Ett sms från min son

29 april 1993.

Vi var precis incheckade på vårt hotell i London och skulle iväg för att träffa min sons pappa. Han hade varit sjuk i levercancer en längre tid, men hade blivit bättre. Sade han i telefon under de förestående veckorna innan vi skulle ses. Jag hade bokat ett flyg som skulle ha gått en vecka innan, men avbokade för vår son var förkyld och jag ville inte riskera att Mick blev smittad. Nu var han frisk. Men han jobbade med sin dröm. From Heaven To Hull. Han drömde om the Big Time igen. På något vis.

Jag gick in i telefonhytten i lobbyn, för att ringa. Hans fru svarade, trots att de inte hade varit tillsammans på flera år. De hann aldrig skilja sig. Varför? tänkte jag snabbt och frågade:

”Hello, this is Carola. May I speak to Mick, please?”
”Oh, it’s you. Haven’t you heard the news?”
”What news?”
”Mick died this night?”
”Pardon me? What did you just say?”
”Mick died this night.”

Det kunde inte vara sant. Vi skulle ju ses idag för första gången på länge. Han skulle träffa sin son.
Väggarna rasade över mig i hytten. Kim sov i sin paraplyvagn. Jag tappade luren och kunde på något vis
ta mig ut i lobbyn. Där rasade jag ihop.

”Time – He’s waiting in the wings
He speaks of senseless things
His script is you and me boys

Time – He flexes like a whore
Falls wanking to the floor
His trick is you and me, boy

Time – In Quaaludes and red wine
Demanding Billy Dolls
And other friends of mine
Take your time

The sniper in the brain, regurgitating drain
Incestuous and vain,
and many other last names
I look at my watch it say 9:25 and I think
”Oh God I’m still alive”

We should be on by now [x2]
La, la, la, la, la, la, la, la [repeat]

You – are not a victim
You – just scream with boredom
You – are not evicting time

Chimes – Goddamn, you’re looking old
You’ll freeze and catch a cold
‘Cause you’ve left your coat behind
Take your time

Breaking up is hard, but keeping dark is hateful
I had so many dreams,
I had so many breakthroughs
But you, my love, were kind, but love has left you
dreamless
The door to dreams was closed.
Your park was real dreamless
Perhaps you’re smiling now,
smiling through this darkness
But all I had to give was the guilt for dreaming

We should be on by now [x5]
La, la, la, la, la, la, la, la [repeat]

Yeah, time!”

Min första LP. Aladdin Sane. David Bowie & The Spiders From Mars.
Mike Garson på piano., Mick Ronson på gitarr, Woody Woodmansey på trummor och Trevor Bolder på bas.
Hammersmith Odeon Theatre, London.
3 juli 1973.

Kom att tänka på det här och låten Time, när jag läste Johan Franssons Adjö, Trish.
http://obladoo.se/blog/2011/01/14/adjo-trish/