Allan Edwall

Att han var mångsidig visste alltså de flesta redan om, men ändå kom det som något av en överraskning när han detta år plötsligt gav ut en skiva – dessutom med egenhändigt komponerade visor! Bakgrunden till denna sena skivdebut, vid den mogna åldern av 55, var att han vid en fest några år tidigare sjungit några egna visor med förhoppningen att festens värdinna, Monica Nielsen, kanske kunde vara intressera av att använda någon av dem under sina turnéer? Monica Nielsen ställdes inför ett klassiskt dilemma, men hon ringde till slut upp Edwall och förklarade att om någon ska spela in visorna,

är det han själv och ingen annan. Och så blev det alltså. I september 1979, mitt under brinnande valrörelse, gick man in i studion och spelade in debutskivan som fick namnet Grovdoppa. Det är en väldigt kompetent debut – och man kan riktigt känna spänningarna från de redan etablerade visartisternas frustration, när nålen dimper ner på första sidans första låt, ”Årstider”; här kommer en skådespelare och visamatör (även om hans ”Jag gick mig åt körka” faktiskt specialskrevs för filmen Här har du ditt liv från 1966) och inkräktar på deras inarbetade domäner:

Nu är den sköna sommarn här
med lust och fägring stor.
Och bruna ben och tunna skor
och mesen som i holken bor
och doft av hägg och kaffekask
och burken full av mask.

Och knappt har solen sjunkit ner
så börjar den gå opp.
Och i fabriken är det stopp,
på skorstenspipans högsta topp
har sädesärlan byggt sitt bo.
Allt andas frid och ro.

Och vår fabriksdirektör
går det strålande för.
Han tog kosingen med sig
och stack, som dom gör
från en tyngande skatt.
Och nu ryktas det att
han med skattmasen leker tafatt.

Rösten är djup och melodin likadså. Man fångas snabbt av berättelsen om nedläggningen av fabriken, som för övrigt bygger på en sann historia, som det heter, nämligen nedläggningen av bruket i Edwalls egen uppväxtort, Hissmofors. Och så fortsätter det skivan igenom – det är en lysande debutskiva helt enkelt, som blandar träffsäkra texter med musik som passar den svenska folksjälen perfekt. Det är vemodigt, underfundigt, ödsligt, varmt och vackert. Många av låtarna är protester mot något missförhållande eller någon samhällsskavank – Edwall hade hjärtat till vänster under hela livet och värnade alltid om de som farit illa eller stod utanför samhället och gemenskapen på något sätt. På Grovdoppa släpper han loss sina uppdämda synpunkter, så nu är det många som får sina fiskar varma. Det är förresten värt att notera vad lite som har hänt på dessa 30 år – eller ska man kanske hellre säga, hur klok och förutseende Edwall var? Som i ”Baciller”, om den egentliga och dolda agendan hos våra politiker.

Av rädsla för att förlora rösten
vart tredje år om hösten
finns en bacill som kan bekymmer vålla
man måste lova mer än man kan hålla.

Visst har man öron för vad folket önskar.
Särskilt när konjunkturen grönskar.
Att ”höra på” betyder bara ”höra”.
Sen kan man göra vad man tänkte göra

Eller i den kluriga förklaringen till varför människan är så mycket bättre, klokare och vackrare än de dumma och lågt stående djuren – där man givetvis förstår att Edwall egentligen menar helt tvärtom. ”Kultur” heter den, och där får vi också ett smakprov på hans underfundiga humor:

Men djur är faktisk ena jävla klantar
som jämt och samt gör bort sig överallt
och inte har dom vett att bära vantar
när det om vintern blåser kallt.

Visst är det fred som präglar militären
när dom till tänderna vill rusta opp?
Visst är det fredens bild man får av hären?
av framtid, kärlek, tro och hopp?

För att inte tala om kommentaren till vår invandringspolitik (betänk att detta alltså var 1979!) i ”Trevligt att se dig”:

Sen bjuder vi på flyg tillbaka till
det ställe varifrån du kom
för det är inte fullt så jävligt där,
som du gnäller om.

