Johnny Bode. Mannen, myten, legenden (1912-1983)

Det började rätt illa där hemma i Falköping. Föräldrarna hade efter många års försök gett upp hoppet om att få några egna barn och de låg därför i skilsmässa. Då, på trettondagsafton den 6 januari 1912, kom Johnny, något snöpligt således, till världen och han var därmed i princip faderslös redan vid födseln. Fadern hade för övrigt författardrömmar och skrev en skandalomsusad novellsamling, med ämnen som onani, incest och sex i allmänhet. Johnny skulle aldrig träffa sin biologiske far. Det blev morfadern som fick ta ett huvudansvar för Johnny till att börja med, men modern träffade snart en ny man och familjen flyttade till Stockholm. Redan nu var Johnnys beteende något extravagant; 12 år gammal tömde han styvfaderns barskåp och hittades berusad i trapphuset och blott 15 år gammal gjorde han en flicka med barn. Själva tillverkningsprocessen skedde stående mot staketet till Skara Folkets Park. Nio månader senare föddes en son och Bode kommenterade i efterhand det hela med att konstatera att eftersom folkparken stod vid kommungränsen mellan Skara och Falköping hade det hela skett från fel håll av staketet, ty ”hade det skett från Falköpingsidan hade underhållet blivit tio kronor lägre”. Sonen hade han ingen kontakt med (även om de träffades en enda gång på ett tåg – utan att någon av dem visste om det) och betalade väl troligen inget underhåll alls.

Vid det här laget hade Johnny börjat visa sina musikaliska färdigheter och fick sitt första uppdrag 1927. Jobbet var som ”uppspelare” hos skivbolaget Odeon, det vill säga att spela och sjunga upp inskickade melodier för förläggare så att de kunde bedöma om det var låtar att satsa på eller inte (det fanns ju inga demos på den här tiden). Snart hamnade han i onåd eftersom det visade sig att vissa melodier mystiskt försvunnit på vägen (eller rättare sagt; de låg instoppade under flygeln). Bode tog helt enkelt tillfället i akt och sjöng sina egna låtar i stället för de inskickade. Den riktiga skivdebuten i eget namn kom 1929 och mellan 1929 och 1942 gjorde han runt 400 skivinspelningar. Det är lite svårt att veta exakt eftersom han redan nu använde pseudonym ibland. Här kommer ett smakprov från den tidiga Johnny Bode, ”Du ska akta dig för kvinnan”.

Johnny Bode: Du ska akta dig för kvinnan, 1929

Hans bana inom musiken var därmed inledd och han fick snart ett engagemang hos Jules Sylvain, även om han lika snart fick sparken efter att ha beställt champagne till ensemblen i direktionens namn. Ytterligare tecken på hans musikaliska talang var att Jussi Björling sjöng in hans komposition ”Min längtan är du”. Så här låter den i Jussis tappning.

Jussi Björling: Min längtan är du

En av Bodes allra största egna succé kom 1934, med ”Den gamla spinnrocken”. Vid denna tid lärde han känna Hasse Ekman, Gösta Ekman son, och förutom att Gösta Ekman sjöng in hans ”En herre i frack” rörde han sig som en familjemedlem i Ekmanska hemmet. Det vill säga, ända till den dag han stal familjen Ekmans matsilver och pantsatte det på närmsta pantbank. Av förståeliga skäl hade han bränt sina skepp på den fronten, även om Hasse och Johnny fortsatte att ses ibland.

Johnny Bode: Den gamla spinnrocken (med Sonoras dansorkester), 1934

Av Johnnys inspelningar från den här första tiden finns det många guldkorn, men det finns också mindre helgjutna insatser; inte sällan var han sliten, bakfull eller rent av höggradigt berusad vid inspelningarna. På den här tiden skedde inspelningarna snabbt, omtagningar var dyra och sällsynta. Dessutom var råmaterialet till skivorna en bristvara och vissa perioder fick man rent av lämna in en skiva i utbyte för att få köpa en ny. Bode själv var rätt oberäknelig och började redan nu få ett grundmurat dåligt rykte. Redan 1936 uteslöts han ur rättighetsorganisationen SKAP efter, just det, ekonomiska oegentligheter. Men musik kunde han göra – här kommer några fler exempel från de tidiga åren. Man får betänka att han just har fyllt 20 år vid tiden för dessa inspelningar.

