DAVID LINDLEY TILL STOCKHOLM
Skriv in 30 september i almanackan. Då är det dags för årets upplaga av Guitarpeople’s Prize, på Rival i Stockholm. Bland de internationella gästerna märks en unik resenär i musikens värld: amerikanen David Lindley.
Som så många andra upptäckte jag David Lindleys spel genom Jackson Browne (till vänster på bilden) och dennes 70-talsplattor.
Däremot insåg jag inte förrän i efterhand exakt hur mycket Lindley hade betytt för Brownes sound.
Det var nog ingen slump att mitt intresse för Jackson Browne nya utgivningar hamnade i någon sorts dvala på 80-talet, när Lindleys sensuella stränginstrument oftast saknades i ljudbilden. Och återuppväcktes när Lindley var tillbaka vid den melankoliska singer-songwriterns sida.
Stränginstrument, ja.
Lindley spelar inte ”bara” gitarr, dobro, banjo, fiol och lap slide utan även ett otal instrument som de flesta västerländska människor varken hört talas om eller sett i verkligheten. Han är också förtjust i att köpa billiga instrument som främst är menade för småbarn eller nybörjare, och krama fram ljuva toner ur dessa tingestar.
Ibland brukar man säga om stora musiker att de inte spelar musik, utan att de ÄR musik. Detta gäller i högsta grad David Lindley. Hans identitet skiner igenom vilket instrument han än plockar upp. Som hos många stora musikanter är hans sound är en förlängning av hans personlighet. Han är också en av de få musiker som kan ge en gåshud bara genom att kolla om instrumentet är stämt.
Ungefär som David Gilmour i Pink Floyd faktiskt låter nästan likadant när han spelar saxofon som när han spelar Fender Stratocaster.
David Lindley kommer från södra Kalifornien och hans första kärlek var amerikansk folkmusik. Något som också färgade singer/songwritern Jackson Brownes sound. Han har också spelat med en rad amerikanska superstjärnor, som Bob Dylan, Linda Ronstadt, Curtis Mayfield, James Taylor och Dolly Parton.
I början av 80-talet hade Lindley en pop/reggae/rock-influerad karriär tillsammans med kompbandet El-Rayo X. Lindley sjöng här lead med sin omisskännligt gälla och nasala stämma. Med hits som Mercury Blues och Talk to the Lawyer hade han riktigt hlg profil i popvärlden.
Därefter blev Lindley alltmer intresserad av musik från mellanöstern och Afrika och har sedan dess tillbringat stora delar av sin tid utomlands, i olika samarbeten.
Likheter finns med en viss Ry Cooder, en annan stränglegend som han också samarbetat med, även om de båda har en unik ton och har tagit olika rutter, rent geografiskt.
Bland de något nyare artister Lindley spelat med märks Ben Harper.
Lindley har på senare år åter tagit sig tid att åter börja turnera med kompisen Jackson Browne, ofta i duoformat. Det är nog inte bara av ekonomiska skäl sättningen är så begränsad. Med ”Mr Dave” vid sin sida behöver Browne inget band.
Till sist: David Lindley är också känd för sin färgglada klädsel och minst sagt skruvade humor. Men dessa signalement kommer ni säkert själva att notera när ni sent i september får höra hans omisskännliga spel.
Räkna med mycket lap slide!
Mercury Blues:
Soul of a Man tillsammans med Harry Manx:
Nyhetsflash som tar upp kemin mellan Jackson Browne och Lindley:
