Alf (2008)

Det är andra gången vi träffas i en liknande situation. Den förra intervjun, som 2004 skedde i samband med debutalbumet Augustibrev, gick bra men var – som så ofta när man aldrig setts förr – lite trevande. Man kände varandra på pulsen lite.  Inför detta möte är stämningen omedelbart avslappnad och det blir ett samtal, mer än bara fråga/svar. Trevligare i stunden, men svårare att göra rättvisa i text.

Alf berättar en massa saker om tillkomsten av den nya skivan – sound, instrumentering och så vidare. Bland annat att han haft med sig en liten digital inspelare och tagit upp miljöljud från människor, musik och trafik – hemma och under olika resor.

– Tanken var att göra den nya plattan mindre bandorienterad. I stället för en trumma kunde jag ha en loop med en kyrkklocka. Jag ville ha mina egna ljud hellre än något som är förinspelat för olika ”presets” (fabriksljud). Det tinglande ljudet av wind chimes som hörs i första låten på nya plattan, I städerna och byarna, spelades exempelvis in i ett turiststånd på den grekiska ön Santorini.

Har du spelat in någon annans musik och använt i din?

– Nej. Jag trodde att jag hade en grym tagning när jag gick från Gamla stan i Stockholm med hörlurarna på mig och spelade in. Det är för övrigt rätt kul att gå omkring för man hör även vad folk pratar om på avstånd. Men jag hörde någon spela violin på avstånd och gick närmare och passerade förbi. Jag fick hela skedet och tänkte ”det här blir grymt”. Men sedan visade det sig att jag hade haft inspelningen på stand-by …

Hur ser du på de två första albumen nu?

– Det är lite svårt för mig att sätta mig ner och bara lyssna på låtarna objektivt. Man minns fortfarande när man gjorde dem. Men jag lyssnade lite på Augustibrev när jag la ut några gamla låtar på min Myspace-sidan och jag gillade den fortfarande. Det lät stadigare än jag mindes. Den nya skivan känns någonstans lite som den första, jag vet inte riktigt hur, men det är något i den som påminner om den. Jag är nöjd med allt jag gjort – men inte fullständigt nöjd, för då är det dags att lägga av.

Du är tillräckligt nöjd för att fortsätta?

– Ja, precis. Men jag känner att det finns så oerhört mycket musik kvar att skriva, som inte är skriven av varken mig eller någon annan. Och ju längre man håller på, desto mer möjligheter har man att variera det man gör. Låtskrivande och och spelande är å ena sidan ett hantverk som man blir bättre på. Och ju längre man lever desto mer har man förhoppningsvis att berätta. Jag är stadigare som person nu. I samband med den första var jag lite ”shaky” av många olika anledningar.

Som vilka då?

– Det hade varit en ganska omtumlande tid och jag kände att jag fick ett nytt förhållningssätt till tillvaron. Jag hade slutat dricka och tagit ett antal radikala beslut som gör att man inte har ”sitt gamla jag” att lita på. Och om man har svårt att lita på sig själv så kan det vara svårt att lita på andra. Inte på ett negativt sätt, det är bara en lite fladdrig period. Man lyssnar på människor på ett annat sätt. Denna skiva har jag haft ett enklare förhållningssätt till. Jag har inte brytt mig så mycket om ljudreferenser, om man ska dra den åt visst håll, vilken typ av låtar det är.

Det känns som om du blivit mer förtjust i storslagna ljudbilder och reverb (rymdklang)?

– Tycker du det? Ja, jag spelade ju in hos Mattias och han gillar ju reverb … Han har köpt en massa 80-talsreverb, digitala, som han ville testa. Det är ju hans instrument. Och jag valde att jobba med honom för att jag tycker det låter bra om det han har gjort. Om jag varit 51 procent musik och 49 procent teknik så har han varit tvärtom. Han är ganska minimalistisk – i stället för att ha tre gitarrer föredrar han en som gör tre grejor och det var ju vad jag hoppats på. När man spelar in själv och gör förproduktionen försöker man dölja det sterila med en massa pålägg. När levande människor spelar tillsammans blir det ett lim mellan dem som blir ett ljud till, som tar bort det tomma sterila. Men framför allt är mina inspelningar ett partitur – jag spelar in stämmor och idéer och väljer.