Johnny Bode: Dina blåa ögon (med Rünos dansorkester), 1933

Johnny Bode: Stjärnehär (med Gösta Jonssons orkester), 1934

Johnny Bode: Värre värst (med Glada Spelemän), 1935

Som vi redan börjat förstå gjorde Bode allt för att komma över pengar och det behövdes verkligen till hans allt vidlyftigare leverne – men i april 1936 kom rättvisan slutligen ikapp honom. Han greps av polisen och ställdes inför rätta för ett antal checkbedrägerier, springnotor och pantsättningar av andras ägodelar. I väntan på sinnesundersökning blev han inspärrad på Långholmen, där han undersöktes av en läkare  vid namn Ewa Bergwall. Vid undersökningen kunde hon inte låta bli att kommentera att ”Herr Bode har en ovanligt liten penis”, på vilket Bode muttrade att ”ja, och inte blir den större när jag ser doktorn”.

Sinnesundersökningen visade, föga förvånande, att det nog var lämpligt att spärra in Bode på sinnesjukhus och där kom han att tillbringa mycket tid framöver; ja resten av sitt liv, av och till. Efter några år blev han försöksutskriven och det första han tar sig för med är att skriva till Bofors, där han beställer ett antal…kanoner. Han skickar en liknande order till Kockums, i vilken han beställer några stridsvagnar. Sådana beställningar väcker givetvis Säpos intresse och hans akt hos säkerhetspolisen skulle växa sig stor med åren. För värre skulle det bli. Hela tiden hinner han märkligt nog spela in musik också och 1941 får han en stor framgång med den egna kompositionen ”Timmerflottar-Sixten”. I den kan man hitta ett av historiens mest vågade rim, då Bode galant kommer undan med rimmet ”lokatten”/”nordnatten”.

Johnny Bode: Timmerflottar-Sixten, 1941

En annan höjdpunkt är ”Det kommer en vår” från 1940. Den finns faktiskt på Spotify, den kan du lyssna på här.  Lyssna särskilt på cymbalsnärten efter 1.34 som är som en adrenalinspruta rätt in i låten. Genialt. Det finns för övrigt inte speciellt mycket Johnny Bode på Spotify, bara ett tiotal låtar på spridda skivor. Du hittar dem färdigpacketerade på en spellista hos oss på Obladoo, genom att klicka på denna länk.

Vi tar väl och lyssnar på några fler låtar från denna tid, perioden innan allt ska börja gå utför för Johnny Bode.

Johnny Bode: Anne Marie (med Bernard Ejes Dansorkester), 1936

Johnny Bode: Rio nätter (med Yngve Stoors Hawaiiorkester), 1939

Johnny Bode: I vårens första kvällar (med Sven Arefeldts orkester), 1940

Johnny Bode: Finnmarksvalsen (med Carl Jularbos Orkester), 1941

Man kan undra hur Johnny tänkte nu. Trots alla bekymmer var han en musikalisk talang och framgångar fanns – och han hade potentialen för många fler. Vart skulle hans karriär ta vägen? I januari 1942 spelar han in det som skulle bli hans sista inspelningar på mycket länge i Sverige. För även om det nu skulle dröja innan vi höra av Johnny i musiksvängen igen, var det nu han på allvar började fylla på Säpos akt. Han gick ut hårt med att ansluta sig till i den ökände fascisten Per Engdahls ”Svensk opposition” och 1942, strax efter de sista inspelningarna, flög han till Finland (trots att han var försöksutskriven och belagd med reseförbud). Syftet var att ”slåss mot ryssen”, men i själva verket handlade det om musikunderhållning, inte sällan för de tyska soldater som fanns i Finland vid denna tid som en liten buffert mot fienden i öst. Tyskarna blev hans nya bundsförvanter och vid hemkomsten till Sverige någon månad senare (han blev snart förklarad icke önskvärd i Finland, men fick en lägre officerstitel som plåster på såren) bar han ett synligt hakkors på sin uniform. Det första han gör i Stockholm är att besöka den kände anti-nazisten Karl-Gerhards senaste revy. Före föreställningen stövlar Johnny Bode, i full uniform givetvis, fram till Karl-Gerhard och hälsar honom med ett ”heil”. Provokationen är närmast chockerande och Bode arresteras redan i pausen.

