Fina konsertveckor

MINNEN AV NEW YORK

Befann mig i världens bästa stad, New York under första halvan av maj och hann bland annat få fina upplevelser av Willie Nile, UK, The Musical Box, Elin Cooney Sigvardsson, Ane Brun och We Are Serenades. Samtliga gjorde faktiskt minnesvärda spelningar – ibland har man flyt! Mest speciella var kanske de två mest väsensskilda akterna. UK (med Terry Bozzio, John Wetton och Eddie Jobson – en konstellation som jag velat se sedan de släppte albumet Danger Money 1979) och Willie Nile. Willie gjorde en gratisspelning på Ossining Public Library, i idylliska Croton-On-Hudson norr om New York City. Konserten blev något av en minneskonsert till den nyligen bortgångne radiolegenden och musikkännaren Pete Fornatale. Nile spelade en del klassiker ur sin digra repertoar och bjöd även på några smakprov från sitt kommande album American Ride – däribland titelspåret och en riktigt tung, arg sak som hette Holy War. Hans förra, album Innocent Ones, var hans kanske starkaste hittills. Något säger mig att den nya (släpps i höst) blir ännu bättre. Klassiskt, romantiskt, amerikanskt låtsksnickrande i den högre skolan. Visste ni förresten av Willie Nile kommer till Sverige 25-28 juli? Än så länge är Malmö och Göteborg klara. Får bli en resa om han inte kommer till Hufvudstaden.

A BEAUTIFUL FRIEND

Hemma i Stockholm blev den gångna veckan nog så späckad av musikaliska höjdpunkter, I onsdags råkade jag hamna på en Dag Vag-signering på Pet Sounds, där jag köpte en dubbelvinyl med deras nya livealbum Nattmacka, inspelad på gruppens förmodligen allra sista gig, på Akkurat. Kort därefter gick ju Stig Vig bort och lämnade ett enormt tomrum efter sig, både som människa, musikant och låtmakare. Efter att gentlemännen med de lustiga artistnamnen signerat klart såg jag A Beautiful Friend (Pelle Ekerstam) göra en fin, lågmäld spelning på Bara Vi några dörrar längre bort. Ekerstam, som uppträder både akustiskt och elektriskt i olika konstellationer, var denna gång uppbackad av brodern Calle Ekerstam på gitarr samt Mikael Häggström på trummor. Två eminenta musikanter som backade upp med nyansrikedom och säkert, tillbakalutat sväng. För er som ännu inte har upptäckt albumet We Were Heading For The Sun med A Beautiful Friend kan det starkt rekommenderas. Luftig, svängig och melodisk pop med ett skönt, anslag, lätta 80-talsvibbar och tänkvärda texter.

KRISTOFFER & THE HARBOURHEADS

I fredags bjöd mysiga Teater Pero på en helkväll med tre band. Det enda jag hann se var dock Kristoffer & The Harbourheads. En göteborgsk trio som med Little Goes A Long Way lyckats skapa ett alldeles beroendeframkallande album, fullt av soulig och ambitiös indiepop. Presentatören Lena Malmborg, som själv har turnerat med dem, presenterade dem som ”Sveriges bästa liveband” och det var snart uppenbart varför. Gruppen balanserar perfekt mellan det spelglada och det experimentella. Trots att de hade en vikarie på klaviaturer blev den en fascinerande spelning, där både Kristoffer Ragnstam (sång, trummor, gitarr) och Joel Lundberg (gitarrist med en skön arsenal av unika ljud) imponerade. Trummorna är bland det mest drivande jag hört på länge. Energi! Det hela blev inte sämre av att en viss Maia Hirasawa (som de turnerat med och kompat) gästade på en låt.

MARTY WILLSON-PIPER & STEVE KILBEY

Sedan skyndade jag, något försenad, iväg till restaurang Landet vid Telefonplan, som med kort varsel utlyst en konsert med Marty Willson-Piper och Steve Kilbey från legendariska australiensiska The Church. Ett av mina favoritband i kategorin ”ringande, klingande gitarrer och suggestiva texter”. Marty och Steve, vars vuxna svenska döttrar kunde ses i publiken, befann sig i nämligen Stockholm samtidigt. De bestämde sig för att leverera en kavalkad av de kultklassiker och hits (The Unguarded Moment, Almost With You, Under The Milky Way) som de har skapat under de senaste 31 åren. Det blev en lite kaotisk spelning med gitarrstrul, roligt mellansnack och lekfullt käftande mellan de två vännerna och trätobröderna. Men också en del magiska låttolkningar. Extra kul var det att de även körde två Big Star-covers. Utsålt blev det också. Och varmt!

THE MOMMYHEADS

I lördags kom så kvällen som jag personligen väntat mest på. Jag har tjatat förr om mina amerikanska favoriter The Mommyheads och nu var det dags för deras andra stockholmsspelning på den nu avslutade europaturnén. Konserten på hemma hos Kaj (beskriven av Fredrik B Nilsson på Obladoo förra veckan) var en lågmäld historia. Den följande lördagens konsert på Sticky Fingers i Göteborg var en rockig historia. Nu gjorde bandet en spelning som visade alla sidor av detta fulländade band – från det finlemmat akustiska till det riffiga. Och allt från indiepop, till progrock däremellan. Detta band har verkligen ingen svag länk någonstans. Smärtsamt bra. Missa dem inte nästa gång de är i Sverige. Tidigare under kvällen spelade David Myhr (melodisk McCartneypop), Loulou Sisters (akustiskt folkpop) och You Say France And I Whistle (soulig rockmusik med mycket energi). Alla gjorde bra ifrån sig, men de får ursäkta: jag var där för The Mommyheads. Det är länge sedan ett band förvandlat en gammalmusikmurvel till ett rent fan som bara m-å-s-t-e se minst tre gig per tvåveckorsturné. Men det är den effekten det här bandet har på mig. Och jag är tydligen inte ensam: här på Obladoo kan du även ta del av Fredrik B Nilssons beskrivning av sina upplevelser av bandet under konserten på Hemma hos Kaj.