Bad Religion (2002)

Kaliforniska Bad Religion är ett av de mest stilbildande amerikanska punkbanden. De etablerade kombinationen hårt, energiskt spel, popinfluerade melodier och tänkvärda texter. Man kan beskylla dem för att ha influerat en rad mer lättviktiga punkposörer som Green Day, men också ett mer nyanserat textförfattande som ändå har kvar den hårt samhällskritiska kvalitén. Jag har träffat bandets sångare Greg Graffin ett par gånger och han var en intelligent kille (till vardags universitetslärare i biologi) och visade sig också ha den sympatiska egenheten att vara ett stort fan av Todd Rundgren.

Gitarristen Brett Guruvitz var också en av bandets grundare. Han startade snart därefter skivbolaget Epitaph för att Bad Religion skulle ha någonstans att ge ut sina skivor. Både bandet och bolaget växte och till slut hoppade han av bandet för att ta hand om Epitaph på heltid. Efter en kort andra sejour lämnade han än en gång bandet och hamnade i ett svårt drogberoende som också resulterade i en lång fängelsevistelse. Allt såg mörkt ut men när de flesta hade räknat ut honom tog han sig upp ”på nio” och återtog kontrollen över både sitt liv och sitt skivbolag igen.

Är det svårt att ha dubbla roller som boss för skivbolaget å enda sidan och gitarrist och låtskrivare i Bad Religion å den andra?

–Nej, jag vet inte varför. Men det är det inte. Jag började i bandet innan och startade skivbolaget för bandets skull, så det finns en naturlig koppling: ”gör-det-själv”-andan. Jag gör mitt bästa för att inte sitta på höga hästar eller diktera något utifrån bolagets perspektiv. Man skulle kunna säga att bandet är en demokrati medan skivbolaget inte är det!

Var ditt huvudsakliga skäl för att gå med i Bad Religion igen musikalisk eller socialt?

–  Musikaliskt. Jag är inte en speciellt social person. Jag saknade möjligheten att uttrycka mig kreativt. Hade inte skrivit låtar på länge, nästan sju år. Men det gick fort att komma igång igen, jag tror att processen fortgår även då man inte skriver när man väl varit låtskrivare. Det nya materialet kom enkelt

Känner ni att gruppen begränsas av folk förväntningar på er?

– Ja, lite. De vill att det ska låta Bad Religion. Men jag vet inte om det är en dålig sak. Vi är ett punkband och till skillnad från jazz och annan musik vars uppgift är att vara mer sökande och utforskande har punken en annan uppgift. Att vi inte ändrar oss så oerhört mycket beror på våra egna begränsningar, vi gör inte saker som vi vet att vi inte kan göra bra. Men visst finns det utrymme för experimenterande i rockvärlden. En av mina favoriter när jag växte upp var David Bowie. Han hade ett nytt sound på nästan alla sina 70-talsalbum. Om man lyssnar på exempelvis ”Hunky Dory”, ”Diamond Dogs”, ”Station To Station” och ”Heroes” så är de oerhört olika och väldigt våghalsiga. Bowie är en av våra stora superstjärnor, men han har ändå inte fått credit för sitt konstnärliga mod och hur mycket han faktiskt påverkat sina efterföljare. Folk bara pratar om Led Zeppelin men mycket av deras musik var egentligen bara gammal blues som de gjorde tyngre. Det mest nyskapande med dem var i mitt tycke Bonhams trumspel.

Vad karakteriserar rebeller i dagens musiklimat?

–  Sanna rebeller struntar i vad som försiggår runtomkring, vad som funkar för stunden. De vågar göra utmanande, lite störande saker Jag försöker få ett nytt band som heter Lucust att sjriva på för Epitaph, de uppfyller alla de här kriterierna och är inte kopior av någon. Det svenska bandet The (International) Noise Conspiracy är rebeller för innehållet i deras texter. Dessutom är de underbara människor. Men det finns rebeller på stora bolag och de har det kanske ännu svårare. Radiohead är till exempel bra på att uppfinna för dem nya sound som ingen bett dem om.

Vad tyckte du när Bad Religion valde att skriva kontrakt med det stora Warner-bolaget Atlantic Records?