Nu är Johnny Bode för alltid paria i svenskt nöjesliv. Han insåg detta rätt snart själv och öppningen kom olyckligt nog från hans nya vänner i Nazi-tyskland, som tog honom till Norge samma år för att underhålla Quisling-regeringen och de tyska trupper som sedan något år ockuperade Norge. Bland annat sjunger han i Norge egenhändigt komponerade nidvisor om Sverige. Säga vad man vill, men fjäskar gör han inte. Snart har han, av oklara skäl, gjort sig omöjlig även hos nazisterna och han spärras in av Gestapo på det ökända fånglägret Grini innan han utlämnas till Sverige (han är fortfarande försöksutskriven, märk väl). Det påstås att han släpptes i utbyte mot att Tyskland fick fortsätta med perminenttrafiken genom landet. Väl tillbaka i Sverige var det givetvis slut med försöksutskrivningen och han blev inspärrad på sinnessjukhus igen. Där började han skriva en bok om sina upplevelser i Norge, i vilken han bland annat målande berättar om ”fynd av små vansinniga dvärgmän med ap-utseende, som användes som påtryckningsmedel om inte patrioter bekände vad de visste eller inte visste”: Dessa apdvärgar hetsades av tyskarna, enligt Bode, att våldta motståndsmännens kvinnor och döttrar. Från tiden i Norge finns faktiskt en inspelning, gjord i april 1942.

Johnny Bode: En liten ö (med Rolf Syversens orkester), 1942

1944 blev han återigen försöksutskriven efter ett något så när hyggligt uppförande och han dök omedelbart upp i Malmö med ett beteende som föranledde en tidning att kommentera att han ”tydligen var utsläppt från interneringen för tidigt”. Skepsisens mot hans psykiska status var alltså fortfarande stor och han tvångsvårdades fortfarande med jämna mellanrum. Johnny Bode tillhörde förövrigt de svenskar på mentalsjukhus och inrättningar som så tragiskt blev tvångskastrerade – Bode visade sorgset upp sin svullna, blåsvarta pung för bekantskapskretsen. Det dröjde ända till 1946 innan han, genom viss lobbyverksamhet, blev (tillfälligt) friskförklarad och han började genast använda sin nyvunna frihet till att, hör och häpna, komponera musik igen. Att namnet ”Johnny Bode” var kört insåg han, därför använde han sig av olika pseudonymer. Vid sidan om denna nystart, som faktiskt var hyfsat lyckad, bland annat genom några Ferlin-tonsättningar som även använts långt senare, gifte han sig och reste runt i södra Sverige och sålde egenhändigt tillverkade klädnypor. Han gav även ut ett par böcker till, bland annat memoarboken ”Brokiga förflutna”. En av hans större musikaliska skalper kommer också nu, när han under pseudonymen Rob Robertson komponerar musiken till den första Åsa-Nissefilmen. Han slår i samma veva, även det med hyfsad framgång, sina påsar ihop med Lapp-Lisa, av alla människor. Hon hade säkert ingen aning om vad det var för figur hon samarbetade med, men lyckat blev det. Fast det slutar som vanligt, hans förflutna hinner ikapp honom och 1951 flyr han till Östberlin där han kränger tyska B-filmer till Sverige. Hans sinne för ekonomi och ordning gör att det slutar på sedvanligt sätt; det blir konkurs och Bode utvisas återigen till Sverige. Här blir han omgående indragen i en härva med stulna obligationer och flyr åter hals över huvud innan det är försent, först till Bryssel, sedan vidare till Wien. Och nu, i Wien, går han mot en ny vår.

För i Wien inträffar det osannolika att han faktiskt gör stor succé, och han skulle med vissa avbrott stanna där i sju år. Han kallade sig nu Juan Delgada, och operettscenen i Wien var i behov av nytt fräscht blod för att kunna konkurrera med musikalerna från USA som tog över allt mer. Bode var deras man och till hans fördel låg också att ryktet inte hunnit till Österrike. Än. Han skrev filmmusik och operetter som hyllades av såväl publik som recensenter men 1955, när allting ser som bäst ut, blir han utlämnad till Sverige för obligationsaffären och döms till 8 månaders straffarbete. Frun lämnar honom i den vevan, men det struntar han i – han reser tillbaka till Wien efter avtjänat straff och gifter om sig med en yngre kvinna. Hans nya operett Keine Zeit für Liebe? blir en dundersuccé och spelades så sent som på 1980-talet. Hans mytomaniska drag växer lavinartat av framgången, under en presskonferens hävdar han exempelvis att det är han som skrivit ”An der schönen blauen Donau”, och ställd inför frågan om det inte var Johann Strauss som skrev den, svarar han sturskt att det ”var den pseudonymen han använde då”. Till saken hör att Johann Strauss dog 1899. Styrkt av sina framgångar åker han tillbaka till Sverige lagom till fotbolls-VM som just går av stapeln i landet, där han visar upp sig på Sveriges matcher iklädd vit smoking. I Sverige bli han dock besviket varse att han inte alls är förlåten, tvärtom, så han reser tillbaka till Wien och skriver ytterligare ett par operetter, varav den sista blir en flopp och den påföjande pengabristen leder honom tillbaka till hans andra stora talang; bedrägerier och smitningar från hotell- och restaurangnotor. Han hade annars legat lågt på den fronten ett par år, när det faktiskt gick bra för honom och han var upptagen med att arbeta. Nya hustrun kastade även hon in handduken och Bode ställde till med en uppseendeväckande vårdnadstvist om parets tax, som Bode enligt domen fick umgängesrätt med varannnan söndag. Här hemma i Sverige spelas just nu faktiskt en Johnny Bode-låt på radion, utan att någon vet det. Eftersom han inofficiellt är bannlyst från radio har han använt en pseudonym; låten det handlar om är Alice Babs ”Jag är så kär i Otto”.

