Elliott Murphy på Kägelbanan

Kägelbanan 29 oktober 2011. Foto: Helena Hjelm

Alla har vi väl några konserter i bakhuvudet, som reflexmässigt plockas fram som svar på frågan vilken som är den bästa konsert man har sett. Märkligt nog blir man alltid lika överrumplad över frågan – men det finns ändå tydligen ett dolt förråd någonstans i lillhjärnan. Bob Dylan, Kiel 1994. Sigge Hills på Bonnrock i Vansbro 1991. Leonard Cohen i Globen 2009. Steve Earle på Cirkus 1997. Ja, och så nu då; Elliott Murphy på Kägelbanan i Stockholm, den 29 oktober 2011. Jag har följt Elliott Murphy i närmare 25 år, men frågan är om han någonsin varit bättre? Glöm frågetecknet, förresten, frågan var retorisk. Elliott Murphy har vid 62 års ålder en gedigen rutin och kombinerat med en smittande spelglädje och bibehållen nyfikenhet är Elliott Murphy något av det bästa som går att se i live-väg just nu. Det gör förstås sitt till att konserten i Stockholm är unik redan från början, som en del av vad som som kommit att kallas ”the annual Stockholm piano shows”. Efter ett initiativ från hans svenske bokare, har Elliott Murphy de tre senaste åren nämligen spelat piano vid ett tillfälle per år – och alltid i Stockholm. Elliott berättar om det själv i en intervju med Obladoo i våras (läs intervjun här).

Det är faktiskt tredje gången Elliott är i Sverige i år; man gjorde en kortare duo-turné i maj, en solospelning på S/S Blidösund i juli och nu alltså en spelning med bandet The Normandy All Stars. Denna oktoberkväll kunde jag sitta med på soundcheck och redan där kunde man ana att något stort var på gång. Uppladdningen inför konserten var annars något strulig; det blev klart först i allra sista stund att flyget inte skulle ställas in på grund av strejk och man kom igång lite sent med soundchecket – men i takt med att man stämt instrumenten, riggat scenen, möblerat, gaffa-tejpat allt (till och med dukarna på borden) och slutligen spelat igenom några låtar, övergick den något stressade och spända stämningen till en påtaglig förväntan.

De dryga 200 som tagit sig till Kägelbanan denna kväll fick uppleva en Elliott Murphy på strålande humör, med full energi och kraft från första låtarna, ”Many Can Read (Few Can Reason)” från Change Will Come och ”Hangin Out” från debuten Aquashow. Det som sedan följde var en närmast magisk mix av nyare låtar, gamla klassiker och sällan framförda guldkorn. Av de nyare låtarna visar ”You Don´t Have To Be More Than Yourself” och ”Counterclockwise” att Elliott Murphy fortfarande slår de flesta låtskrivarna idag på fingrarna. Klassiker som ”Diamonds by the Yard”, ”You Never Know What You´re In For” och ”Last of the Rock Stars” är blytunga – och det är en ynnest att få höra sådana låtar en och samma kväll. De lite mer udda låtarna är den nya ”The Eternal Highway” och ”Everything I Do (Leads Me Back To You)” från Selling the Gold, som han på skivan gjorde i duett med Springsteen. Ikväll övertas Springsteens delar av gitarristen Olivier Durand, ”…but maybe next year…” som Elliott säger. Vi får också höra guldkornet och sällan spelade av ”It´s a Long Way Home, Benjamin”. Den senare kommer under konsertens (lite för korta) piano-block, där också rariteterna ”Then I´m Gonna Make Love To You” och ”Madalyn” från just återutgivna Après Le Deluge blir fina stunder för alla Elliott-älskare. På tal om Springsteen, så har Elliott Murphy i sitt kompband The Normandy All Stars sitt alldeles egna E-street. Det är en fantastiskt samling musiker han har samlat omkring sig. Gitarristen Olivier Durand får alltid välförtjänta hyllningar, han är en gitarrvirtous av stora mått, men jag lyfter gärna fram de andra två. Basisten Laurent Pardo har ett mycket följsamt, melodiskt och personligt basspel och trummisen Alan Fatras lyckas skapa ett eget trumljud; det är kraftfullt och varmt, mjukt pumpande som driver hela bandet framåt. De är lysande var och en för sig, men den stora magin verkar uppstå när just dessa musiker spelar tillsammans – de skapar nåt som är betydligt större än delarna var och en för sig.
Kägelbanan 29 oktober 2011. Foto: Helena Hjelm

Avslutningen av kvällen blir ett enda långt lyckorus, med start i ”Diamonds by the Yard”, som måste vara en av rockhistoriens allra bästa låtar. Den följs av mastodontiska David Bowie-covern ”Heroes”, som nästan får hela etablissemanget att lossna och glida ner i Saltsjön. Denna urladdning åtföljs genialt nog av sin absoluta motpol när bandet lämnar sina instrument och ställer sig längst framme vid scenkanten och gör en helt akustisk tolkning av Bob Dylans ”Blind Willie McTell” – på andra sidan mikrofonerna. Elliott Murphy har på senare år förvandlat Dylans klassiker till en svidande vacker allsångspärla – det vete fasen hur han burit sig åt, men så är det i alla fall. ”Green River”, från Strings of the Storm, framstår allt mer som en av Elliotts allra bästa låtar, och han verkar dessutom gilla den själv väldigt mycket. Denna kväll är den en sagolikt vacker skapelse. Efter ”The Eternal Highway” är det slut och vi har fått 22 låtar, 2 timmar och 40 minuter tillsammans med en av rockvärldens allra största. Det är synd att inte fler har upptäckt det. Förhoppningsvis var det i alla fall någon ytterligare som gjorde det denna kväll. För även om vi som redan vet om det är nöjda och känner oss priviligerade, unnar vi ju Elliott Murphy den plats i rockhistorien som han förtjänar. Och det finns inget som tyder på något annat än att vi har mycket att se fram mot från Elliott Murphy den närmsta tiden; en ny studioskiva lär vara på gång, liksom en duo-live – och till våren ryktas han vara tillbaka för fler spelningar i Sverige.

Låtarna:
1. Many Can Read, Few Can Reason
2. Hangin’ Out
3. The Best Kiss
4. Pneumonia Alley
5. Take That Devil Out Of Me
6. You Don’t Need To Be More Than Yoursefl
7. Rain Rain Rain
8. Take Your Love Away
9. It’s A Long Way Home … Benjamin (piano)
10. Then I’m Gonna Make Love To You  (piano)
11. Madalyn  (piano)
12. You Never Know What You’re In For
13. Last Of The Rock Stars
14. Rock’n'Roll ‘n’ Rock’n'Roll ‘n’ Rock’n'Roll
15. Everything I Do (Leads Me Back To You)
16. Counterclockwise
17. With This Ring
18. Diamonds By The Yard

19. Heroes
20. Blind Willie McTell (unplugged)
21. Green River

22. The Eternal Highway