Björn Skifs (2009)

Björn Skifs show för 2010 blir den första som summerar h-e-l-a hans 45-åriga karriär, med alla hits.

– Men jag är inte mycket för nostalgi, så vi har valt att arrangera om låtarna och klätt dem en ny kostym, säger Skifs själv.

– En ny låt blir det, i övrigt försöker vi ge gamla låtar ett nytt stuk som förhoppningsvis ska kännas fräscht.

En CD med nämnda nyarrangemang spelas in under december, förklarar Björn. Samtidigt håller de på med förberedelserna av showen på Cirkus.

Skifs hustru, Pernilla, regisserar som vanligt och utöver sång och musik kan vi därför räkna med massor av koreografi och dansare. Därutöver produceras det en DVD med gamla SVT-klipp. Efter ett välförtjänt sabbatsår är Sveriges kanske mest folkkäre artist alltså åter i hetluften. Fast vänta er inte att han även ska axla Allsång på Skansen, vilket många hoppats- Programledare kommer han enligt utsago aldrig att bli igen.

– Producent för det kommande albumet är Leif Larson, som producerat flera av mina tidigare album, både på 80-talet och mitt förra album, förklarar Skifs.

– Jag tror folk kommer att bli positivt överraskade av många arrangemang, säger Larson själv när jag träffar honom i Polarstudion.

– Man kommer att få en möjlighet att återupptäcka de här låtarna. Till exempel tror jag folk kommer att bli ganska berörda av den nya versionen av Det blir alltid värre framåt natten, vars arrangemang jag är väldigt nöjd med.

Ljudtekniker på plattan är Lennart Östlund, den huvudsakliga ägaren av Polar Studios. Östlund har genom åren spelat in många av Sveriges största artister, från ABBA till Ted Gärdestad och Eva Dahlgren (och Björn Skifs!), men också utländska legender som Led Zeppelin och Genesis. Han borde vara luttrad efter över 30 år på Polar. Men han skräder inte orden när han berömmer Skifs som sångare:

– Produktionen börjar på allvar på måndag. Men Björn kom in i studion häromdagen för att sjunga lite. Han började med att be om ursäkt för att han inte var i form röstmässigt. Efter att han gjort sin tagning satt alla i rummet och gapade. Vi kunde inte låta bli att undra hur det hade låtit om hans röst varit i BRA form…

Östlund berättar att det blir en stor ”live i studion”-produktion av det slag som nästan inte görs längre. Ett stort band med blås och stråkar som spelar tillsammans. Det kräver sin ljudtekniker. Lyckligtvis är Östlund rätt man för jobbet.

När jag säger att jag tycker att Björn Skifs är Sveriges bäste rocksångare brukar jag i princip bara få en av två reaktioner. Antingen tror folk att jag skämtar, eller också håller de med helhjärtat. Den tidigare kategorin brukar tillhöra den generation som växte upp då Skifs var den lustige figuren som gjorde Drömkåken och var programledare i TV:s Kryzz, där han levererade ordlekar som till och med gjorde den fruktade vitsaren Arne Hegerfors mållös. Det var under en tid då Skifs hade en paus från skivproduktionen. Den andra kategorin, de som vet vilken monstruös sångare Skifs är, var med på 70-talet, då han kunde ta sig an i princip vilken låt som helst och göra den till sin egen. Från mustig amerikansk sydstatsrock till schlager.

Om man ska räkna upp alla hans framgångar på scen, bioduk och skiva så kommer det att ta upp hela den här artikeln. De flesta vet vid det här laget att han och Blåblus var de första svenskarna som nådde förstaplatsen i USA, med Hooked On A Feeling. Och att han tre gånger har varit med i Melodifestivalen. Två gånger vann han den svenska uttagningen. Och den låt som inte vann, Michelangelo, KÄNNS som en gammal vinnare…

2001 gjorde han comeback på skiva med den av kritikerna svalt mottagna Back On Track. Med nästa album, Ingen Annan, hade han hittat formen. Gåshudsballaden Håll mitt hjärta, framfördes första gången i Bingolotto och berörde ett helt folk. Den kom att ligga på Svensktoppen i hela 142 veckor 2003-2006. Och därefter fick han sina två första svenska albumettor med Decennier-plattorna där han tolkade gamla svenska schlagers, lite som en motsvarighet till Rod Stewarts American Songbook-album (även om Skifs fick idén av Harry Nilssons orkestrala plattor redan på 70-talet).