Ja, verkligen ovanligt trevligt att du titta hit,
även om det, av kvoteringen att döma,
blir en väldigt kort visit.

Hjäporganisationerna fick sig också en släng i ”Hjälp”, vilket det blev en del rabalder om på sin tid. Idag är det väl ingen som höjer på ögonbrynen speciellt mycket, eftersom Edwall hade mer rätt än han någonsin kunnat drömma om.

Du som haver barnen kär
lägg en slant i bössan här.
Vara hjälpsam kostar på
måste du förstå.

Något går till mat och skor
där de svultna folken bor.
Resten går till vårt kontor.
Täcka kostnad stor.

Andra företeelser som får kängor är den globala konsumtionen (”Köpråd”) och porrindustrin (”För ingenting, för kärleks skull”). Men allt är inte protester. Här finns också den vackra lilla kärleksvisan (”Kärleksvisa”) och ”Far”, som tycks vara ett självbiografiskt manifest om konstnärens/artistens/skådespelarens egna motiv och förutsättningar:

Jag fyller magen min med sång
när tarmen knäpper pling och plong.
Om portmonnän är full nån gång,
så inte är det pengar.

I testamentet ska det stå:
Ditt liv är till för att leva på
och ära kan du aldrig få
och inte några pengar.

”Förhoppning” tror jag vi tar och tittar på, det är en av Edwalls allra bästa visor, en låt som också Edwalls favoritgrupp Traste Lindéns Kvintett hade på sin liverepertoar (finns att höra på liveskivan Utsålt – och på en singelbaksida finns också Traste Lindéns version av ”Familjeporträtt”).

Skivan togs emot bra och nu var vissångaren Allan Edwall född. Det dröjde därför inte särskilt länge, till sommaren 1981, innan man gick in i studion igen för att spela in skiva nummer två. Denna sommar har Sverige fått en nybildad regering bestående av Centern och Folkpartiet, med Thorbjörn Fälldin som statsminister, Systembolaget börjar med lördagsstängt och hela Europa är i bröllopsyra, eftersom Prins Charles och Diana gifter sig. Inför andra skivan infinner sig ytterligare ett välkänt dilemma; till debutskivan har man lång tid på sig, i Edwalls fall till och med väldigt lång tid, men till uppföljaren är det givetvis knappare om tid. Det märks på Färdknäpp  - generellt är låtarna inte riktigt av samma magnifika kvalitet. Därmed inte sagt att det är dåligt, inte alls, han har också lärt sig en del från debuten och skriver en smula annorlunda låtar. På Färdknäpp finns det inte lika många uppenbart riktade protestlåtar som på Grovdoppa, det är en något mer personlig Edwall vi möter här. Det finns vackra sånger om kärlek, som ”Kom” med sin vackert skärande fiol och dystra betraktelse och ”Du och jag” som är en rent dystopisk berättelse om ett vanligt liv. Träffsäkerheten är fenomenal:

Rådhuset, lillgrabben,
och en liten tvåa uti Hallonbergen.
Svärmorsa. Svärfarsa.
Du var dum och jag var likadan.

Vattkoppor, kikhosta.
Mat och hyra och man lever jäms med rumpan.
Missnöje. Urtråkigt.
Du blev sur och jag blev likadan.

På skivan hittar vi också betraktelser där Edwall funderar på sig själv och annat han noterat i omgivningen, som i låtarna ”Som det flesta”, ”Giv mig åter” och ”Lilla Ester” om en upplåsbar kärlek:

Jämnt alert är lilla Ester
helt bekymmersfri hon är.
Aldrig surhet och protester
och månatliga besvär.

Med en blåsning i ventilen
på din egen hjärtans kär
modellerar du profilen
efter önskan och begär.

I ”Visst är det bätter, men int är det bra” och ”Plötsligt en dag”, den senare Edwalls egen favorit bland sina visor, är det åldrandet som avhandlas:

Plötsligt en dag framför spegelen
kommer den otäcka sanningen
stygg i sitt hån,
ser lite medlidsamt på mig
och frågar sen:
Var har den gamlingen kommit ifrån?

