The Cardigans (2003)

Jag var själv ingen större anhängare av The Cardigans tidiga alster. De var begåvade, men kändes ändå mest som osjälvständiga, om än lekfulla stilövningar. Att de lyssnade med hjärtat märktes mer när man intervjuade dem än när man hörde deras egen musik. Även om tredje albumet ”First Band On The Moon” var starkare och dessutom innehöll världshiten ”Lovefool” och andra minnesvärda låtar, kändes de fortfarande lite smarta och glättiga.

Det där med smarta och ironiska menar de själva är en missuppfattning. De slog i Japan (alltid suspekt) och ansågs gå i bräschen för ett slags retrovåg av ”easy listening”, trots att de inte ens visste vad beteckningen stod för. Att döpa sin debut till ”Emmerdale” (det engelska namnet på evighetsserien ”hem till gården” är ”Emmerdale Farm”) var heller inte den medvetna vink till övriga i den ironiska generationen som man kunde tro.

– Jag förstår om de första två plattorna inte grep tag, för det fanns inte så mycket eftertanke där. Man såg ett tidningsklipp och skrev en låt. Det var mest ”oj, vi får göra en skiva”. Först på den tredje kände vi att vi faktiskt hade ett fast fundament att stå på, även om den också var jättekonstig, säger gitarristen och låtskrivaren Peter Svensson.

– Vi hade knappt repat vissa låtar innan vi gick in i studion, minns basisten Magnus Svenningsson. Vi bara skrev och spelade in.

”Gran Turismo” var plattan där åtminstone jag upptäckte The Cardigans storhet, men det var med A Camp som Nina Persson blommade ut vokalt. Medan basisten Magnus Svenningsson (som gått in i väggen under Cardigans världserövring och tagit time out), arbetade med eget material under namnet Righteous Boy, prövade Cardigans kompositör vingarna som sångare i Paus (där även trumslagaren Bengt ingick) och som hovskribent åt den svenska souldrottningen Titiyo.

Nina var väl inte världens stadigaste sångerska i början av Cardigans karriär, men något hade hänt på A Camps album där sånginsatserna rymde en närvaro, skönhet och svemodig countryton som knappt anats tidigare.

– När jag hörde A Camp var min första tanke ”varför sjunger hon inte så bra med oss?” erkänner Peter ärligt.

I dag kan han belåtet konstatera att Ninas sång (och texter) har precis samma kvalitéer på The Cardigans nya platta.

Det är lustigt, hade The Cardigans kommit från Los Angeles hade jag varit lätt darrig i knäna inför att käka lunch med hela bandet. Nu är de i stället från Jönköping och jag vet dessutom att de är intelligenta, chosefria människor och spänningen uteblir därför.

Men jag är fortfarande ett fan. Sångerna har ett nyfunnet djup och hela plattan l-å-t-e-r oerhört bra, samtidigt som den känns som en riktig bandplatta. Det hela är tidlöst i ordets allra bästa bemärkelse, som en platta med Fleetwood Mac, AC/DC, Pink Floyd eller Neil Young. Det är förvisso alltid vanskligt att tala om kvalitet. Ordet kan i rocksammanhang kännas både ospännande och anspråksfullt, som om tidningen Råd och rön rekommenderade en platta för dess hållbarhet och jämnhet. Men faktum kvarstår: det här känns som en platta som andas kvalitet, i den bemärkelsen att det finns hjärta i låtarna, kunnande i framförandet och tanke bakom helheten.

Musiken är skriven av Peter, texterna av Nina. Ändå harmonierar de fullständigt. Men har det hänt att text och musik inte passat ihop?

– Det är alltid musiken som skrivs först, påpekar Nina. Men jag tror att det blivit så här för att vi haft så lång tid på oss.

– Men även om musiken är skriven först har stämningen i låten senare anpassats efter texten, påpekar Bengt.

Många gånger har Nina ”sjungit sig fram” till en text.

– Ja, säger hon, förr skrev jag texterna till en kassett, men nu har mycket skett under gemensamma repetitioner. Jag har kunnat leva med melodierna, och testa texterna fonetiskt ihop med hela bandet.

Vilkas omdöme litar då Cardigans på, när de har gjort något?

– Ingens, säger Nina. De som vi litar på har vi i så fall tagit med, som producenter eller liknande.

– Vi köper över dem, säger Lars.

– Jag har stor respekt för Nathans och Niclas musiksmak, säger Nina med hänvisning till pojkvän respektive bandkollega, men jag litar inte på dem så blint att jag skulle ”dissa” något bara för att de gör det.

Det är nog mest mellan oss fem det måste stämma.

Ett tag trodde alla i bandet att The Cardigans var ett avslutat kapitel. Var det rentav så att ni hoppades det?

