Stefan Sundström (2002)

Allan Edwall var inte bara en av våra mesta skådespelare. Han skrev också visor, sånger, låtar. En del av dem hamnade på de tre soloskivor Edwall släppte. Några hamnade i filmer med tillhörande skivor. Men Stefan Sundström tyckte att Edwalls musikaliska arv gått alltför spårlöst förbi, så han har spelat in ett antal Edwall-original. ”Sundström spelar Allan” (National) är den för Stefan Sundström typiskt fyndiga titeln.

Stefan Sundström börjar vara ett bekant namn för de flesta som är det minsta intresserade av dagens musikscen. Hans spektra är brett: det började med punk och rock, fortsatte med något slags folkrock och visor. Sundström har snett från vänster arbetat sig in i det svenska medvetandet utan att förlora sitt unika uttryck: en otvungen blandning av klackspark och gravallvar. Och hans lätt knarrliga sångstil lämpar sig ypperligt för Edwalls burleska, tragiska och direkta trudelutter.

För ett par år sedan läste jag i intervjuer att du var ”beredd att bli folkkär”. Vad menade du?

– Jag har varit beredd sedan jag föddes! Nej, det var nog svaret på en ledande fråga, kanske första gången jag var med i Allsång på Skansen för två år sedan. För Lasse Berghagen är verkligen folkkär.

Man blir lätt lite skeptisk mot sådana människor men det är svårt att värja sig mot hans förmåga att sprida trivsel.

–  Det är nästan flippat att det finns så’na lirare, men det är som du säger: det känns inte som en ”fake”. Det finns ju många som är trevliga i TV men går hem och slår sina fruar. Men jag tror det är rätt typiskt att det är Berghagens gamla flickvän som är producent för Allsång på Skansen.

Vad är en rebell och vad är en rövslickare?

– En rebell är en så’n som sparkar uppåt och slickar neråt. Och rövslickare gör tvärtom. Det är lite skrämmande att det sistnämnda mer och mer blir en naturlig del av den förhärskande kulturen. Niondeklassare får lära sig att konkurrera på arbetsmarknaden.

Ja, att ”sälja sig själva”, som koncept.

– Ett exempel är när jag skulle till Radio City eller nå’t så’nt där. Skivbolaget skickade ut ett litet glatt releaseblad på kanske 20 rader och det var så uppenbart att plattvändaren inte hade inte läst det när jag kom in i studion – han visste inget om mig. Han blev lite generad och ställd och efter en mycket kryptisk inledande konversation där han märkte att jag började surna till sa han plötsligt: ”OK, du får två minuter på dig att sälja dig själv”.

Det är lätt att bli grinig, men finns det nåt hopp?

–  Det är väl Allan Edwall i så fall! Äh, det finns väl en massa hopp. Jag var ute och lirade i Handen och såg lokala punk- och hiphopgrupper och Moder Jords Massiva, Ubba…. det händer mycket bra.

Kändes det som om det var punkfarfar som var ute och kollade återväxten?

– Det var väl lite så. Men folk är så snälla. Jag vet inte hur mycket de känner till mig.

Jag har hört fler Edwallsånger med dig än med originalet. Hur mycket gjorde han?

– Han gjorde tre fullängdsplattor, en barnskiva och saker i filmer. Jag tror han skrev en del av låtarna i Rasmus på luffen. Det är den där sortens låtar som man hörde norrländska fyllgubbar sjunga på tricken. Det finns en genuin grej med dem, de går liksom att gnola. Han hade kunnat sjunga dem a cappella, och gjorde det ibland. De blir som barnramsor. Det har säkert att göra med att han inte var musiker. Det fanns ingen prestige och det skrevs med vänsterhanden. Mycket av det bästa görs så.

Paul McCartney skrev ”Yesterday” i sömnen…

– …och Keith Richards bara lekte fram ”Satisfaction”.

Typiskt att du kontrar med Rolling Stones så fort man nämner Beatles. (Stefan är mycket förtjust i Stones och kallades tidigt ”Farstas Mick Jagger”/artikelförfattaren).

– Det är en reflex!

Vad är speciellt med Allan Edwalls sånger?

–  Det finns ett helt liv bakom dem, det märks att det är en åldrad människa som skrivit. De är rebelliska och kickar uppåt. Det är på något sätt en revansch för Norrland. Det finns fan ingen i dag som sjunger om Kramfors och allt skit som hänt där. En skön grej för mig med den här plattan är att jag är stockholmare men att den rimmar med min tvekan till storstaden. Det känns också inaktuellt för mig att skriva tonårskärlekstexter. Jag vill skildra andra grejor: åldrande och död. Begravningar känns mer aktuellt än tonårsförälskelser och jag har faktiskt blivit ombedd att framträda på flera begravningar på senare tid…

Vilka av de unga artisterna gillar du?

– Jag är ett stort fan av Dan Viktor Andersson. De brukar nämna Lars Winnerbäck och mig som referenser, sorgligt nog för Dan Viktor…

Det är lustigt hur fort Lasse Winnerbäck gick från att vara en blandning av Lundell, Sundström och Hellstrand till att själv bli ett av originalen.

– Ja, men han mognar snabbt. Moder Jords Massiva gillar jag också. Och Västerbrokören från Delsbo. Lite som ”Rejv-Allan”!

Hur är ditt turnéband för hösten 2002 upplagt?

– Det blir jag, tre tjejer på fiol, en snubbe på cello.

Flera av Allans sånger låter som om de kunde vara dina.

– Det tar jag som en komplimang. Men visst finns det likheter. Jag träffade honom en gång i en TV-studio. Det var trevligt. Det fanns sprit i studion och det bidrog kanske.

Jag har hört att han var vresig.

– Det har jag också hört. Men att kunna vara vresig är viktigt. Det vore skönt att se fler i TV-program säga ”äh” och inte spela med. Carl Bildt blev förbannad när de skulle ha honom att snacka analsex. Det var kanske lite fånigt att tycka att man stod över det – men han stod i alla fall för det.

I dag är det den politiker som skrattar mest som är populär. Som om att skratta mycket automatiskt skulle innebära att man har humor.

– Politikerna har väl studerat vad som går hem bäst.

Har du några hjältar?

Stefan: Bra fråga. Skulle kunna nämna några men jag vet inte om jag tror på några. Det är farligt att tro att någon är ofelbar. Detsamma med stjärnor, man vill egentligen inte träffa dem.

Många som försöker skapa en bättre värld försummar de som är dem närmast. John Lennon var världsförbättare men försummade sin son Julian.

– Det är väl det klassiska valet mellan konsten och livet. De som gör jättebra konst har oftast kraschade familjer. Jag har funderat själv och jag har valt. Jag kan ursäkta min brist på produktivitet med att jag valt att vara med familjen – och jag har varit ihop med samma brud väldigt länge. Har haft med ungarna på turné från ”scratch”. Det är kanske inte bra i alla lägen men bättre än en barnflicketillvaro. Men det är en sak som Sverige har gemensamt med Afrika: man har med sig barnen. Och om man har med sig ett barn och kräver att det behandlas med respekt så får man det. Jag tror också att det kan vara bra för dem att vara världsvana: de mognar när de behandlas som på samma villkor. Ger man dem det förtroendet så växer de!

Foto: Jeanette Andersson

Intervjun publicerades ursprungligen I tidningen Premiär 2002.