Men visst finns samhällsengagemanget kvar, som i ”Fem apparater” om automatiseringen, som med sina ljudeffekter förresten kan vara en av de första syntlåtarna i landet.

Etthundra jobbare stämplar på kassan
och ingen utav dom gör saker av plåt.
Tillhör nu endast den mänskliga massan
men det går väl också att göra nåt åt.

I ”Sommarvisa” får vi ett smakprov på det som kom att bli ett av Edwalls finaste vistrick, nämligen att låta musik och text säga helt olika saker. Med sin dubbelhet; vacker sommar, där en utslagen ligger på ”på gatukontorets fernissade bänk” och en glad melodi, skapar han helt nya bilder hos lyssnaren (motsatt förhållande hittar vi exempelvis på ”Jag gick mig åt körka” från Grovdoppa). Han tar rent av till en Taube-anspelning för att öka förvirringen: ”Själv blandar jag fredligt min T-sprit med Kir”. Ett textmässigt likartat tema hittar vi i ”Rehabilitering”, och i ”Pensionären” är det den ensamme och bortglömde pensionären som funderar över sin något trista situation.

Man är ändå en minuspost för staten
med nedsatt hörsel, dålig syn och lukt
och minskar ganska märkbart resultaten
utav vår bruttonationalprodukt.

Som skiva är ändå Färdknäpp lite mer ojämn än debuten, och möjligen något överarrangerad. Redan några månader senare, i november 1981, var Edwall igång med inspelningar av tredje skivan, och i januari 1982 var den klar. Parallellt spelade han in filmerna Fanny och Alexander och Sopor och hade precis avslutat inspelningarna av Rasmus på luffen. Gnällspik fick tredje skivan heta. Här är Edwall återigen lite argare, som i den inledande dräpande analysen av valrörelser, ”Akrobatik”.

Kom och se Den Fantastiska Halsbrytande Balansakten på Den Livsfarliga Fyraprocentspärren!
Kom och se upprustare och spökskrivare, ja- och nejsägare, löftesbrytare och blankröstare!
Kom och se!

Kom och titta på min fina kullerbytta
som jag regelbundet gör vart tredje år!
Visserligen gör den inte mycket nytta,
men det är ett nummer som för jämnan står.

Kom och se Den Ouppnåelige, Oförliknelige, Oförbrännerliga, Oefterhärmliga Pratkvarnen!
Den Mänskliga Kameleonten! Mannen som lovar runt och håller tunt! Kom och satsa din framtid!
Du har inget att förlora. Lägg kuvertet i lådan! Dra i spaken! Kom närmare, kom närmare, mina damer och herrar!

”När små fåglarna dör” är en miljökommentar till industrins utbyggnad, på bekostnad av naturen, och även ”Mot okänt mål” är ett upprop för miljön:

Vi är renliga utav oss i vårt land
fast det luktar lite skit om en och ann
Men det löser sig till slut, ifall du bara härdar ut
för man vänjer sig vid lukten efter hand.

Här ”När små fåglarna dör”:

I ”Fredens man” får någon av alla dessa diktatorer som ”skapar fred” – och kanske rent av får Nobels fredspris för det, en släng. Vem det är som Edwall tänker på specifikt vet vi inte, kanske Henry Kissinger eller Israel/Palestinas statschefer som fått fredspriset ett par år tidigare.

Och så stämmer vi alla upp en sång
som är värdig och fosterländsk och lång
för hans frihet, hans mod och för hans fred.
Låt oss hoppas att offren sjunger med!

Hör nu säger han några valda ord
om den fred som han skapat på sin jord
medelst fasthet, beslutsamhet och makt,
lite terror och någon liten slakt.

