Annons

TomWaits-490x351

Tom Waits (2004)

Tom Waits är aktuell med sitt nya album, Bad As Me. Jag träffade honom inför förra albumet Real Gone 2004. Så här skildrade jag det mötet:

Publicerat den: 02 november 2011 18:37 | Senast uppdaterad: 30 april 2012 13:39

Taggar: , , ,

Sprid vår kärlek

Det är måndag eftermiddag. Normalt sett inte en av de mest upphetsande veckodagarna, om man ska vara ärlig. Men just denna måndag är det väldigt svårt att tycka att livet är något annat än ganska perfekt.

Det vore i alla fall synd att klaga när man just spenderat fyra dagar med trevliga San Francisco-bor och sitter på en buss som just åker över Golden Gate-bron norrut, mot den pittoreska, idylliska småstaden Petaluma. Anledningen till att jag är på väg dit är inte heller så pjåkig. Jag ska träffa Tom Waits, som sedan många år bor där tillsammans med hustrun och samarbetspartnern Kathleen Brennan och deras gemensamma barn.

Jag har haft äran att träffa de flesta av mina musikaliska hjältar genom åren, men känner mig ändå privilegierad och inte ett dugg luttrad som ska få träffa just Tom Waits. En artist som jag lyssnat på sedan 70-talet och vars utveckling jag följt nära nog oavbrutet.

Och jag är inte ensam: både mina svenska kompisar och mer nyblivna polare i San Francisco har verkat osedvanligt nyfikna på just detta intervjuobjekt. Alla verkar eniga om hans storhet som låtskrivare och ”performer”, men han omgärdas också av en hel del mystik och myter, av vilka somliga tveklöst byggts upp av artisten själv. Flera hoppas på att få svar på frågan om han är galen eller bara ”excentrisk”, vad det nu innebär. Eller om han liksom Keith Richards är ett vandrande barskåp. Min syster går så långt som att tycka att han verkar ”farlig”. Inte helt obefogat, om man bara går efter hans ofta grovkorniga och mystiska videor, som tagna ur en tidig David Lynch-film, eller hans mer än lovligt rossliga röst och ett sound som ibland låter mer som ett slagsmål i en verktygslåda än ett musikalisk ackompanjemang.

Men den som följt Waits konstnärskap en längre tid, och på närmare håll, minns säkert hur han – som i en helt annan tid – började som känslig, storstadsromantisk låtskrivare i en tydlig tradition, har en skön, torr humor och är en svårslagen historieberättare (ibland till den milda grad att hans konserter ibland övergått i rena ståuppkomiken).

Visst har han varit illa ute, inte minst under alkoholens inflytande. Och visst var han under några år nära att bli galen (på ett sätt som gick ut över kreativiteten), och därmed förvandlas till en av de vackra förlorare som han så ofta besjungit. Men farlig? Nja, låt oss säga att jag närmar mig honom med en blandning av nyfikenhet och respekt.

Som intervjulokal har Waits utsett en minst sagt udda, för att inte säga mystisk, restaurang kallad Café Amsterdam. Den ligger mitt i ingenstans och alla journalister körs dit av en trevlig alternativrockare med lokalkännedom. Stället startades av en gammal holländare som flyttat till Kalifornien kring 1990. Restaurangutbudet verkar i stort sett bestå av ostron och diverse spritsorter. Det är svårt att tänka sig att någon annan än Waits (eller hans hustru, som lär dra i många av hans karriärspakar) skulle utse just denna inrättning som idyllisk för möten internationell press. Men jag törs svära på att Waits inte är mer excentrisk än att han tänker på sin image. Att ses på Starbucks könlösa kaffekedja skulle exempelvis vara alldeles för fantasilöst för att passa en spännande artist som Waits.

Jag har blivit tilldelad en timme ensam med det eftertraktade intervjuobjektet och inleder med att fråga om folk ofta tror att han är farlig. Han skrockar belåtet.

