När Yusuf Kom Tillbaka

Hans namn är Yusuf, men vi minns honom bättre som Cat Stevens, den Londonbaserade singer-songwritern som hade otaliga hits under hela 70-talet men i slutet av det decenniet konverterade till Islam, lämnade popbranschen och bland annat startade två muslimska skolor i London. Home Visions utsände träffade Yusuf i en inspelningsstudio i Stockholm i samband med att han jobbade på sitt nya popmaterial. Han visade sig vara en mild, eftertänksam man som slutit fred med sitt förflutna. Kring millennieskiftet hade han börjat inse att hans avståndstagande från sin tidiga karriär varit en smula förhastat. Att många av hans låtar från Cat Stevens-tiden faktiskt har ett positivt, medmänskligt budskap. Han gjorde en nyinspelning av sin gamla låt Peace Train och skänkte den till samlingsalbumet Hope, vars överskott gick till krigsdrabbade barn i Irak. Han släppte förra året ett nytt popalbum – One More Cup – i Cat Stevensk anda (fast givetvis under namnet Yusuf)). Och helt nyligen medverkade han på Live Earth, där han körde gamla klassiker som Wild World.

På den nya DVD:n finns, förutom några nya kompositioner, många av hans mest välkända låtar samt en cover på Don’t Let Me Be Misunderstood. Den sistnämnda åsyftar säkert den debatt som ägt rum kring vissa av hans tidigare uttalanden. Dessutom får vi se ett samtal med programvärden David Dye om hur det var att återvända till popvärlden efter 28 år, samt en dokumentär där Yusuf leder ett TV-teamt runt i sina barndomskvarter i Soho.

Vad inte alla vet är dock att Yusuf har en stark koppling till Sverige.

– Ja, min mamma var svensk. Så Sverige är mitt moderland, om du så önskar. Hon kom från Gävle och kom till Storbritannien 1935 som barnflicka. Sedan träffade hon min pappa, de gifte sig och slog sig ned i London, där de grundade en restaurang. Och det är vad jag minns från början av mitt liv, att bo ovanför en restaurang med en svensk mamma och en grekisk-cypriotisk pappa. Jag befann mig mitt i showbizhuvudstaden – om man bortser  från Broadway och New York – och alla vägar var öppna. Jag besökte Sverige många gånger med min mamma.

Under ett år bodde han till och med i Gävle med sin mamma.

– Jag var kring åtta och gick i lågstadiet. Det var min första smak på uppmärksamhet, för jag var den ende killen i skolan med mörka ögon och svart hår. De andra barnen såg på mig som en sorts utomjording – men på ett snällt vis! När vi skulle leka var jag så omringad av barn att lärarna fick isolera mig. Faktum är att de gav mig en speciell lekplats, från vilken jag kunde välja vilka vänner jag ville ha med. Det var otroligt. Jag hade inte bett om det, men det hände. Det är en del av mitt livs pussel, när jag ser tillbaka på det. Man ser bakgrunden till ens livs sammansättning. Och de tidiga åren formar en mycket, antar jag.

Var det någon speciell artist som fick dig att plocka upp gitarren?

– Nej, det var ett montage av influenser, med folk som Buddy Holly, The Beatles och Bob Dylan. I bakgrunden fanns också Bernstein och Gershwin. Musikalerna. Så jag tror att jag plockade upp saker från alla håll. Mina artistiska antenner surrade.

Din sista skiva som Cat Stevens, Back To Earth, kom 1978. Slutade du lyssna på annan  populärmusik i samband med att du själv slutade producera den?

– Mer eller mindre. Jag missade 80-talet, men det kan ha varit tur för mig. Det är vad man berättat för mig i alla fall, skrattar han. På senare år har jag blivit upplyst av min tonårsson om vad som händer.

Kan du se något nytt under solen inom popmusiken, eller är allt bara nya blandningar av gamla idéer i dina öron?

– Är du bekant med George Orwells bok Animal Farm?  Det är lite som den, där djuren gör uppror och det slutar med att de intar samma positioner som de personer de försökte avsätta. Den innovativa 60-t och 70-talsgenerationen blev i slutändan megamogulerna inom dags musikindustri. Och allt blev mekaniserat igen. Men det finns alltid inspiration flytande omkring någonstans och det finns folk som är lyckliga nog att kunna plocka upp den. Och det bibehåller livet och anden i konsten. Den finns inte i branschen: de kapitaliserar bara på talangen.

Unga människor tenderar att tycka att det mest rebelliska de kan göra är att vara EMOT något, vare sig det är samhällets auktoriteter eller de egna föräldrarna. Vad är rebelliskt i dina ögon?

– Jag brukade vilja revoltera mot allt. Och det var fantastiskt, men man måste hitta alternativ. Och det mest icke-konformistiska man kan göra är att anpassa sig. Inte på ett blint sätt, men genom att inse att människan behöver någon form av struktur i sitt liv. Vägledning. Och om man avvisar de kunskaper som människan uppnått genom århundradena och börjar om igen, så uppnår man aldrig de värderingarna. När jag upptäckte Islam var det inte som att upptäcka en annan religion eller andra värderingar. De är universella värderingar. Men om du ska motarbeta något, var rebell mot orättvisor och manipulation. Sakerna som är värda att protesterna mot.

Vilken är den svåraste fråga något av dina barn ställt?

– Oooh…det var en bra fråga! Förmodligen när min son frågade om jag kunde köpa honom en gitarr eller inte?

Har du bestämt dig för hur du ska göra?

– Han fattade sitt eget beslut! (skratt). Och där har vi Father And Son. Han skriver en del riktigt bra låtar. Han både skrev och spelade in låtar. Jag är förundrad. Framför allt över hur han lyckades hålla det hemligt! Han är förmodligen den som, mer än någon annan, hjälpte mig att återanknyta till och förstå vem jag är och vilket mitt bidrag varit. Och vad jag skulle kunna bidra med. Och det är viktigt. Man måste lyssna till sin son.

Intervjun har tidigare publicerats i filmtidningen Home Vision.