Kärlekslåtarna är lite mer desillusionerade än på Grovdoppa, som i ”Blod i brand” och ”Kanske”. Även de vardagliga betraktelserna är lite dystrare, som ”Bli som far” och ”Dystervals”. Den senare är för övrigt en av Edwalls allra bästa sånginsatser – hela kroppen ryser när han sjunger rader som:

Fumlig, ful o dyster
går vår tröga vals.
Snart, min dystra syster
går den inte alls.

Parallellt med Gnällspik spelade han också in en skiva med sina Ramsor om dom och oss, som han gjorde som barnprogram för tv i samma veva. Ramsorna är små korta snuttar som alla handlar om barn (med olika namn), som handlar i besvärliga situationer. Grundmelodin är densamma, men den musikaliska inramningen kastar sig mellan de flesta musikstilar, allt från rock´n´roll till calypso. Oftast går det alltså på tok för barnen, som för Algot:

Den lille snälle Algot
han ville hjälpa mor,
så Algot tog en tallkott
och mata lillebror.
Nu blir det smisk i alla fall,
din brorsa kunde blitt en tall,
sa mor till lille Algot
som ville hjälpa till.

Eller för Kenneth:

Efter Gnällspik dröjde det två år innan man spelade in nästa skiva; Edwall hade fullt upp med annat; teater som vanligt, samt filmer som Ronja Rövardotter, P & B, Limpan och Åke och hans värld. Men under fem intensiva dagar den 25 – 29 juni 1984 spelade man in det som blev hans fjärde och sista visskiva, Vetahuteri. Samma dag som inspelningarna inleds rusar folket för att köpa nyutgivna aktier i Fermenta, med hopp om en god affär. Det låter som en Edwall-visa i sig, eller hur? Sigge Fürst hade avlidit just innan inspelningarna och den 27 juni vinner Frankrike EM-finalen i fotboll mot Spanien. Inledande låten ”Den lilla bäcken” sätter omedelbart standarden för skivan – näst efter debuten är det nog Edwalls bästa skiva. I augusti ska han fylla 60 år och rösten är nu helt perfekt för lite mollaktiga reflektioner om våndan med att åldras.

Jag samlar tid
som musen samlar skulor.
Till livets byggnad
samlar jag på år.
Ty allting stort och starkt
är byggt av smulor
och sanningen av ångrad lögn består.

Och lilla bäcken
mot älven rinner
och älven rinner
mot stora hav.
Och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av.

I ”Hamburg -46″ och ”Tummetotteri” får vi återigen exempel på hur Edwall blandar allvarlig text med en glad melodi

Folkpensioneri och stillasittera
läggaav och eftertänkeri
bjudittill och gjortsittallrabästara
gladochnöjdochtackförallteri.

Och i himlen sitter Fader Vår
liksom förr på Elyseums fält.
Och på jorden människorna går.
En av fetma dör och sju av svält,

I ”Familjeporträtt” ger han en tragiskomiskbild av en svensk familj, och vad det är som egentligen lönar sig här i folkhemmet.

Kärleken/familjelivet avhandlas i låtar som ”Hjärtevän”, ”Gullegubben” som innehåller ett sanlöst träffande och roligt talat/nynnat avsnitt om den första tiden efter skiljsmässan. ”En rektig kär” har en typisk knorr:

Vill du ha en kär, så flitig som ett bi
med duktig portmonnä och fullt med slantar i?
En som inte alltid flänger hit och dit
och säger ja till snus och sprit?

Då är fäll inte jag den rektiga för dig
som är så lat utav mig och så jämmerlig?
Och aldrig kan man veta var jag håller hus
och nyttjar sprit och tuggar snus.

”Bestäm dig” börjar med en finurligt ordlek

Jag har en pitt
(oresk liten rabatt)
som inte står
(nån annanstans att se)

Men mynnar ut i en allvarlig, talat avsnitt, på miljötemat:

Man kan inte få både och ska du veta,
så det gäller att bestämma sig.
Alltså hur vill du ha det?
Vill du ha gulsparvar och ogräs på banvallen
eller ogräsfritt och gulsparvsfritt?
Det är bara att välja.
Och vill du att älvarna ska rinna
som dom gör och alltid gjort
eller vill du ha stillastående dammar
men flera torkskåp och ännu större neonskyltar
och vill du ha levande tallar som står i skogen och susar
eller vill du ha flera Damernas Värld?
Hur vill du ha det?
Det är bara att bestämma sig.

