor generellt?

– Det viktiga jag lärt mig är att folk i stort sett är desamma. Våra kulturer formar oss en del. I stort sett är det.  Vanor och normer skiljer sig men behoven är desamma. I mitten av 90-talet gjorde jag ett showcase här och min svenska flickvän bestämde att vi skulle bo här med våra galna norska katter. Och så har jag lärt mig en sak till: bråka aldrig med svenska kvinnor, för de vinner alltid. Speciellt den veckodag som vi har som regel att enbart tala svenska.

Hade du 1977 kunnat föreställa dig att er skramliga punk skulle bli del av en lyxig retrospektiv box?

– Tanken skulle aldrig ha slagit mig och det var absolut inte min idé, även om EMI involverat mig! Vi kände oss inte så speciella. Det var aldrig poängen. Det var att bevara och utveckla en viss musik. Ett citat då var ”vi skulle inte vilja bli popstjärnor men ett lokalt band över hela världen”.

Hur har låtskrivandeprocessen ändrats genom åren?

– Inte så mycket. Jag har en säck med trick och kan skriva efter en formel, min vill hellre vänta på inspiration. Jag vill gärna tro på ett gudomligt element. För de bästa låtarna dök bara upp medan de jag jobbade med inte hade ”det”. Men jag har fortfarande inte lärt mig att lägga ner en dålig i tid… Låtskrivande är nyckeln i det jag gör, även om jag gillar att uppträda.

Vad är skillnaden mellan Chris Bailey solo och The Saints?

– Alla inspelningar är en samarbetsprocess. Ibland vet jag inte varför vissa har mitt namn och vissa är bandskivor. Kanske är det ego? Men jag gillar vad The Saints stått för, att sätta musiken först och överlevnad och berömmelse i andra hand. Jag kan se en linje från min ungdom till den attityd jag har i dag. Det är ju inte bara jag, det är fler som är så.

Vad har du lärt dig om branschen?

– Att försöka stanna utanför den. Förra året gjorde jag mig av med mitt management. Jag hade en ovanligt dålig erfarenhet precis när jag trodde jag lärt mig hur det fungerar. Jag har producerat lite men det kan vara otacksamt. Skrev låtar ihop med folk förra året, bland annat tjejen från Concrete Blonde. Låtskrivande är skapande i kombination med psykologi.

Ångrar du något?

(Sjunger:) ”Regrets, I’ve had a few…” Äh, jag har gjort dåliga skivor och bra skivor, fattat både kloka och dumma beslut. Jag skulle inte byta ut det. Den stora businessen suger fortfarande. Leve variationen! Jag gillar att regler krossas. En del oväsen är tillbaka och jag tror allt är ”up in the air”. Hela cykeln har skakats igen. Skivbolagen slås ihop och imploderar, de oberoende bolagen kommer tillbaka. Produktionsmedlen har gått tillbaka till arbetarna! Internet är bra för artister som vi. Jag säljer inga produkter där – jag är ingen bra butiksinnehavare.  Men det är subversivt. Jag känner lite som jag gjorde när jag var tonåring.

När insåg du att du var en sådan som kommer att göra detta tills du dör?

– För LÄNGE sedan. En flicka som ja var ihop med ville bo på den engelska landsbygden och öppna en pub. Jag var frestad, men kom fram till att jag var för gammal för att lära mig några nya trick och ändra inriktning i livet. Jag var 21…

Varför håller The Saints musik?

– Jag var hos en vän som spelade Little Richard och Chuck Berry och jag blev lika upphetsad som när jag var 14. Jag föddes in i beat-generationen och kan citera poeter. Men den här musiken är ganska oförändrad. House och rap kan inte döda den. Jag menar inte att min musik är mer ärlig, jag är ett fan av teknik, men att programmera blir lätt trist och för mycket tänkande hos mig. Låten och att spela ihop var nyckeln, även när vi var skrikande tonåringar.

Hur förbereder du dig för ett gig?

– Jag kammar mig och dricker te! Jag förbereder mig inte. Så mycket musikaliskt Jag gillar attityden att varje gig är det första. Det viktigaste är att vara i rummet och spela för de som är där. Framträdanden är magiska när låten tar över dig och du slutar tänka. Det är svårt att artikulera., men alla känner när saker är bra. ”Magi” är en kliché men det är lite så det känns. Och varför klaga när ditt jobb är att åka runt planeten?

Vad hade du gjort om du inte blev artist?

– Vem vet? Berömd författare eller gatusopare… Jag har skrivit en detektivroman, som jag vet är dålig. Förmodligen en övning för att bevisa för mig att själv jag inte är författare.  Jag är inte jagad av känslan av att jag måste vara kreativ. Musiken finns omkring dig, vare sig du plockar upp den eller inte. Jag behöver snarare en deadline.

Vilka plattor skulle du ta med dig till en öde ö?

–  Min iPod gör den frågan överflödig!

OK. Vilka 15 000 låtar skulle du ta med dig till en öde ö?

– Haha. Ska jag börja med A? Äh, jag skulle ta med mycket musik med fioler. Och så blues, för livet är svårt att tänka sig utan det.

Har du något råd till blivande artister?

– ”Go for it!” Och ta inte berömmelse för allvarligt. Kändisskap kan vara en konstig följeslagare. Jag har träffat några personer som tar sitt på allvar – pompösa människor kan du hitta överallt. Men livet är för kort.

Intervjun har tidigare publicerats i La Musik 2004.

Vi avslutar med två klassiska klipp med The Saints – ett från 1977 och ett från 1987.

Stranded:

Just Like Fire Would: