Trettioåriga Kriget – Live

Trettioåriga Kriget kom från Saltsjöbaden (innan det förlöjligats av Solsidan-gänget) och befann sig i gränslandet mellan progg och prog. De lyssnade på band som Deep Purple, Led Zeppelin, Yes, Genesis, King Crimson och andra brittiska albumhjältarna under den eran, men skrev svenska texter. Texter som var personliga och poetiska utan att vara speciellt politiska. En inte helt vanlig kombination. Det var kanske ingen slump av de kontrakterades av ”kommersiella” CBS och inte något av proggbolagen.

Hur deras första storhetstid såg ut kan jag inte riktigt uttala mig om.

Jag såg dem live för första gången 1980, på en paketturné med Raketerna (som rymde medlemmar ur punkbandet Grisen Skriker) och Calcutta Transfer (vars framträdande jag överhuvudtaget inte minns) . De hade då förlorat sin huvudsakliga ledsångare Robert Zima, kortat sitt namn till Kriget och likaledes kortat sina låtar till de dåvarande idealen. En bra platta, men likafullt en viss eftergift åt dåtidens estetik. Mörkare och centrerad kirng teman som risken för ett tredje världskrig och kärnvapenhotet. Bandet fragmentariserades och en platta med resterna kom under namnet Fredin Comp, ledda av basisten och sångaren Stefan Fredin.

Någon enstaka spelning ägde rum 1996, men det skulle dröja till 2004 innan nästa nyinspelade album med Trettioåriga Kriget dök upp. Men till stor del tack vare eldsjälen Stefan Dimle, mannen bakom skivbutiken Mellotronen, Melloclub, Melloboat, Melloleak (don’t ask…), skivutgivning och andra påhittiga idéer har gruppen fått en andra vår. De spelar inte bara i Sverige utan även i USA, Japan och andra länder som omhuldar den här typen av musik. Och gårdagens spelning på Gyllene Cirkeln var mycket välbesökt.

Det började med comebackplattan Elden av år och albumet Glorious War (som rymde tidiga inspelningar med bandet från 1970-71). Det fortsatte med ett livealbum och studioalbumet I början och slutet (2007). Trilogin är komplett i och med årets lyckade album Efter efter.

Jag har sett Trettioåriga Kriget så ofta jag kunnat sedan återföreningen, däribland på Alcazar/Nalen och på Café Edenborg i Gamla Stan . Dessförinnan hade bandets textförfattare Olle Thörnvall releaseparty för sin bok Lång historia, en biografi om bandet.

I lördags, 25 september, spelade Trettioåriga Kriget på anrika Gyllene Cirkeln i ABF-huset (Pink Floyd spelade där, i Syd Barrett-sättningen!).

Det var en mycket speciellt kväll. Gamla arkivfilmer från 70-talet, som bandmedlemmarna själva inte sett, visades vid entrén. Livekonserten började med att de spelade hela sitt nya album från början till slut. Efter paus framförde de hela sitt debutalbum från 1974 från början till slut. Och det var förbluffande bra – både materialet och hur det spelades. Tankarna gick till Rush framförandet av Moving Pictures, med den skillnaden att den här musiken var gjord 1974 – när Rush fortfarande var ett omoget gäng långhåriga Zeppelin-wannabes. Allt satt som en smäck. Gitarristen Christer Åkerberg är sedan länge en av mina absoluta svenska favoritgitarrister – lika delar Ritchie Blackmore, David Gilmour och Andy Latimer, men med en alldeles egen ton i sin Fender Stratocaster. En annan sak som slog mig är vilken utsökt trumslagare Dagge Lundquist är. De intrikata taktarterna stod aldrig i vägen för svänget och man behövde aldrig vara orolig för helheten. Vilket är en bragd, sig när låtarna är så sammansatta. Han är förmodligen ännu bättre nu än det ”begav sig”.

Efter att ha hört två hela album hade man kunnat att publiken skulle vara mätt. Tvärtom. Lyckligtvis hade bandet redan planerat in ett tredje set. Nu kom diverse höjdpunkter från alla album. Höjdpunkter var låtar från Krigssång, där Zima ylade som den värsta Ian Gillan/David Byron, Kriget-låtar som jag en gång hade upplevt live för över 30 år sedan, samt den eviga instrumentalklassikern Andra sidan. Den sistnämnda samplats av hippa DJ Shadow,, vilket gett bandet mer klirr i kassan än den egna skivförsäljningen kunnat åstadkomma.

Som helhet var det en extremt lyckad kväll. Det var idel lyckliga människor som stapplade ut på Sveavägen. Jag var en av dem. Räkna med att se mig även på nästa gig med Trettioåriga Kriget.

Här är Krigssång, inspelad på Filmhuset i Stockholm 1975. Kult!