Det blev alltså Allan Edwalls sista skiva medan han levde (bortsett från en samlingsskiva). Det är lite synd, för nu var hans röst fulländad för att sjunga visor – och timingen var utmejslad intill fulländning. Han var ju egentligen ingen skolad sångare, men det kompenserade han med en fantastisk känsla för ord och musik, även om han själv tyvärr tvivlade en smula på sin förmåga. Edwall hade 13 år kvar att leva och dessa år ägnades mestadels åt teater, i synnerhet hans egen Brunnsgatan Fyra som han öppnade 1986. Till saken hör också att han hamnat i lite dispyt med skivbolaget. Av principiella skäl hade han givit ut sina skivor på arbetarrörelsens eget skivbolag A-disc, men de gick i konkurs ungefär vid denna tid. Edwall hamnade på Silence de sista åren, men distributionen sköttes av Amigo, som hann återutge Edwalls tidigare skivor och även ge ut en samlingsskiva. Amigo köptes i sin tur sedan upp av…ve och fasa…Bonnier. Storkapitalet självt med andra ord. Han var lite vresig av sig nu, med andra ord. Samlingen som Amigo gav ut kom 1991 och fick namnet Edwalls blandning. Till den spelade Edwall in några av sina visor på nytt (mer om längre fram) och 1994 medverkade han (med Fredmans epistel, nr 27, ”Gubben är gammal urverket dras”) på en samling Bellman-låtar.

1995 var det ytterst nära att det faktiskt blev en femte skiva. Under hösten 1994 tog Edwall kontakt med riksspelmannen Björn Ståbi – han ville spela in en ny skiva, sparsmakat, med bara fiol, för att rätta till de låtar som Edwall själv tyckte blivit överarbetade. Ståbi var med på noterna, men förhandlade in Bengan Jansson på dragspel som komplement. Edwall gick med på det, och det visade sig vara ett lyckokast. Man repade under hösten och inspelningarna skedde smidigt och snabbt i januari 1995. Det var tio år sedan senaste skivan, men nu hade han återigen samlat på sig ett antal bra låtar. Alla var nöjda. Men så ändrar sig plötsligt Edwall; han tyckte inte längre att det var bra nog och skivan kom därför aldrig ut medan han levde.

Musiken hade han alltså aldrig riktigt givit upp, trots att det inte kom någon mer skiva, och efter att han avlidit 1997 kunde National ta hand om Edwalls musikaliska kvarlåtenskap. Det resulterade i en återutgivning av de fyra LP-skivorna (på Alla mina visor 1 och Alla mina visor 2) – vilka förvisso redan fanns återutgivna av Amigo, ett par samlingsskivor (Den Lilla Bäcken – Allans Bästa och Allans Allra Bästa samt två cd-skivor med svåråtkomligt och outgivet (Alla mina visor 3). I arkiven hittade man bland annat ett par hundra (!) kassettband och tio rullband – alla med mer eller mindre färdig musik av och med Allan. National har valt att blanda låtarna rätt vilt på de två skivorna – jag föredrar att ta det mer temamässigt/kronologiskt här.

Ramsor om dom och oss, del 1 + 2
Inspelade 29 oktober 1981 och 4 februari 1982 – det handlar alltså om den svårfunna skivan med barnramsor, som nu äntligen finns på cd.

Outgiven version från Gnällspik
I en alternativ version får vi här höra ”Dystervals (i dur)” – i en betydligt bättre version, där Edwall sjunger med en djupare röst som passar låten perfekt.