Undertecknad har intervjuat Björn Skifs ett antal gånger genom åren och citaten är hämtade från olika intervjuer gjorda mellan 2001 och 2009.

Det kändes som om 2001 års comeback i sig fick dålig kritik medan du som artist klarade dig undan bra. Man hoppade på stilen, produktionen, låtarna – men inte dig som sångare?

– Douglas Carr, som producerade Back On Track, fick ju mycket skit för sin insats och det var jättesynd. Han hade jobbat hårt med skivan och hade stora förhoppningar på den. Han hade fått chansen att göra något lite annorlunda. Det var mest kritiken mot Douglas jag tyckte var jobbig. Annars förstod jag till viss del vad de menade: att jag kanske inte är den sorts artist som ska flörta med maskiner i studion. Sedan har ju folk gillat plattan mer än vad recensenterna gjorde. Sedan tänker jag ju inte på någon specifik publik när jag gör en platta – jag gör det jag tycker är kul just då. Och så får det väl gå som det går. Back On Track var inget medvetet försök att nå de yngre, mer att jag var nyfiken på hur jag lät i den musikaliska miljön. Men det känns mer naturligt för mig med gitarr, bas och trummor, lite Bryan Adams-sound. Jag gick tillbaka till det med den följande skivan, Ingen annan.

Din röst kommer bra till sin rätt i jordiga låtar och ballader. Det finns lite John Hiatt, Ry Cooder och The Band på nya plattan, det som brukar kallas ”rootsy”.

– Ja, det där känns ju som mina rotfrukter också. De musikaliska nationsgränserna håller på att suddas ut. Vi har levt så länge med amerikansk ”folklig” musik så länge att det nästan blivit våra egna rötter. Från att ha spelat engelska covers på 60-talet, och i princip bara härmat, kan man känna att man har ett mer naturligt förhållande till amerikansk musik. Det har blivit en naturlig del av en.

Har dina skivor någonsin fått speciellt bra kritik av just recensenter?

– Jodå, det har hänt, faktiskt. Och det är ofta plattor som jag i backspegeln kan tycka inte tillhör det bästa jag gjort. När jag höll på att rensa grejor nyligen hittade jag en låda med gamla klipp som jag fått av EMI. Och det visade sig exempelvis att en platta som hette ”If…Then”, som jag gjorde i mitten av 80-talet och som Clabbe producerade och som låter rätt tidsbunden, fick väldigt bra kritik. ”What?” liksom.

När ni gjorde plattor på 70-talet, hade ni knappast strategier om plattans tema eller de kommersiella stationernas oskrivna lag om att refrängen måste komma inom en minut. Det kändes som om ni bara plockade det material ni tyckte var bäst.

– Jo, det var mer ”gut feeling”. Åtminstone minns jag det så. Vi dunkade in allt som vi gillade, svenska eller engelska. Det enda var väl att låten inte skulle vara för lång. Men det blev de inte ändå, så det föll sig ganska naturligt för oss. Men hur många sekunder det var till refrängen hade vi ingen aning om. Och ärligt talat så struntar jag fortfarande i det – en bra låt är en bra låt och fängslar den så spelar det egentligen ingen roll om det inte kommer någon refräng överhuvudtaget!

Du medverkade 2003 på ett album med Åsa Jinder och i CD-konvolutet skriver hon att du har Sveriges bästa rockröst, men också att ”du bär så mycket spelmanssväng i din själ”. Har du uppväxten från Dalarna kvar i blodet?

– Det är möjligt att det i så fall kommer från farbror Anders – som egentligen var min pappas farbror. Han hette Anders Engström och var spelman. Han spelade inte så ofta, inte varje dag eller så. Men när han väl började så slutade han aldrig! Vid ett par tillfällen fick jag som liten sitta på verandan vid älven och vara med när farbror Anders spelade. Och det gjorde han tills han somnade…

Vissa ser dig som schlagerartist på grund av dina framgångar i melodifestivalen men det är egentligen en ganska liten del av vad du gjort.

– Ja. På plattor som Out Of The Blue (1974), innan Michelangelo, var det ju pop och soul, det var inte så mycket schlagers.

Jag spelade Out Of The Blue dagligen i ett års tid. Bra pop. Men det lät lite som gamla Kiss ibland.

