Whitney Houston 1963 – 2012

Varför såg de tomma ut i blicken över någon som bara fanns i gamla TV-klipp från 60-talet och som inte hade presterat något på massor av år? I dag tittar min dotter på mig när jag säger: ”Neeej!”. Hon vet inte vem Whitney Houston var, men jag vet att döden har kommit ytterligare ett steg närmare. Och känner mig tom. Mina första stora känslor till en kvinnlig sångröst kommer upp till ytan och får mig att skälva. Hur blev det så här?

Whitney Houston har egentligen tre plattor i ryggen. Och två låtar: Dolly Parton-komponerade I Will Always Love You och temalåten till OS i Seoul 1988: One Moment In Time. De tre albumen är klassiker medan resten av hennes liv blev ganska svart – i alla fall från min utgångspunkt här i Norden med sunkiga medier som enda informationskälla. Med första albumet Whitney Houston, som spelades in när hon var 22 år (och redan väldresserat uppfostrad i artistisk anda, nästan i klass med The Jacksons, av sin mamma Cissy Houston influerad av kusinerna Dionne Warwick och Dee Dee Warwick plus säkert av gudmodern Aretha Franklin) kom hittar som Saving All My Love For You, Greatest Love Of All och How Will I Know. Kanske var det baddräktsbilden på en tanig Whitney (en dröm för en 13-årig pubertetsstinn pöjk i kalla Skandinavien) som väckte intresset innan förståelsen för röstens storhet vaknade, men hur som helst köpte undertecknad kassetten och var fast! Hon blev min vokala drottning, det kändes som om vi var jämngamla och den ganska tillrättalagda popsoulen som hon serverade var på riktigt, på nåt sätt…

Jag åkte för första gången själv på en konsert till Stockholm när hennes andra album Whitney släpptes och hon turnerade med låtar som I Wanna Dance With Somebody, Love Will Save the Day, Didn’t We Almost Have It All, So Emotional och Benny-Björn-komponerade I Know Him So Well. Det var tyngden i dessa fläskiga (ofta ballader) verk som höll mig fast i Whitneys grepp och jag lovade mina kompisar att en dag köpa trummor och uppträda med hennes låtar bara med mig på sång understödd av ett gediget beat trummat av mig själv.

Någonstans här började det hända något. Den oskuldsfulla perfekta rösten och gudinnan träffade en man och 1992 gifte hon sig med honom: Bobby Brown. Om det var hans grisiga leverne endast eller om det var Whitneys onaturligt hårda krav från barndomen som nu har orsakat hennes död vill jag låta vara osagt. Men en sak är säker: Bobby Brown bidrog inte med mycket gott till hennes liv. Minns att jag satt på Globen, strax till vänster om scenen på läktaren, när hennes sista stora platta, My Love Is Your Love, turnerades 1998. På den bidrog Missy Elliott, David Foster, Lauryn Hill, Babyface, Clive Davies, Jerry Duplessis och Wyclef Jean med kompositioner och låtskrivarinslag. Titelspåret My Love Is Your Love och I Learned From The Best var två av höjdarna från den plattan. Sittandes i min vinkel såg jag in precis vid den smala passagen mellan scenen och backstage. Och där stod han – Bobby Brown – och höll vakt när hans juvel uppträdde och drog in pengar till det gemensamma drogandet. Illa! Han blev för Whitney vad Yoko Ono, orättvist, brukar beskyllas vara för The Beatles. En betydande del av slutet.

När jag sitter en söndagsmorgon i snoriga februari 2012 och får reda på att en av mina favoritröster har tystnat känner jag tomhet. För mig är det bilden på henne i baddräkt som fortfarande finns kvar på näthinnan och i öronen ett tjugotal storslagna klassiker. Hon var kombinationen av framavlad superstjärna i kombination med Aristas makalösa skivbolagsapparat kryddat med ett helt gäng av dåtidens största låtskrivare som ville skriva låtar åt henne. Michael Jackson, Whitney Houston – vem följer härnäst: Prince eller Madonna? Ser mig i spegeln och en blek trött medelålders man stirrar ut genom de mörka ringarna runt ögonen. Vad ser jag i livets kikare? Slutet. När någonting så perfekt kan falna och förtvina och förgås så snabbt så inser jag att allt går fort; alldeles för fort. Kommer det att påverka mina fortsatta livsval – how will I know?

PS:

Ett av mina största personliga Whitney-minnen. Jag står vid en scen i en karaokebar nära Atomium i Bryssel. Den är fylld av studenter från belgiska musikhögskolan – varje torsdag träffas de här för att sångbattla. De tävlar på blodigaste allvar om vem som sjunger och levererar olika låtar bäst. Ingen vanlig svensk lokalkrog – det här är prestige på hög nivå.  Jag, tankad med några extra goda Westmalle (som vore jag på Blå Grottan i Gävle), går upp med en svensk tjej jag knappt känner. Vi sjunger Whitneys version av I Will Always Love You. Stället tystnar. Vi går av scenen. Folk skrattar inte utan ser smått chockade ut. Vi har just bjudit dem på en ofattbart känsloladdad version baserad på äkta kärlek till artisten som sjöng den. Vi skapade ett Whitney-minne för musikstuderande på den europeiska kontinenten. So emotional!

Underbar duett med mamma Cissy, skriven av våra svenska hjältar Ulvaeus och Andersson: