Palla orka hänga mä – är det Väärt det?
Vad betyder det att hänga med i utvecklingen? Är det att äta allt utan reflektera? Är det att likställa nytt med ”bra”? Är det att konsumera och kassera med automatik utan känsla? Det går bra nu, säger Apple.
För 22 år sedan köpte jag min första Macintosh-dator. En kub med svartvit skärm som var mindre än en iPads och med ett grafikkort som motsvarar ett i dagens kylskåpsdisplayer. Jag betalade 6.000 kronor för den; begagnad. Värt varenda öre för att få skriva i Textprogrammet och måla i gråskalor i Draw-programmet.
Lagom till friidrotts-VM i Göteborg 1995 köpte jag min första mobiltelefon. Motorola, tror jag det var. Det kostade över sex kronor i minuten att ringa med den och det fanns inga att SMS:a till. Jo, förresten: jag skickade ett informativt meddelande till en blivande uppdragsgivare inför vårt samarbete. Han ringde och gormade i andra änden: ”Vad fan har du gjort? Det står ”FREDRIK” över hela skärmen och jag kan fan inte få bort det!”.
Nyligen fick jag höra av en arbetskollega att jag verkade ligga efter hans morsa i användandet av ny teknik. Han åsyftade min mobiltelefon av det anrika svenska märket Ericsson (remember?) som jag hade haft sedan 2007. En kollega på Obladoo, var inte lika nådig i sin recension av undertecknad i rollen av teknikrebell. Tror faktiskt att ordet ”gubbjävel” förekom i hans verbala avrättning av min användning av ”de nya häftiga medierna”.
I helgen sade min 70-årige far att morgondagens människa består av två stora tummar och ett litet huvud. Det är lätt att tycka att ett sådant uttalande är gubbigt. Men visst har han rätt: det är många i dag som trycker först och tänker sen (om ens då!) i dagens überteknomediala syndaflod (jo, jag menar varje ord i detta!). Folk som låter sig bedövas och matas med ohämmade flöden genom appar, apparater och a-sociala medialösningar. Hur kul är det att bjuda kompisar på middag och finna att de sätter sig i varsin fåtölj med sina svinsmarta telefoner (som inte har batteri nog att räcka en hel dag, så de måste ansluta nätkabeln först!) och fejzbukar med sina internetsvågrar runt om klotet? Hur smart låter det när någon säger att ”Facebook hävdar att man bara kan ha 5.000 vänner, men jag har ju över 5.400, fast jag vet inte hur det gick till, jag bryr mig inte, jag är ju nästan aldrig där inne längre”?
Det går bra nu för Apple. I mitt hem finns en iMac, en MacBook Pro, för dagen en iPad, en iPhone, två iPods, en iSongBook samt diverse Canon-, Canton-, Philips-, LG- och andra skitmärken. Under de senaste 15 åren har jag skrivit i snitt 100 skivrecensioner per år. Jag har alltid velat hålla skivan, konvolutet, texthäftet. Läst på, känt, försökt ta till mig det hela med olika sinnen. Men i går valde jag att lägga in de elva spåren från Väärts kommande album Palla Orka i min iPhones musikprogram. Läste inte på någonstans på nätet eller googlade fram några bilder. Lät mig bara sugas in i musiken under en joggingrunda för att därefter skriva en recension utifrån detta moderna digitala opersonliga sätt att konsumera musik.
Recensionen publicerar jag här på Obladoo vid releasen 22 augusti!
Hur det kändes? Njae, jag gillar mer det där gamla miljöovänliga sättet med en oljig vinyl eller compact disc i handen. Men musiken funkade bra! Mycket bra! Jag hänger med i utvecklingen – det går bra nu. I got the feeling!