– Yeah, yeah. Jag har ofta beskrivits som en blandning av skräckfiguren ”The Bogey Man” och Jultomten… En liten tjej skrev till mig att jag lät som en blandning av en cherry bomb (rund amerikansk smällare) och en clown. Både skrämmande och rolig. Det gillade jag, skrockar han.

Och Tom Waits skrockar verkligen. Jag tror inte han kan skratta.

Waits senaste album Real Gone (Anti/Epitaph) släpps 4 oktober och fortsätter på den inslagna vägen av udda, ofta brutala ljud och mänskliga defekter. Det gungar bitvis rejält och plattan är inte för den med svagt hjärta. Den som inte hört Waits sedan han gjorde pianoballader skulle nog få en chock. Men här finns också en del minnesvärda melodier mitt i det påträngande och aviga. Som vanligt.

Bland musikerna märks hans gamle vapendragare, den gamle Canned Heat-medlemmen Larry Taylor (som först spelade med Waits på 1980 års Heartattack and Vine) och gitarristen Marc Ribot (som befunnit sig i Waits universum sedan 1985 års Rain Dogs). Les Claypool från Primus återvänder på bas, liksom deras före detta trummis Brain Mantia, som senast åkte med de som senast kallade sig Guns N’ Roses. Toms egen son Casey X. Waits återfinns på percussion och skivspelare. Den mest otippade gästen är dock metalgitarristen Harry Cody, för dussinet år sedan känd som gitarrist i svenska Shotgun Messiah  (som också inkluderade bland andra Zinny Zan och Tim Skold).

– Harry är gift med en kvinna som jag känner och arbetar med, förklarar Waits. Hon sa ”vi tar hit Harry”, och jag sa ”javisst”. Han bor i Los Angeles. Han spelade på två låtar, How’s It Gonna End och Don’t Go Into That Barn. Harry är kanon. Jag har hört Shotgun Messiah. Det är lustigt, metal är fullt av restriktioner. Det finns väldigt specificerade regler om vad man får och inte får göra. Så det är egentligen besläktat med bluegrass eller r&b. Och i det sammanhanget kan jag uppskatta Shotgun Messiah. Min musik handlar mer om att ta bitar av allt och sedan försöka bilda min egen fälla. Jag vet inte vilken kategori jag tillhör, men den är antagligen ganska amerikansk eftersom den lånar får olika håll.

Waits går allt längre tillbaka till rötterna av blues, gospel och soulmusiken.

– Jag vet inte var det ska sluta. Man dras till saker som när en och för mig och jag antar att det som attraherar mig med den musiken är att det påminner mig om någon som dansar medan ingen ser på. Det är vad jag älskar med den. Och jag antar att det är den känslan vi alla försöker uppnå.

Att ge sig hän?

– Ja. ”Real gone”. Som automatisk skrift. Vart det än för en.

På senare har Waits alltmer börjat framföra trumkompen med sin mun, (lite som vår svensk mun-trummis Svante Drake och vissa rappare). Jag frågar hur det startade.

– Jag tror det började med att jag satt i studion och skulle visa trummisen vilken sorts trumkomp jag var ute efter (visar med munnen). Och till slut insåg jag att jag kunde göra det själv. Och jag gör inte en loop som går runt runt, jag gör det i realtid, jag låter så i fyra minuter. När man hör en loop blir det som ett enformigt mönster på en duk, man vilar ögonen på det men slutar se det, för det händer inget. Tanken vandrar vidare mot variation. Musiker pratar så där hela tiden – onomatopetiskt. Ibland kanske man säger ”spela som om ditt hår fattat eld”. Alla musiker har sitt eget språk för att visa vad de är ute efter. Men  ibland är det mer en besatthet eller att tala i tungor. Den bästa musiken i världen, den som skulle göra dig riktigt upphetsad, har vi kanske inte hört eftersom de personer som framför den är asociala och kanske inte hört talas om att man kan spela in den och göra en skiva. Jag gillar saker som är håriga och har oregelbundna ytor.