– Jag förstod hur de tänkte, för jag trodde inte heller att lilla Epitaph hade kapaciteten att ta hand om ett så stort band. Två månader senare sålde Epitaph nio miljoner album av The Offsprings album ”Smash” och visade att vi visst klarade av det.

Och sedan gick bandet till ett multinationellt bolag (Sony) med alla muskler och sålde färre skivor.

– Ja, men det var inte vi som fick ”Smash” att sälja 9 miljoner, det var musiken på plattan som i sin tur fick fansen att gå ut och köpa den.

Men det var ni som gav dem möjligheten att ge ut den.

– Det är sant.

Bono i U2 har sagt att skillnaden mellan pop och rock är att pop invaggar alla i tron att allt är OK, allt är som det ska vara, medan rocken påpekar att det inte är det. Vad, enligt din åsikt, definierar punk?

­– Jag kan inte definiera punkens ande med en mening, som Bono. Dessutom brukar jag säga att om man behöver definiera punk skulle man ändå inte förstå den. Och jag håller inte riktigt med Bono. Pop är för mig mer ”veckans smak”, och kan kastas bort sedan. Rock är oftare en mer seriös konstform med potential att hålla för tidens tand.

Tröttnar du någonsin på musik och vad gör du sådana gånger?

– Ja, det gör jag. Och då lyssnar jag på pratradio och läser. Musik ger många känslor är en excellent flyktväg men för att verkligen följa med i vad som händer i världen måste man hålla sig a jour på andra sätt.

Vilka är Bad Religions största styrka respektive svaghet?

– Styrkan är Greg Graffins röst – han den bäste punksångaren någonsin – men det är bara min åsikt! (skratt). Svagheten är kanske är vår stil är ganska hårt hållen och begränsad. Men det vi gör, gör vi bra.

ett av budskapen på den nya plattan verkar vara att det är svårare än någonsin att se på saker i svart eller vitt, gott och ont.

Brett: Det stämmer.

Vad har du för syn på det som hände den 11 september 2001 och dess följder?

– Det är som bekant ett komplicerat ämne. Jag vill börja med att säga att det som hände var horribelt. Terrorism kan inte rättfärdigas. Men jag vill också säga att det inte i sin tur rättfärdigar att bomba sönder ett helt land, i det här fallet Afghanistan, men detta gäller världen generellt, Bombning är ingen lösning, terroristernas söner står bara på kö för att fortsätta sitt heliga krig. Jag tror att vi alla innerst inne vet att vad som skulle göra störst nytta vore en stor humanitär ansträngning för att ta itu med svält, förnekandet mänskliga rättigheter, analfabetism och annat. På så sätt förlorar terrorismen i förlängningen sitt fotfäste Jag vet att USA:s utrikespolitik styrs av USA:s egenintressen och det är ett grundläggande problem. Detta beror i sin tur på att det här är frågor som sannolikt inte kan lösas under våra nu levande politikers livstid, och då ser de hellre till att vara opportunister och vinna nästa val.

Vad vet du om Sverige förutom att du känner banden The (International) Noise Conspiracy och Refused?

– Att det är ett socialistiskt land, stöder konst, kultur och uppmuntrar ungdomars vilja att exempelvis spela musik. Det är vackert, mycket gräs, att det är relativt glest bebyggt utanför storstäderna, att man på landsorten kan köra miltals och bara se natur, skog och se fina stugor och lantbruk. När det gäller musik: är ju Hellacopters och Backyard Babies kända i mina kretsar. Men alla känner förstås till ABBA, ett fantastiskt band.

En sista, tung fråga: Vad var det viktigaste du lärde dig från din tid som drogberoende som du kunnat bära med dig?

– Hmm… (tänker en lång stund). Den mest uppenbara är förstås att knark är oerhört svårt att sluta med när man väl fastnat i ett beroende. Att lägga av var verkligen ingen lek. Men jag var ju nära att dö och jag tror att det viktigaste med det var insikten att det enda som räknas i slutändan är att ha förmågan att älska andra och låta dem älska dig. Jag tror faktiskt att det är det enda vi tar med oss när vi försvinner.

Artikeln har tidigare publicerats 2002 i tidningen Premiär.