– Jaså du? (skratt).

Fast med annan image…

– Ja, det kan man ju lugnt säga! Det är roligt, jag blir stolt över att du hade den plattan och minns den så väl. Ibland får man ju bekräftelse från oväntat håll, det kan komma tatuerade och långhåriga musikanter som säger att någon av mina plattor fick dem att börja lira. Det är ju fantastiskt, att få veta att man inspirerat någon. Jag har alltid blivit glad över att höra sådant, men jag tror att det betyder mer och mer för mig. Om någon säger ”jag var 12-13 år och hade just köpt en gitarr”. Sådant är bättre än vilka guldskivor eller plaketter som helst.

På 70-talet dubbade du ofta din röst och sjöng unisont med dig själv.

– Ja. Jag hade ganska lätt för att komma ihåg hur jag fraserade och kunna sjunga exakt likadant två gånger och det gav ju en annan fyllighet och lyster att dubba. Bengt Palmers, som producerade de skivorna, ville ju att jag skulle göra det hela tiden. Även blåset var dubblerat, allt det här var mycket av Blåblus sound. Men på senare år har jag avstått för jag tycker att jag och låten tappar personlighet. Men ibland blir det andrastämmor, lite svagt.

Jag spelade låten Out Of the Blue för en brittisk musikjournalist som skriver för magasin som Mojo och han utbrast ”I had no idea Swedish music could be this groovy!”.

– Verkligen? Det var fan! Ja, det fanns några låtar på den som var rätt kul, till exempel Why Don’t You Go Your Way och Don’t Be Fooled By the Name. De hade en skön rytmik i refrängerna.

En anledning till att dina plattor betydde så mycket för mig var ju att jag inte fick dem med posten varje dag, som i dag. Jag gick och längtade och sparade ihop till mina Skifskassetter.

– Ja, det var den stora skillnaden förr i tiden. Man längtade mycket mer. Det minns jag också från när jag var ung, speciellt mina första plattor. Men också senare, när vi själva just börjat lira. Jag vet ju precis hur Kinks-plattorna såg ut, vilka låtar det var och hur allt kändes. Och så gick de på den gamla platsgrammofonen hemma. Det är stort. Det är ibland svårt att veta varför man gillade saker mer än andra. Vissa saker kan man inte analysera och då får det vara så. Det kan vara skönt att inte veta.

Min son gillar dig. Han har sett dig live tre gånger.

– (Blygsamt:) Ditsläpad av sin pappa då förstås …

Nej, nej. Helt frivilligt.

– Det var kul att höra! Mina barn säger i princip ingenting om det jag gör. Varken plattor eller scenshower. En gång brände jag en CD med mina rockigare låtar, sådana som jag tyckte var bland det häftigaste jag har gjort, låtar som Lack Of Courage. Och så fick mina sönder varsitt exemplar. Någon månad senare frågade jag om de lyssnat. ”Jodå”. Jaha, liksom. Men när jag gav dem låtarna till min förra platta Eye To Eye, innan den kom ut, för att få råd om vad som skulle vara singlar och liknande, så refererade de mycket till mina gamla låtar. Så de måste ha gått och lyssnat ändå.  Det var kul. För allt ens pappa gör är mossigt från en viss ålder, det börjar väl vid 12-årsåldern, då är det inte kramas eller hålla handen längre. Alla barn skäms över sina föräldrar under en viss period. Det kan handla om shopping eller möten i skolan ”om du går så tänker inte jag gå” och så vidare. Eller ”försök inte prata ungdomligt med min kompis”. Men jag tycker att det är skönt att de varken skäms eller är stolta över det jag gör. Det är ju mitt jobb. Och de har sina grejor, som de har fått mig att lyssna på. Ibland har jag Bandit på. Och jag började sakta men säkert gilla Rammstein, som jag fortfarande tyckte var marschmusik. Nu tycker jag att det är helhäftigt. Min son Oliver gick och köpte en samling med Elvis Presley. Allt går igen. Det var ju ett jäkla drag i den musiken och han hörde det.

Artikeln har tidigare publicerats i NollTvå.

Nedan sjunger Björn Skifs A Song For You av Leon Russell. Den första versionen är från 1973, den andra från 2009. Det innebär att 36 år har passerat mellan versionerna. Men rösten är sig lik …