Efter att snaran dragits åt ytterligare i Wien flyr han en sista gång tillbaka till Sverige och där spelar han 1961 in ett par singlar med nyinspelningar av några av sina gamla populära låtar. Som vi hör här har han känslan kvar.

Johnny Bode: En herre i frack, 1961

Johnny hade säkert stora förväntningar på återkomsten till Sverige, men tyvärr, han är fortsatt persona non grata och ingenting händer med karriären. Nu inleds vad som snarast kan beskrivas som ett fritt fall, med några år av fantasier, allehanda märkligheter och bedrägerier, inte sällan av sol-och-vårkaraktär. Han kan till exempel ses irra omkring i päls, gröna pjäxor och rutig kjol och kallar sig ”Fröken Florence Stephens på Huseby”. Han ringer även till regeringen och förklarar sig vara utsedd som chef för en nordisk division i Nordvietnam. Slutresultat? Han blir åter inspärrad på mentalsjukhus. Bode levde under 1960-talet i vad som närmast kan kallas misär, nu med Malmö som bas. Men ännu en gång skulle han resa sig. Då är vi framme vid 1968. Han får detta år en snarast lyteskomisk inbjudan från studentkåren i Lund, som behövde ett pittoreskt inslag till en fest. Johnny Bode lät sig övertalas av en flaska whisky och resultatet blev den fräcka porrvisan ”Runka mig med vita handskar på”. Succén var omedelbar och snart kom en hel LP i samma stil; Bordellmammas visor. Som kvinnlig sångare ställde revyskådespelerskan Lillemor Dahlqvist upp, mot löfte att hennes identitet inte skulle avslöjas – hon hade nämligen en lysande egen karriär på gång och jobbade bland annat med Sten-Åke Cederhök. Strax efter avslöjade Johnny Bode henne, givetvis, och han satte därmed punkt för Lillemor Dahlqvists karriär.

Johnny Bode: Runka mig med vita handskar på

Bordellmammas visor blev en dundersuccé och Bode var åter stadd i kassan, det vill säga han kunde nu slösa bort pengar i ett högre tempo än någonsin och levde en kort tid i sus och dus. Bordellmammas visor kom även ut på danska, engelska och tyska. Bode hade ju bott många år Österrike, så språket behärskade han väl. Här den tyska versionen av ”Neger-Joe”.

Johnny Bode: Neger-Joe (tysk version)

Samma år som Bordellmammas visor gavs ut blev Bode något av en pionjär, genom att ge ut ett par singlar med öppet homosexuella texter; en manlig variant bestående av ”Vi är inte som andra vi” och ”Achilles klagan” och en kvinnlig; ”Vill du bli min egen väninna” och ”Följ mej till min dröm-ö”. Ännu ett tabu hade brutits, av Johnny Bode, även om det givetvis inte blev fråga om några radiospelningar – skivorna såldes på postorder och i porrbutiker. Här hör man vilken bortkastad karriär Bodes ändå blev – kraften och musikaliteten är intakt.

Johnny Bode: Achilles klagan

Under åren fram till 1973 kom ytterligare tre skivor med porrvisor; Bordellmammas dotter, Styrman Janssons Frestelser och Sex-Revyn Stig På. De blev inte samma försäljningssuccé som den första skivan, men en viss framgång nåddes ändå. Vi tar väl och lyssnar på en låt från var och en av dem. Säga vad man vill, men Johnny har kvar rösten, timingen och svänget.

