Lasse Winnerbäck, jag och Miss World – 15 years later!

Topp40 var MTG-ägd och en branschtidning med syfte att vara snäll emot och vän med underhållningsbranscherna (som vid denna tidpunkt var vääääldigt lönsamma och som sålde musik på CD, film på VHS och olika slags TV-spel). Till redaktionen kom buntvis med plattor varje dag och det fanns en outtalad rangordning om vem som skulle få möjlighet att ta hem och lyssna på vilka plattor, skriva om dem och sedan kränga dem i närmsta skivbörs. För en nyanställd redaktionssekreterare var det bokstavligen bottenskrapet som hamnade på skrivbordet. Vid ett tillfälle var det till och med en kollega som sålde en Steve Earle-platta för 50 spänn som han själv fått i skivskörden, som han själv inte gillade och som han hade tänkt sälja vidare för egen vinnings skull. Så kunde det se ut en dag på en tidning 1997.

Men jag gillade mitt jobb! Älskade det! Och fick göra massor med oförglömliga saker. Även skriva en hel del recensioner – eller ”presentationer” som vi kallade dem – från de titlar som hamnade på mitt skrivbord. Och det var här vi möttes första gången. Någon gång sensommaren 1997. Ingen på redaktionen ville ha plattan med en rödhårig hippieliknande slyngel som hette… eeeeh… Lasse Winnerbäck, just det! Han hade släppt sitt andra album Rusningstrafik på den etikett, Elvira, han startat ihop med några polare och någon av dem måste ha skickat in albumet till oss. Jag lyssnade och tyckte det var helt okej. Minns inte exakt vad jag skrev, men det var något sympatiskt över hela inspelningen och ”den där killen från Linköping” som tydligen hade flyttat till storstan för att göra karriär. Undrar var han bodde. Så här har han själv sagt om låten En av alla dom från Rusningstrafik:

– Vintern 1997. Började så smått förstå att jag faktiskt bodde i Stockholm nu. I storstaden för att spela musik. Precis lika unik som alla andra. Söndagkvällsförvriden är ett rätt bra ord för att beskriva hur det kändes den kvällen. Lite dagen efter. Jag kommer ihåg att jag satt vid matbordet i Fruängen och åt clementiner och drack varm choklad när jag skrev den. Har ofta börjat mina spelningar med den här. Den funkar lite som en presentation.

Så där satt vi alltså. Båda två i Fruängen. Och inledde våra arbetsliv i storstadens rus.

Efter två plattor på Elvira-etiketten lades den ner och Winnerbäck fick kontrakt med Universal Music. Med tredje plattan Med solen i ögonen tog artistkarriären fart på allvar och den massiva skara fans som numera dyrkar honom växte fram. Jag vet inte när Lasse flyttade från Fruängen, men våra vägar korsades några gånger genom årens lopp. Guldskiveutdelningar och diverse jippon. Ett ”Tjenare” här och ”Hejsan” där. Soloplattor och Hovet-plattor och Lisa Ekdahl och… Han försvann mer och mer från rampljuset. Det blev omöjligt att få en intervju, eller ens kortaste kommentar, från honom. Musiken talade. Och så fortsatte jag att skriva om honom. Fortfarande kvar i samma stad. Men allt oftare på helt skilda platser. Jag började jobba för videobranschens tidning. Och när Winnerbäck släppte en DVD skrev jag.

Live i Linköping heter Lasse Winnerbäcks första DVD och den är, enligt skivbolaget, ett slags ”Greatest Hits på DVD” innehållandes ”alla Lasses bästa låtar”.

Den spelades in i mitten av september i artistens forna hemstad under två konserter. Låtlistan var specialkomponerad från kvällen och bjöd på material från Winnerbäcks alla sex studioalbum. Bland låtarna finns Jag vill gå hem med dig, Kom, Dunkla rum, I Stockholm, Hum hum från Humlegården och Gråa dagar. Som gäst på två låtar dyker Lisa Ekdahl upp och hemmapubliken njuter av varje ton.

Som extramaterial på DVD:n finns en film bakom kulisserna på turnén, kommentarer från Lasse Winnerbäck och Hovet, hans band, till de olika låtarna och en intervju med Winnerbäck himself. Intervjuer är annars numera sällsynt från skalden med det eldiga håret. På sin hemsida, två veckor efter inspelningen av DVD:n, beskriver Winnerbäck hur tiden efter en inspelning brukar se ut och vad han tycker om att intervjuas i promotionsyfte:

– Sen kunde jag ha ägnat veckor åt att svara på om jag tycker det är roligast att spela in eller vara på turné, vad jag mest av allt önskar mig just nu eller helt enkelt bara säga ”Jag heter Lars Winnerbäck och du lyssnar på Skit FM”. Det var skönt att inte göra det. Jag hatar verkligen kvällstidningarna och reklamradion. Och hata är ett starkt ord. Dom cementerar våra fördomar, kväver vår kreativitet och förolämpar vår intelligens.