Många låtskrivare känner att de blir bättre och bättre medan publiken likafullt sviker. Har du några favoritlåtskrivare som du gillat under en viss period och har du funderat på varför det upphörde?

– Folk blir dåliga så fort de får annat att tänka på, som klädspons och så’nt. När kändisskapet blir ett yrke. Men skämt åsido, när jag var yngre lyssnade jag mycket på Lloyd Cole och det bästa var hans första soloskiva (1990), som var sinnessjukt bra. Sedan gjorde han Don’t Get Weird On Me Babe, som var bra och annorlunda, speciellt den orkestrerade sidan. Men sedan började det bli lite sådär med hans låtskrivande. Och det är svårt att säga varför saker blir si eller så. Det känns som om att han bara kunde skriva en viss typ av låtar. Det kan finnas en risk att man börjar göra covers på sig själv. Och då är det bättre att göra något helt annat, även om det med perspektiv kanske visar sig vara en dålig skiva. För det är lätt att muskelminnet bestämmer vad det blir för låt.

I pressmeddelandet inför den nya skivan säger du något om att du vågar mer, att du är modigare nu.

– (Förvånat): Gör jag det? (Tyst en stund). Jo, nu fattar jag vad du menar. Det stämmer. Jag har ganska många håll att ösa musik ur. Jag är 39 år gammal och har spelat gitarr i 28 av dem. Under de här åren har jag spelat, och framför allt skrivit, många olika sorters musik. Men det man vill göra och det är man är bra på är inte alltid samma sak. Och har man bra folk att samarbeta med så hjälper de en med det.

Jag har alltid upplevt dig som modig textmässigt. Men nu finns det en musikalisk patetik eller närmast filmmusikmässig känsla som du inte släppt fram tidigare.

– Ja, det är ju inte ämnesvalen i texterna jag menar, utan snarare melodier, ackordföljder som jag inte låtit vara med tidigare. Det är väl extra tydligt i den instrumentala låten, Pianoflickan. Det är ingen popharmonik i den. Det här finns i mig, jag låter det vara med och bryr mig inte på samma sätt om nå’n hör det.

Du menar att du inte bryr dig om indiepolisen längre?

– Ja eller vilken polis som helst! Om jag hör något i mitt huvud så skriver jag det så. Svårare än så behöver man inte säga det. Om man gör det bra kan man göra vad som helst. Men precis: jag har inte varit rädd för att använda den delen av hjärnan och hjärtat och kommer att göra det fler gånger. Samtidigt är jag ibland förtjust i det som kan uppfattas som irriterande enkelt. Och det tar ett bra tag att komma dit, till det enkla – eller snarare självklara. Man kan tänka ”det här kan vem som helst göra”. De man skrivit som blivit singlar eller visat sig bli mångas favoritlåtar är de som man från början tänkt ”men vad fa’n – vad är det här?”. Och jag tror det är så man känner. Den som skrivit en blivande hit tänker nog ofta ”var har jag hört den här”. Ibland kan det förstås vara en låt som redan finns, men andra gånger känns det så för att den är så bra.

Det lär ha varit så när Paul McCartney vaknade med den färdiga musiken till Yesterday i huvudet. Han gick omkring och spelade upp den för alla han kände och frågade ”vad är det här för låt?” tills han fick lov att inse att han komponerat den i sömnen.

– Jag har också skrivit i sömnen vid ett flertal tillfällen och sedan har jag vaknat och märkt att jag inte har något i närheten att spela in den på och så har jag tänkt ”det här är så bra, så det kommer jag inte att glömma”. Och jag har glömt det varje gång – utom en gång när jag var yngre och kom ihåg fragment av en melodi. Men jag har ägnat mig åt en form av naturlig textsortering genom att inte skriva ner dem direkt, utan tänka att jag kommer att minnas det som är rätt att använda.

Det kan ha varit de bästa låtar du skrivit som du glömt.

– De bästa låtar som någonsin gjorts har vi nog inte hört. De finns antingen i byrålådor eller i folks drömmar.

Är du nöjd med din skivförsäljning så här långt?

– När jag gjorde Augustibrev så tänkte jag att jag vill ge ut en skiva, som någon annan betalar, och jag bryr mig inte om jag är den ende som köper ett exemplar. Men sedan höjer man ribban hela tiden. Om man säljer 5 000 exemplar själv av ett album, så är situationen lite annorlunda än om man säljer 5 000 på ett ”majorbolag”. Jag har aldrig gett ut en skiva själv och vet inte om jag kommer att göra det heller. Men någonstans hade jag en förhoppning om att den första skivan skulle sälja så pass att jag kunde göra en till. Det var väl målet med den. Och så blev det. Många stora skivbolag har dock ett sätt att jobba och en organisation som är uppbyggd kring hur det såg ut på 80- och 90-talet. Men jag har ingen anledning att tala illa om något skivbolag.

Din nya skiva ges ut av Air Music, som egentligen är ett musikförlag och sysslar med låtar snarare än skivutgivning. Vad är fördelen?

– Det som är bra är att de inte ägs av någon annan än sig själv, ännu i alla fall. Det är människor som jag jobbat med i åtta år och som jag känner. De har en fungerande ekonomi och jag har fått samma budget som på mitt tidigare bolag. Air har en vilande skivetikett som de återupplivar ibland och har gett ut en del skivor med bland andra Perssons Pack och Adolphson & Falk.

Kan du peka ut några vändpunkter i din karriär och ditt liv sedan du gav ut din första svenska platta?

– Om jag ser tillbaka på hur mitt liv sett ut och hur det låter så har det förstås hänt en massa, men det är lite svårt att pinpointa exakt. Men varje tid i livet har sin charm och det är den man ska låta ”komma till sig”. Det är en insikt som finns i låten I städerna och byarna: vad är en novembermåndag? Det är bland det svenskaste som finns, kan jag tycka. Skit i sommaren, den har redan fått så många låtar. Hela låten började som ett tankeexperiment: hur skriver man en låt till en novembermåndag? Och sedan det kanske innefattar lite mer i slutändan. Det handlar ju om  att man befinner sig någonstans i livet som motsvarar den funderingen. Sedan pratar folk om att man ska samla ihop sig och ”bli en hel individ”. Det där är bara trams, tycker jag (skratt). Det är jättetråkigt, varför ska man vara det? Det finns ju, förhoppningsvis, så många olika situationer: en man har med sin partner kanske, en med arbetskamrater och en med en kassörska i en butik. Det är ju det som gör livet roligare, för mig i alla fall. Jag fyller snart 40 och någonstans påminner det om att fylla 20. När man är 20 tittar man ofta på tonåren med ett skratt, hur man periodvis lurade sig själv. Lite kan jag känna så nu också. När man kommer in i 30 är man så mån om att testamentera om det gått bra för en. Man kanske köper designerjeans för 1500 spänn eller något. Jag tycker man garvar mer nu. Så är det för mig i alla fall.

Så du är också mindre rädd att göra bort dig nu?

– Ja, det har jag nog gjort så många gånger i mitt liv! Jag är överhuvudtaget inte lika rädd för saker och ting. Rädslor styr så mycket. Ironi och cynism är sprungna ur rädsla. Det finns där i så många olika skepnader. Det enklaste som finns är ett göra en reflektion. Det finns de som agerar och de som reagerar. Exempelvis i den smala lilla popvärlden. Många reagerar utifrån saker, följer eller gör tvärtemot, men det måste alltid vara någon annan som börjar. Den musik som jag själv gillar är den där jag känner att det är ärligt. Det låter klyschigt, men för att återknyta till Lloyd Cole så sjunger han ”the reason it’s a cliché is because it’s true”. Om jag känner en ärlighet i något folk gör så tycker jag om det – oavsett om det är en polka eller en mimare!

Artikeln har tidigare publicerats i NollTvå och Nöjesmix.