Feist (2004)

Likt en finurlig korsning av Linda Perhacs, Beth Gibbons och Barbara Streisand glider Feist lekande lätt in och ut ur olika musikaliska roller, ömsom mjuk och varm som en sommarvind, ömsom kylig och distanserad, men ändå hoppfull som en klar höstdag. till stor del beroende på hennes extremt känsliga stämband. Vare sig det handlar om folkjazz, lounge, sublim åttiotalspop, traditionell folkviseton, kvasidisko eller standards känns Let It Die inte för ett ögonblick krystad eller osammanhängande.

Att albumet spänner över ett så brett musikalikst spektra och så många stämningar har sin naturliga förklaring, menar Leslie när jag pratar med henne i samband med hennes bejublade stockholmsspelning för ett par veckor sedan.

-Vi spelade in låtarna en i taget, under en ganska lång period och utan någon egentlig tanke på att det skulle bli ett album. När vi sedan ställde låtarna jämte varandra märkte vi inte bara att där fanns en röd tråd, utan även att de på något sätt representerade hur livet är, kanske t o m under en och samma dag.

-Du kan vakna lite bluesig på morgonen, bli lite melankoliskt eftertänksam  under dagen, rejält party- och danssugen på kvällen och sen känna för att varva ned i en rökig loungebar framåt nattkröken (skratt). Många dager är det ju så och precis så är också Let It Die; lite av varje, en låt för varje sinnesstämning.

Men albumet representerar ändå inte hela Leslies musiksmak, som är lika bred som hon själv är liten. Det finns en söt liten historia om hur hon gjorde sitt debutgig som förband till inga mindre än Ramones, men Feist skrattar gott när jag för det på tal.

-Det där är bara en sanning med modifikation. Jag spelade visserligen på samma festival som Ramones på mitt första gig, men jag var inte förband, utan bara en av många akter. Sedan spreds det där ryktet och Peaches, som jag bodde med då, tyckte jag skulle spinna på det hela; ”spräck inte myten”, typ. Sen har det hängt med mig genom åren och blivit en sanning (skratt).

Det är en annan mytomspunnen artist, multikonstnären Gonzales (någon minns kanske den skojiga minihiten ”Take Me To Broadway” härom året, eller finfina Solo Piano från i år) som tillsammans med Feist jobbat fram denna löjligt begåvade och synnerligen stimulerande uppvisning i eklektisk pop. Det är också han som står bakom de flesta av covervalen, som Ron Sexsmiths kuttersmycke Secret Heart , den magnifika versionen av Bee Gees Inside Out och den gamla franska schlagern Tout Doucement. Leslie igen:

-Jag har alltid älskat Secret Heart och tycker att Ron Sexsmith är årtiondets bästa låtskrivare alla kategorier. Inside Out är jag för ung för att ha något direkt förhållande till men det är kanske därför vi kunnat närma oss den ur ett fräscht perspektiv. Tout Doucement hörde jag när jag åt middag med en vän som är en riktig jazzkonnessör. Den tog mig rakt i hjärtat och jag kände att jag var tvungen att spela in den, även om jag inte kan många ord franska. När jag sjöng fick jag lära mig den fonetiskt och i studion hade jag en engelsk översättning bredvid den franska texten för att kunna göra den rättvis. Det var intressant och lärorikt och definitivt nåt jag kan tänka mig göra igen.

Remixer är en annan väg den ständigt nyfikne och öppna Leslie kan tänka sig att utnyttja.

-Vi har diskuterat remixer av flera av låtarna och jag tror att det är lite saker på gång. Jag är väldigt fascinerad av den biten och tycker aldrig att en låt är riktigt färdig, utan hela tiden kan ta nya vägar och remixer är ett utmärkt sätt att göra det på.

Leslie får också utlopp får den lilla punkare och indierockaren som bor nånstans inne i henne genom sitt arbete med Broken Social Scene, ett mer eller mindre löst sammansatt kreativt kollektiv och hon menar att det finns en starkt sammanhållning mellan kanadensiska artister i stort; en positiv konkurrens som aldrig slår över i tävlan eller rivalitet och som också skapar ett kreativt klimat och en möjlighet att samarbeta över alla musikaliska gränser.

Feists tidiga karriärval har gjort att hon tillbringat större delen av sitt liv med att turnera och spela in, och hon medger att hon ibland kan längta efter det stillsamma liv hon beskriver i albumets första singel, Mushaboom.

-Låten är skriven om och för min faster, som lever på ett helt annat sätt än vad jag gör och jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk på henne ibland. Det vore så skönt att kunna nöja sig med det lilla, att slippa vara så rastlös och ständigt på jakt efter nya kickar, nya upplevelser, både musikaliskt och personligt. Samtidigt så vet jag ju inte av något annat liv. Det är sån här jag är och i slutänden är jag ändå ganska tacksam för det.

Artikeln är tidigare publicerad på digfi.com