– Vi slutade kommunicera efter förra plattan, och sedan skapade man sig en bild av vad alla andra tyckte. Men det var inte så svårt när vi väl slutade försöka läsa varandras tankar och faktiskt pratade med varandra, ler Peter.

Magnus, som inte längre bidrar med texter, var under en period svartsjuk på att Nina ensam övertagit rollen som textförfattare. Finns det kvar någon bitterhet?

– Jag fick faktiskt den frågan häromdagen, av en som lyssnat på min soloskiva och tänkt ”stackars Magnus. Men då sa jag, helt sanningsenligt, att jag inte längre hade något behov av det. Dels för att jag fått ut det på egen hand, dels för att ”maktkampen” mellan Nina och mig är ett avslutat kapitel. Jag kände mig under inspelningarna av den nya plattan som en stor, luddig farbror Barbro-typ och njöt i fulla drag av att bandet spelade tillsammans igen. Jag tog den klassiska basistrollen som den tröga, tysta killen.

Men vägen till färdigt album var inte rak. Peter hamnade mitt under inspelningen i en kris och kände att man inte nått ändra fram med sina ambitioner. Vad var det som fortfarande saknades efter tre veckor i Spanien?

Satt det i spelet eller arrangemangen?

– Vi hade väl hoppats att vi skulle vara lika bra som alla studiorävar från 70-taket. Men det var vi inte riktigt, säger Magnus. Så efter fyra månaders arbete bestämde vi oss för att göra om alla låtar utom balladerna. Det var rätt knäckande…

– Efter den maskindominerade ”Gran Turismo” hade vi en idé om att gå tillbaka till att vara ett band och att alla skulle spela tillsammans, förklarar Peter. Inte bara som motreaktion på förra skivan, utan i förhållande till mycket vi hör i dag. Man känner sällan att man får någon kontakt med personen bakom musiken om allt är så perfekt. Och nu talar jag om den musik som ligger på listorna, den som vi ju på något sätt konkurrerar med. Sedan finns det ju underbara plattor som alldeles för få människor hör. Vi ville hitta tillbaka till tiden då man kände bandet: ”där är Lasse bakom pianot” och så vidare.

I och med att dagens listpop inte lämnar så mycket utrymme för den mänskliga faktorn så höjs ribban för musikerna, menar han.

– Man blir själv påverkad när man hör de här skivorna. Även om det på en skiva står ”drums by…” så har de sällan med spelade livetrummor att göra. Men man har själv gått på det här. Och det är inte så lätt att hitta sig själv i det här.

– Vi hade inte kunnat åstadkomma den känsla som finns i balladerna och vi inte hade gjort 30 tagningar per låt, arbetat fram arrangemang och hittat det rätta svänget och var vi ska sacka lite i tempot, säger Magnus och påpekar att folk skulle behöva veta hur det i allmänhet går till när en popskiva produceras.

– I samband med kontroversen mellan Kent och ZTV sa Per Sinding-Larsen att det var bra att publiken fick kännedom om det samlag som sker mellan musikbransch och media, konstaterar Magnus. På samma sätt vet folk i allmänhet inte hur det går till när man gör skivor – hur sönderklippt allt är. På samma sätt som ”airbrushade” och tillfixade modebilder ger tjejer kroppskomplex. Mycket popmusik är gjord på samma sätt.

– Varje träff och tillslag på vår nya platta är unikt, förtydligar Peter, i det att inte ens samma tamburinslag förekommer två gånger. Och det är ovanligt i dag. I och med att datorn kom in i studion började man eliminera alla ”misstag”. Och det behöver inte betyda att man kom in fel, att det var otajt spelat eller fel ackord, utan det kan vara gnisslet från ett finger som flyttas längs en akustisk gitarrsträng. Och när man har tagit bort allt sådant är den mänskliga faktorn borta.

– Skivbolaget tycker att det är en cool platta men förmodligen svår att sälja. De hade förmodligen hoppats att den skulle låta som ”Gran Turismo”. Vad de glömmer är att de sa samma sak när de hörde den, ler han.

Jag blev personligen helt knäckt av gitarrljudet på ”A Good Horse”. Det låter som om Neil, Angus och Malcolm Young ihop.

– Det är härligt att man med ett gitarrljud kan förmedla något sådant, säger Peter belåtet. Jag menar, AC/DC och Neil Young är ju två grejor som verkligen står högt på en lista på musik som man både älskar och är influerad av.

Så börjar han med en utläggning som kanske skulle passa bättre i magasinet Guitar Player.

– Du har nog rätt i att det här nog inte intresserar många, avbryter Magnus lakoniskt. Jag håller på att somna…

Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Premiär.