Om du var tvungen att välja mellan musik och ord, vilket skulle du välja?

– Ord är redan musik. Allt ljud är musik, det har rytm och melodi. Så du behöver inte välja. Och konsten är att inkludera hur det låter och vad som sägs på ett sätt som trollbinder lyssnaren så man kan tömma fickorna på dem som en ficktjuv. Men för att svara på din fråga rent hypotetiskt så skulle det vara som att få en arm bakbunden om jag inte fick använda ord. Vilket ibland är bra! Som regissören Von Trier, som med Dogma medvetet uppfinner begränsningar och regler. För om det finns för många möjligheter… Låt oss säga att du kommer in i det här rummet. Här finns inga musikinstrument – men mycket att använda. Jag gillar en sådan utmaning.

Och det är lustigt nog så som din musik började låta kring Swordfishtrombones.

– Precis. Att experimentera mer med instrumenteringen. Jag jobbade med Victor Feldman och en engelsk slagverkare vars namn jag inte kan komma på nu. Han har för övrigt gått bort. Han hade spelat med The Beatles och var otrolig. Den plattan var min vändpunkt. Jag kände mig som den osynlige mannen när han tog av bandagen. Jag återförenades med mig själv efter att ha försökt sätta mitt huvud på någon annans kropp. Jag lyssnade inte till musiken inom mig utan tog musik som jag gillade, men som redan existerade, och skrev in mig själv i den. Mina sånger var repliker.

Känner du något för dina låtar från 70-talet i dag?

– Javisst, det gör jag. Men alla vill ha nytt material.

Vad var ditt mål när du började som låtskrivare?

– Bara att bli inbjuden till festen, antar jag. Det var allt. Jag visste att jag älskade musik, men det jag egentligen ville var nog att få min pappas erkännande. Att han skulle få läsa om mig i tidningen. Hur det än skulle ske. Vissa rånar en bank. Han drog när jag var 11 och jag kände honom aldrig riktigt, så det var mitt sätt att skicka honom ett brev. Jag ville också in i hela musikvärlden.

Och i dag?

I dag är det annorlunda. Jag ska ut.

Tom Waits har haft en del samarbeten med intressanta kreatörer. Förutom hustrun, som han skrivit många av sina sånger med de senaste 20 åren, har han samarbetat med Robert Wilson. Kring årsskiftet 1988-89 blev Waits kontaktad av Wilson om att skiva musiken till pjäsen The Black Rider (som senare även sattes upp i Sverige). Waits hade fem år tidigare tidigare sett Wilsons Einstein On The Beach och blivit mycket tagen. Dessutom triggade den även framväxten av Waits första egna föreställning, Frank’s Wild Years, som dök upp tre år senare och som Waits bett Wilson producera (denne hade dock inte tid). Chansen att arbeta med Wilsons vision och ett libretto av beat-legenden William Burroughs blev omöjlig att motstå. Att den dessutom handlade om djävulen och diverse beroenden gjorde att Waits kunde identifiera sig, även om han vid det laget lagt ner sitt dåliga leverne.

Efter The Black Rider känns det som om Waits gick lite på tomgång tills han återvände med den hyllade Mule Variations. Bakom pånyttfödelsen låg säkert att han hamnat på ett nytt skivbolag, Anti, som är en underetikett till Bad Religion-gitarristen Brett Guruvitz skivbolag Epitaph.

Du rekommenderade Anti för Daniel Lanois också. Är de så ”artistvänliga” som det sägs?