Edwalls blandning
1991 gav Amigo ut en samling med Edwalls bästa låtar, Edwalls blandning. Inför utgivningen spelade Edwall in fyra låtar på nytt. Tre av dem (”Plötsligt en dag”, ”Jag gick mig åt körka” och ”Förhoppning”) kom med på skivan, men ”Familjeporträtt” användes aldrig. ”Plötsligt en dag” är en känslosam a-cappelaversion, och ”Jag gick mig åt körka” har bara en kyrkorgel som komp, vilket förhöjer textens effekt och budskap. ”Förhoppning” har fått en folkmusik-kostym, och han har dessutom korrigerat texten från ”sprit och knulla och travet”, till det inte fullt så grova ”sprit och kvinnfolk och travet”. Denna justering gjorde dock aldrig Traste Lindéns Kvintett, om nu någon trodde det. Innan ”Familjeporträtt” har man sparat en hejdlöst rolig inräkning från Edwalls sida, som mynnar ut i att musikerna slutligen bestämmer sig för att helt enkelt börja spela, för att lindra Edwalls plåga. Versionen är något mer energisk, för att inte säga hurtig.

A-capella, maj 1994
Från inspelningar gjorda maj 1994 hittade National två hela rullband med a capella versioner av Edwal-låtar. ”Göken” är en tidigare ohörd sång, liksom ”Nu löser solen”, som är en vacker vårskildring:

Nu löser solen sitt blonda hår
man konstaterar, nu är det vår
och björken savar och spricker ut
som den har gjort varje vår förut
nu kan man älska och älskad bli
under en himmel med fåglar i
vi ber till solen, gå inte ner
förrn’ du har lyst på oss lite mer

”Vägens dåre” är en något ilsken höstlig visa, där människan beskrivs som ”kött som pratar verb och substantiv”. En version ”Du och jag” härrör också från dessa inspelningar.

Aftonro
Aftonro är inspelningarna med Björn Ståbi och Bengan Jansson, som spelades in i januari 1995, den skiva som aldrig släpptes. ”Mor dansar” är en underskön och vacker hyllning till Edwalls mamma. Kanske är det Edwalls allra bästa visa, och det är sannerligen en kulturgärning att den nu finns tillgänglig.

I en nött och sliten gammal yllekofta
dansar det en dam i huset där vi bor
hon är lycklig, tror jag,
för hon skrattar ofta,
denna äldre dam som är min mor
Ingen annan rör sig
när min mamma dansar
mannen, barnen, katten,
alla tittar på,
flugorna i taket,
hela världen stannar,
bara mamma rör sig då.

”Aftonro” är en rapport från det ålderdomliga paret i lägenheten; sorglig, träffsäker och vemodig.

Små fåglar hoppar glatt på varsin pinne
och i vart fönster lyser pelargon
vi har det fint och tryckt och varmt här inne
med schäferhunden liggande på bron
och solen ligger gul mot köksgardinen
som humlar dels vårt nya larm,
och dels den lilla tryckkarbinen
som mäter sockerhalten i min arm.

”Misse” handlar också om åldrandet, där mannen blivit ensam kvar, men ser fram mot att få behålla katten i alla fall. ”Morbror och grisen” är en typisk pittoresk skröna i Edwalls anda, liksom ”Slumpens makt i Luleå”, den senare om slumpens inverkan på våra liv i form av ett brev hem till frugan, från Luleå där han är och jobbar. Även ”Motgångar” är en mustig skröna, där han förklarar kvinnornas avoga inställning till honom med att han var ”tämligen rusig och full”.”Du får duga” är en tveksam kärlekslåt, med skådespelaren Edwall i högform i det avslutande resonemanget med sig själv. Måste höras. ”Lågkonjunktur” var en viktig låt för Edwall, han hade jobbat med den länge och den gick även under namnet ”Testamentet”. Texten är lång, och det är ingen riktig styrsel eller konsekvens – vilket var precis som han ville ha det.

Oro löper från plats till plats
som kajor från träd till träd
vi delar på rädslan och hatet
och suckar åt resultat
när gamlingar träffas och dricker på fat
och delar bekymmer och dålig mat
på olika slags internat
Idéerna vacklar som fyllesvin
och byter identiteter
såsom man byter tapeter
hipp som happ som det heter.