Bordellmammas dotter
Johnny Bode: När atombomben kommer

Styrman Janssons Frestelser

Johnny Bode: Casa casa Blanca

Sex Revyn Stig På

Johnny Bode: En kolsvart brud är livets salt

Efter dessa ekivoka skivor skulle det inte bli några fler inspelningar med Johnny Bode. Ett liv i sus och dus började ta ut sin rätt och han spädde hela tiden på det med nya eskapader och förvirrade incidenter – som till exempel hans inbillade fejd med kroatiska säkerhetstjänsten Ustasja. Han var kraftigt överviktig och vid en läkarundersökning 1974 lyckades man inte ens ta blodtrycket eftersom manchetten inte räckte runt armen. Han blev något av en rättshaverist tidvis och skrev långa brev och klagomål till olika myndigheter. De sista åren levde han ensam och alltmer bortglömd i en liten lägenhet i Malmö, torftigt möblerad, försörjd av förtidspension och åkte färdtjänst när han väl vågade sig ut. Söndagen den 25 juli 1983 hittas han död i sin lägenhet, 71 år gammal, av Lillemor Dahlqvist som förblivit hans vän trots att han sabbade hennes karriär. Han begravdes i Limhamn den 4 augusti och som en sista pikant detalj, typiskt för Johnny Bodes liv, skedde ett misstag så att hans avsedda gravplats, tvärtemot hans sista vilja, förbyttes i en anonym minneslund. Därför vet man inte heller exakt var han vilar.

Där slutar historien om Johnny Bode. Mannen med den osedvanliga musikaliska talangen och det bristande omdömet. Musikaliskt kunde han när som helst, utan vidare förberedelse, ställa sig upp och leverera underhållning av toppkvalitet. Han hade troligen absolut gehör och rösten var mycket fin och ljus, nästan gäll. Framförallt hade han en helt makalös artikulation som man mycket sällan hört maken till. Trots att många texter behandlar svunna företeelser och innehåller idag bortglömda ord och begrepp, hör man varenda textrad, varenda stavelse. Varenda litet undandskymt ”r” eller hastigt ”s” är glasklart och knivskarpt. Ja, man hinner uppfatta fler ord på en raspig, treminuters stenkaka med Johnny Bode än man gör på en trippel-cd med Ulf Lundell. De krokben han snubblade över i karriären hade han oftast lagt dit själv, men så här i efterhand kan man också tycka att domen över honom blev oproportioneligt hård och långvarig. Andra artister med ungefär samma bakgrund kom undan lindrigare, som Zarah Leander, Fred Winter, Stig Cederholm (Åsa-Nisses skapare) eller varför inte kungahuset som var tyskvänligt under Hitlers tid – vilket för övrigt även Bodes belackare Aftonbladet var. Och förresten, egentligen slutar väl inte historien om Johnny Bode där. Den bytte bara skepnad. Intresset för Bode har hela tiden legat latent och börjar växa sig större och större. Punkbandet Florence Valentine med Love Antell i spetsen har tagit sitt namn efter en av Bodes pseudonymer och hans visor har på senare tid sjungits in av artister som Jan Malmsjö och Peter Calsson i Blå Grodorna. Wilmer X ”Balladen om Ljugar-Johnny” på Pontiac till himlen från 1993 handlar om Johnnys liv. Legenden växer alltså – även bortom de kultförklarade porrskivorna. Lagom till 100-årsminnet avtäcktes en plakett i födelsestaden Falköping. Kommunen medverkade till denna hedersbetygelse. Slutligen blev han officiellt erkänd, till och med i sin hemstad. Man skålade givetvis i champagne vid invigningen. Jag är övertygad att han myste i sin himmel, den gode Johnny.

Skivor med Johnny Bode:
78-varvare:
Johnny Bode spelade 1939 – 1942 in ett stort antal 78-varvare. Komplett förteckning över alla inspelningar hittar du här.

Singel/EP:
Auf wiedersehen in Wien/Die Wiener Lanternen (1958)
Potpurri: Två solröda segel /En herre i frack/ Rosor och jasmin (1961)
Bel Ami/Än en gång (1961)
Achilles klagan/Vi är inte som andra vi (1968)
Följ mig till min dröm-ö/Vill du bli min egen väninna (1968)

LP:
Bordellmammas visor (1968)
Bordell Mutters Songs (1968)
Bordel Mutters Viser (1968)
Bordellmammas dotter (1973)
Styrman Janssons frestelser (1973)
Sex-Revyn Stig På (1973)

CD:
Bordellmammas visor (1987)
En herre i frack (1995)
Styrman Janssons frestelser (2002)
Johnny Bode till dragspel (2004)

Litteratur/källor
Norlén, Ingmar, Jakten på Johnny Bode – skandalernas man (2003)
Norlén, Ingmar och Nyquist, Bengt, Herre i frack – berättelsen om Johnny Bode (1991)
Johnny Bode-sällskapets hemsida: www.johnnybode.com