– Ja. Många som jobbar för skivbolaget är själva musiker, så det är lättare att göra sig förstådd. Vissa skivbolag är mer som hela länder med regeringar. Eller enorma karteller. Man känner aldrig någons fingrar, man träffar aldrig vissa av människorna som arbetar där. De är som ett samhälle med en miljon invånare och man får aldrig träffa borgmästaren. Men jag känner de flesta på skivbolaget och jag räknas som en viktig artist, för bolaget är mindre. Jag är den stora fisken i det lilla akvariet, och jag gillar det. Jag jobbade för övrigt med Lanois ljudtekniker Mark Howard, på min nya skiva. Han har också arbetat med bland andra Bob Dylan och Lucinda Williams. Han är excellent och självgående. Han fyller en truck med utrustning och har ingen assistent. Vi ville inte spela in i en studio, så han fick komma till oss. Inom två timmar kunde vi spela in.

Om den 20-årige Tom Waits hade hört ditt nya album, vad tror du att han hade tyckt? Hade han fattat det?

– Kanske inte. Man hör bara saker när man är redo för att höra dem. Det vet alla som har barn. Man kan tala med dem en hel dag om något, men de måste råka ut för det själv. De måste få ramla och kliva upp. När jag var 20 var jag väldigt nervös. Musiken växer med en. Din kärlek till något är alltid på den nivå som du själv befinner dig. Att växa och expandera är svårt för det sker i mörkret och det finns ingen garanti för att du kommer att ta dig igenom jorden och nå solen. Till och med en kvist växer ut rör sig mot det okända. Kanske munnen på en hjort?

Det kräver mod.

– Mod för oss, kanske. Folk är rädda för så olika saker. Vissas största skräck är att bli sedda med en viss sorts tidning under armen. Andra är rädda  för barn. Eller vapen. Det finns säkert folk som är rädda för pianon. De kanske fick ett piano tappat på sig som barn (skratt).

Vi pratar om hur Waits infallsvinkel till låtskrivande ändrats i förhållande till hans tidigare mer hantverksmässiga attityd.

– Jag kunde gå in i ett rum som hade ett piano med en flaska, ett askfat och några titlar i handen, och komma ut med fem låtar. Väldigt Tin Pan Alley-aktigt. Jag ville låtsas att jag skrev låtar som de gjorde på den gamla goda tiden. Jag hittade faktiskt ett gammalt repetitionsrum på Manhattan som var kvar sedan den gamla Vaudevilletiden. Rummen var så små att det knappt gick att öppna dörrarna tillräcklig för att komma in, för pianot var i vägen. Och om man var riktigt tyst så hörde man musik från alla håll. Celloskalor, shownummer, lite Liszt, rock, klassisk gitarr… Det var som middagstid i en dåligt tätad lägenhet, där man känner vad alla ska ha till middag. Jag ville vara del av den låtskrivarvärlden.

Och i dag?

– På senare tid har min styrka varit att jag kunnat expandera. Och bli snabbare.

Snabbare än fem låtar om dagen??

– Javisst. Ibland. Jag är mindre besatt av detaljer. Jag kan göra saker ganska råa och vara nöjda med dem. Lite som målare och fotografer, de är väldigt noggranna och detaljrika i början men upptäcker sedan att de kan säga mycket mer med mindre medel. De får självförtroende. Jag uppskattar helt oskolade konstnärer och försöker även ”oskola” mig själv.

Har du en metod för det?

– Jag gör ljud och besvärjelser. Ljudet från akvariet här intill, bilar som passerar. Allt har ett värde, som ljud betraktat. Det är upp till varje person att inkludera eller exkludera. Jag testar allt på min hustru, hon är en magiker. Hon är som en fritös och lindansare i en person.

Vad har Kathleen tillfört förutom att skriva mycket ihop med dig?

– När två personer attackerar något så decimeras risken för ”kejsarens nya kläder” avsevärt. Hon kollar min hemläxa. Hon kan säga ”du har gjort så’na här låtar i åratal. Du kan göra dem i sömnen. Det här är hästskit. Ge mig något som gör mig upphetsad”.

Hur träffades ni?

– En nyårsfest i Los Angeles. Jag skulle lämna LA dagen därpå för New York och hade ingen intention att komma tillbaka. Och det är då man ändrar sin energi och släpper in ljus. Det händer alltid.

