Njutbart med Nick Lowe

Nick Lowe har varit en hjälte för mig ända sedan han släppte sina första soloplattor Jesus Of Cool och Labour Of Lust i slutet av 70-talet, samt producerade kanonplattor med Elvis Costello (de fem första), Graham Parker och – ej att förglömma – punkpionjärerna The Damneds legendariska debut.

Träffade Charlie Persson för en öl innan spelningen, men i samband med att vi gled in i Nalens fullsatta, stora sal tappade vi bort varandra. Det kan låta hårt, men jag tror inte att vare sig Charlie eller jag brydde oss så mycket. Vi var båda alltför trollbundna av den vithårige gentlemannen på snart 63, som just då inledde konserten ensam med akustisk gitarr.

Det var så Nick Lowe genomförde hela sin förra konsert på Nalen, som jag tyvärr inte kunde gå på. Jag insåg snart vad jag hade gått miste om.

Snart kom bandet in. Johnny Scott (gitarr), Matt Radford (ståbas) och så två gamla bekanta ansikten från Lowe-land; Bobby Irwin (trummor) och pianisten Geraint Watkins, som också agerat uppvärmare.

Vad som sedan följde var en njutbar resa genom Lowes låtskatt, med betoning på det nya, utsökta albumet The Old Magic.

Albumtiteln är talande. Inför sitt stundande åldrande bestämde sig Nick Lowe för att dra sin musik åt ett håll som han upplevde att han kunde framföra med värdigheten i behåll. Och han fångar en gammaldags magi som de flesta inte ens försöker komma i närheten av i dag. Detta innebär att fokus är på hans smeksamma crooner-röst och ett följsamt, lågmält komp som knappt märks. En oas i dagens söndermastrade skräll (ja, jag är en gubbe. Men jag har rätt). Texterna balanserar perfekt på gränsen mellan innerlighet och brittisk ”wit” och som melodisnickrare har Lowe få övermän. Man kan bara jämföra med de största. Nej, förlåt, det var dumt sagt: Lowe TILLHÖR i dag de största. Vi är allt fler som inser det.

I dag låter han ofta som Nat King Cole, George Jones eller en tillbakalutad Elvis Presley när han sjunger. Rösten är honungslen och nära. Han sjunger faktiskt bättre än han någonsin gjort och det säger en del. Bandet inser detta och är klädsamt lågmält, följsamt och subtilt. Många av låtarna är countryballader och skulle kunna förvandlas till dansbandsskval i fel händer. Här osar det bara klass och stil. Och det verkar så enkelt.

Det är det inte.

Ibland drar de upp tempot och det drar åt rockabilly, som I I Knew The Bride When She Used To Rock’n’Roll, en låt som Lowe på 70-talet gav till polaren Dave Edmunds. Men bandet har en helt annan lätthet i anslaget än många av dagens rockabillywannabes och går inte i fällan att biffa upp eller modernisera sitt sound. För det behövs inte.

Resultatet är att det spritter i benen. Och när till och med jag får lust att dansa, då svänger det.

Även de äldre låtarna harmonierar väl med de nya. Klassiker som Cruel To Be Kind och Heart (båda från 1979 års Labour Of Love) smälter in fint i helheten och man inser att han egentligen haft samma elegans i sitt låtskrivande hela tiden.

Slutet är nästan givet på förhand. En avskalad, långsam version av (What’s So Funny ’bout) Peace Love And Understanding. Låten som han skrev redan i sitt 70-talsband Brinsley Schwartz, som sedan tolkades av Elvis Costello – och slutligen gjorde Lowe rik när Curtis Stigers spelade in den till soundtracket till succéfilmenfilmen Bodyguard. Den var dessutom B-sida till filmens hit, I Will Always Love You, vilket inte precis minskade intäkterna. Ibland finns det fan rättvisa, även i musikbranschen.

Det här måste vara en av de bästa låtar som någonsin har gjorts” tänker jag.

Inser i samma ögonblick att jag redan har slagits av samma tanke åtskilliga gånger tidigare under kvällen.