Gainesville i våra hjärtan – Stockholms skönaste byfest!
Gainesvillefestivalen har satt sin punkt för sitt första levnadsår bestående av en dag, en fredag, ödesåret 2012. Augustiregnet tog ut sin rätt under eftermiddagen och de första
akterna sköljdes bort. Men sedan fick solen stockholmarna att ta sig de få stegen ut på Djurgården för en riktigt klassisk festivaleftermiddag och kväll – en äkta byfest!
I Obladoos crew är det folk från byar på Västergötlands slätter, Värmlands urskogar, i Gästriklands rostiga kaffelandskap, Umeå-universitetens intellektuella inland och Smålands smäckra landskap. Bland annat. Vi är vana med festivaler i mindre eller större byar där det finns en enda scen och ett band i taget spelar. Så var Gainesville i centrala Stockholm fredagen 17 augusti 2012. På gammalt sätt så att till och med ett band från Solna fick fritidsgårdskänsla och rockade som vore de 15 år. The Nomads spelade näst sist denna afton på omisskännligt sätt med punkrocken i botten och raka rör som om de inte gjort annat ? och det har de väl inte heller? Ramones-spåren satt där och medlemmarna visade att de vet att deras musik har nått längre från Solna än till Strandvägens brink; Big In Japan är vad de ser sig vara och därför lyckas de bjuda den relativt glesa publikskaran på en habil show utan krusiduller.
Gainesville utspelas bredvid Junibacken på en gräsudde med utsikt mot det kungliga slottet och de mer burgna delarna av hufvudstaden. För tidigare lantisar är detta en magisk vy. Att 1,8 miljoner stockholmare, oavsett bakgrund, inte lyckas sålla ut mer än ett 1000-tal att besöka festivalen är sorgligt. Huvudarrangören Janne Kleman har gjort ett utsökt val av modig musikkombination, fantastisk mat (surströmmingsrullarna sitter som sältan i en förbjuden kyss flera timmar – kanske dagar – efteråt!), god och genomtänkt dryck och allmänt trevlig inramning. Till och med bajjamajjorna är formerade i en välkomnade cirkel som får pisset att flöda frodigt friskt och frisinnat!
Tyvärr, för de som arbetar denna fredag, börjar Thomas Andersson Wij redan 13.45 och då har inte många själar hittat fram till området. Sophia Knapp, Karima Francis och Gustaf Törling tvingas inta scenen under skyfall och bortfall av publik. Det är först när Anna Järvinen kliver på scenen med sitt välspelande kompband (bestående av Dungen-snubbar) som området får en viss kropp. Loosegoats spelar loss och får faktiskt upp gunget ordentligt under de avslutande monotont ösande spåren. Därefter solna-länningarna i The Nomads och sedan huvudakten Nick Lowe.
Med en gitarr, ett par mikrofoner, en egen brittisk ljudtekniker och mörkret som faller över huvudstaden behöver man inte vara speciellt hemkär för att älska Sveriges huvudstad och dess nya festival. En närhet och ömsint påträngande sound som Lowes på en utomhusscen hör inte till vanligheterna och när han bjuder på Peace, Love and Understanding och Raining, Raining så ömsom gråter, ömsom rister publiken av njutning.
Gainesville är den mogna festival som Stockholm behöver. För alla oss som flyttat in, för alla band som behöver en mogen publik, för alla stockholmare som behöver det stora i det lilla. Tack Kleman. Lova att komma tillbaka nästa år.
Det lovar vi! Och då tar vi med oss resten av byalaget!