Följde hon med till New York?

– Nej, nej. Jag flyttade dit ensam. Men jag blev bara kvar i några månader. Jag var oerhört förvirrad där. Jag kunde jogga runt Manhattan med en drink i handen och en cigarrett i mungipan… Så jag flyttade tillbaka. Vi jobbade båda för Francis Ford Coppolas studio och blev kära. Och sedan dess har vi varit del av varandras medvetande.

Vad driver dig?

– Jag är en gnällspik. Att slå på saker ger utlopp för det. Jag minns hur jag gav min son en fiol när han var tre-fyra år gammal. Han bröt halsen av den omedelbart, stråken med. Sedan slog han på resterna. ”Kanske trummor?” tänker jag. Han är 18 nu och spelar trummor på den nya skivan. Det fanns inga trummor i kyrkan. Och många familjer ansåg bluesen vara djävulens musik. Tänk dig en ensam snubbe på en stol som klinkar på en gitarr och sätter eld på 50 personer. Inga högtalare, ingen ljussättning, inget backstage-område. Och ändå fick han brudarna att dansa. Det är en primitiv och kraftfull sak. Och grejen med bluesens budskap är att det ofta var subversivt. Och om det inte var för allt det där vet jag inte vad jag skulle göra idag.

Vad är viktigare för en musiker – talang eller drivkraft?

– Det finns många ambitiösa och äregiriga artister. Men när du knackar hela världen på axeln måste du ha något att säga. Många har talang men ingen social kompetens. Och dem får du aldrig höra talas om. Medan det finns så mycket musik som är lika tillgänglig som öl och tvättmedel. Men jag simmar själv i det kapitalistiska systemets blodomlopp. Det jag gör är till salu på samma sätt.

Vari består det rebelliska i det du gör?

– Jag låter inte mina låtar användas i reklamsammanhang, på ett mycket uttalat sätt. Låtens värde och roll i livet förvrängs då. Låten ska få folk att känna något medan folk blir blåsta på pengar i ett helt annat syfte. Det är bluffmakeri, flim flam, three card money. Det är lika gammalt som något kan vara. Men jag försöker hålla mig utanför och, oberoende och unik. En del är att se till att se till att jag är i kontakt med rätt delar av livet. Att vara artist är ett viktigt kall. I dag räcker det med att vara sann för att vara rebell. Hela branschen är så vansinnig, det finns detta bottenlösa begär efter världsdominans. Ändlös girighet utan hänsyn till människoliv. Man säljer saker som saknar värde för dubbla priset. Det är egentligen inte annorlunda jämfört med för hundra år sedan. Det är mer uttänkt och globalt, och vi är ett konsumtionssamhälle, men ansiktet är detsamma. När man kan koppla upp sig till ett globalt nätverk och sälja saker överallt. Jag har allt jag behöver och försöker vara noga med hur jag lever mitt liv.

Känner du att du lever ett gott liv idag?

– Javisst. Mina barn, trädgården och bakgården. Du vet. Det som är bra för dina barn är oftast bra för dig.

Känner du att du behöver vara kreativ varje dag?

–Man är det, vare sig man vet det eller inte. Mina barn bryr sig inte. Jag är bara farsan. Som artist har jag inget att komma med när jag är hemma.

Till sist: finns det några andra Tom Waits skulle vilja samarbeta med?

– Jag hade verkligen ha velat arbeta med Ray Charles. Jag har varit ett stort fan hela mitt liv.

Waits signerar konvolut till två av mina vänner, hälsar till sin gamle trumslagare Michael Blair, som numera bor i Sverige och så skjutsas jag tillbaka till hotellet.

Nej, Tom Waits var inte en farlig person att träffa. Han var lika rolig och intressant som man skulle önska att alla intervjuobjekt var. Men han är förmodligen en farlig artist.

 

 

Artikeln har tidigare publicerats i La Musik 2004