Winnerbäck valde i och med förra albumet att bara ge en intervju, till Situation Stockholm, tidningen för de hemlösa. Men fansen hittar honom ändå och bland annat via hans egen hemsida. Där säger han bland annat att DVD:n släpps i början av 2004 men att en …:

– … ny skiva kommer dröja längre. Jag har påbörjat arbetet lite försiktigt och jag tror det blir en akustisk och lågmäld platta. Men vi får se.

Winnerbäck är i en position när han kan välja själv hur han vill skapa sin fortsatta karriär. Och tills han ger sin nästa intervju får den nyfikne nöja sig med att se Lasse Winnerbäck Live i Linköping på DVD.

Min recension av Daugava från 2007 löd:

Lars Winnerbäck

Daugava [Universal]

Produktiv är han denne rödtott med sjöbuselook. Han släpper plattor med jämna mellanrum, det har blivit nio stycken plus en samlingsplatta plus DVD och en massa singlar. Det första släppet signerat Winnerbäck skedde faktiskt för exakt nio år sedan, 25 september 1998: sexspårs-CD:n Med solen i ögonen. Till en början var han en ordspruta som inte brydde sig om de gängse normerna gällande rim och rimligt flöde. Långa låtar utan slut. Men det attraherade tidigt en stor publik. En publik som möjligen ansåg sig ligga en bit efter Lundell-generationen och som behövde en egen lyriklyriker. Ju mer tiden försvinner, desto mer glider Winnerbäck in i det lundellska arvet. Medvetet eller inte!? Som för att inte övergöda vårt land med sig själv ställer han inte längre upp på intervjuer. Media suger och har inget mer att tillägga verkar han tycka. Floden av plattor och turnéer får vara nog.

Han låter sig inte köras över. Han är ingen man sätter sig på. Han går sin egen väg. Tydligt och utan att vara oförskämd bjuder han in lyssnaren till sin musik. Den som vill får lyssna, den som inte vill slipper…

Jag började tappa greppet om Lasse. Jag hade inte hängt med i flödet riktigt. Jag var inte längre intresserad av vad killen från Linköping hade gjort av sina år i huvudstadens fängsel. Tills nyligen. Det nya magasinet Miss World släpptes för någon månad sedan av musikälskande dalmasar med rötter i Peace & Love och Per Holknekt med roten i Lena Philipsson (väl?) (kanske är han också dalmas… eller?). 260 sidor med passionerade texter grundade i ett manifest med grundtankar som ”En snyting mot skönhetsideal, hets och fördomar” och ”Vi tror på mötet mellan människor och på saker som vi faktiskt har gemensamt” och ”Vi tror på den mänskliga berättelsen, på den mänskliga rösten”. I vilket annat magasin skulle han kunna återuppstå i intervjuformat? Hans största intervju någonsin, påstås det. Och jag börjar läsa. Från sidan 196 till sidan 215. Bilder, text, listor, vänners ord om… Lars Winnerbäck. 15 år senare. Mötet är fullbordat. Där får jag bland annat veta att allting började med Kiss och att han nästan tycker att The Elder är deras bästa platta:

– Ja, den är helt fantastisk. Jag brukar fortfarande lyssna på den då och då. The Oath är ju en så jävla bra låt. Eller så här: det är förstås väldigt mycket nostalgi bakom det också. Jag satt i Vidingsjö i södra Linköping och lyssnade på Kiss och det var vi väldigt många som gjorde. Vi gjorde tidningar och ritade Kiss och vi byggde Kiss i lego. Gjorde liksom allting Kiss. Det var ju inte på något sätt udda att lyssna på Kiss då, även om de kan ses som ganska udda förebilder för en åttaåring i Linköping. Väldigt långt från den världen där man själv befann sig, säger han till Miss Worlds Jesper Heed.

Denna afton, 11 juli 2012, plingar det till i min inkorg. Ett mail från en redaktör. Hela redaktionen har gillat några idéer jag presenterat och som skulle passa i magasinet – vi måste höras och snackas om saken. Så knyts säcken ihop för denna gång, 15 år efter ankomsten till ett julihett Fruängen och ett dammigt uthyrningsrum, korsas våra vägar. Lasse Winnerbäcks, min och (förhoppningsvis) Miss Worlds!