Sprung Aus Den Wolken i Grüner Salong

Den 4 september 1981 ägde en festival rum i Tempodrom i Berlin – “Die Grosse Untergangsshow – Festival Geniale Dilletanten”. Man skulle kunna påstå att det var ur denna festival rörelsen “Die Geniale Dilletanten” växte fram, men man skulle lika gärna kunna påstå att det var ur rörelsen festivalen växte fram. Hur det nu än är med hönan och ägget i det här fallet är en sak i alla fall säker: det var i och med denna festival folk utanför den inre circeln började få upp ögonen för vad som höll på att hända i Berlins subkulturella värld. På scenen stod band som, bland annat, Einstürzende Neubauten, Die Tötliche Doris, DIN A Testbild, Sentimentale Jugend och Sprung as den Wolken, och i publiken fanns 1400 åskådare som aldrig någonsin kunde se på musik, konst och sammanhanget mellan dessa två världar, på samma sätt igen. Ja, det låter kanske överdrivet, men utan denna rörelse hade vi troligen aldrig haft vare sig industrimusik eller techno och med största sannolikhet hade vi inte heller haft samma syn på så kallad konstmusik, dvs att den kan vara en angelägenhet utanför de fina salongerna, eller ens på de “moderna” konstformerna som video och performance.

Die Genieale Dilletanten representerade också ett återerövrande av intellektet som en del av populärkulturen, i meningen kultur som inte är sanktionerad av de etablerade institutionerna, men på helt egna och fristående villkor. De var de geniala dilettanterna helt enkelt. 1982 publicerades också ett slags manifest i bokform, “Geniale Dilletanten”, sammanställt av Wolfgang Müller med bidrag från flera av de mest inflytelserika personerna i rörelsen. I denna skrift får också felstavningen av ordet ‘Dilletanten’ sin förklaring som en medveten subversiv handling. Det handlar om att acceptera misstag och det icke perfekta som en del av konsten, och följaktligen även livet, och att genom bejakandet omvärdera dem såsom varandes misstag. “Wir machen keine Fehler mehr”(…) (Vi gör inga fel längre). B. Bargeld. De flesta av de personer som var involverade i denna är än idag viktiga delar av kulturlivet, både i Tyskland och internationellt.

Detta är alltså bakgrunden. Och jag hade ingen aning om vad som egentligen väntade mig när jag begav mig till konserten, allt jag visste var att det rörde sig om en revival av ett av banden som var med i just Die Geniale Dilletanten-rörelsen när det begav sig på 80-talet och att det var första gången på evigheter de skulle upp på scenen igen och detta för att fira ett kombinerat 30-års jubileum och skivsläpp. Nu handlar det ju på inget vis om folk som så att säga försvunnit in i glömskan eller sätt lämnat den kreativa världen, snarare tvärtom, men de hade inte spelat ihop på ett bra tag.

Bandet består av en mer eller mindre löst sammansatt och minst sagt brokig skara konstnärer i ordets vidaste bemärkelse och trots att line-upen har självklart ändrats lite sedan sist rör det sig i stort sett om samma folk då som nu. Sångaren, Kiddy Citny, är idag mest aktiv som konstnär, och när jag sprang på honom som hastigast precis innan han skulle upp på scenen erkände han att han var ordentligt nervös. Alexander Hacke däremot var allt annat än nervös, han var bara glad och inte det minsta orolig. Och jag skulle tro att samma sak gällde Jochen Arbeit som också var med, för professionella musiker är det ju liksom lite mer vardag det här med att stå på scenen och spela musik… Om kvällens andra konstnär/sångare,Thierry Noir, var mer glad eller nervös när han skulle gå upp på scenen är svårt att säga, men oavsett nervositet eller inte var det ändå uppenbart att det där med glädjen gällde oss alla, band som publik.

Jag kan inte minnas när jag senast hade så roligt på en konsert. Det var helt enkelt fullständigt omöjligt att få bort leendet ur ansiktet. Och dessutom var det bra, riktigt bra. Jag kan inte påstå att jag är särskilt bekant med hur det lät när det begav sig för 30 år sedan, allt jag känner till är i stort sett “Pas Attendre” från Wim Wenders film “Wings Of Desire” och ett par andra låtar, men jag kan i alla fall säga att det låter bra idag. Och dessutom relevant. Det rörde sig nämligen inte om en spelning där man bara gick igenom gamla “hits”, om man nu kan tala om hits när det gäller ett obskyrt avantgarde band, här är var det nytt material som gällde. Ett material där man inkorporerat programmerade beats och diverse rösteffekter med mer traditionell instrumentering. Relevant, samtida musik helt enkelt. Och live ackompanjeras detta dessutom av bildprojektioner, och under en av låtarna, av ett tämligen besynnerligt dans-performance (som för övrigt smittade delar av både bandet och publiken).

Rent musikaliskt kan man väl säga att de rör sig i gränslandet mellan electronica och något slags avantgarde alternativ rockmusik kanske. Eller också… Nej, jag har ingen aning om hur man ska kategorisera det, mitt bästa råd är att besöka hemsidan och helt enkelt lyssna själv. Hela Last Lust Liebe finns nämligen att lyssna på online. Men en sak är i alla fall klar, förutom att Kirsten Hildisch är precis hur cool som helst, och det är att das ist dock keine disco hier (det här är inget disco). Men väl en fest. Och det håller än idag. Och man kan som sagt lyssna på hela albumet här.