Innan ”Lågkonjunktur” får vi höra Edwalls inspelade instruktioner och tankar om låten – och det är fantastiskt att höra en konstnär i arbete. Ingenting lämnades åt slumpen. Allt var genomtänkt. Från dessa inspelningar i januari 1995 spelade man också in ett antal gamla låtar på nytt, i nya arrangemang med fiol och dragspel, ”Visst är det bättre, men int är det bra”, ”Förhoppning”, ”Du och jag”, ”Kanske”, ”Kärleksvisa” och ”En rekti kär”. Det är en mogen man som hörs här; han var vid inspelningarna 70 år gammal. Blott två år senare var Edwall död.

Hemmainspelningar
På kassetterna fanns det även inspelning, som Edwall gjort själv hemma, a capella. Tre av dem finns med här. ”Självporträtt”, ”För längesen” och ”Tittut” (med den typiska Edwall-strofen ”när hon lekte tittut, titta tuttarna ut, som dom jämt gjort förut, när dom peka rakt ut”).

Edwalls viskarriär började sent och var egentligen rätt kort; mellan 1979 och 1984 kom samtliga skivor ut, samlingar oräknat. Ändå har hans visor fått allt större uppmärksamhet, och nyinspelningar har gjorts av bland annat Tina Ahlin och Stefan Sundström. Så vad är det då som är så speciellt med Edwalls visor? Först och främst skulle jag vilja sträcka mig så långt som att påstå att Allan Edwall är en av de största, kanske den allra störste, protestsångare vi haft här i landet. Jag vet att det finns fler kandidater, som Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Joakim Thåström, Stefan Sundström och Mikael Wiehe. Men Edwall är ändå kanske den konsekventaste och ärligaste av dem. Protester gör sig bäst om de leder till medvetenhet och förståelse – man måste nå lyssnaren annars är det inte mycket till protest. Då är det inte alltid bäst att stå på barikaderna i sirentjut och röken av brinnande bildäck. Det Edwall gör är att föra fram protesten genom musik som man gärna lyssnar på. Därför når han oftast ända fram, vad han än har på hjärtat. Att han dessutom är av våra bästa vispoeter råder inte någon tvekan om. Vilket ämne han än sjunger om, känner man att det är på riktigt. Han kompromissade aldrig. Passade inte galoscherna, eller om han inte var nöjd själv, fick det helt enkelt vara. Hur många skulle till exempel kunna lämna ett helt album som Aftonro outgivet? De flesta viskompositörer skulle ge sin högra hand för en låt som ”Mor dansar”. Musikaliskt blandar han folkmusik och visa. Han träffar den svenska nerven rätt på – det är vemod och storskog och småstad och vardag och storpolitik. Allt i ett. Viskarriären tog definitivt slut när Allan Edwall avled den 7 februari 1997. Men att han var död blev inte allmänt känt förrän flera dagar senare. Typiskt nog – Edwall var inte den som basunerade ut sin död i onödan. Kvar finns en visskatt som bara växer i värde för varje år som går.

Diskografi:
Grovdoppa (1979)
Färdknäpp (1981)
Gnällspik (1982)
Ramsor om dom och oss (1982)
Vetahuteri (1984)
Edwalls blandning (1991)
Den lilla bäcken – Allans bästa (2002)
Mina visor 1 (2003) Innehåller Grovdoppa och Färdknäpp
Mina visor 2 (2004) innehåller Gnällspik och Vetahuteri
Alla Allans Visor (2005) Box bestående av Mina visor 1, 2 och 3 (den senare uppdelad på titlarna Aftonro och Ramsor om dom och oss)
Allans allra bästa (2005) Uppdatering av Den lilla bäcken – Allans bästa
Mina visor 3 (2006) Innehåller Aftonro och Ramsor om dom och oss

Lästips:
Johan Erlandsson: Då kan man lika gärna kittla varandra
Allan och hans värld. Allan Edwall berättar om sitt liv och sin konst