Lite räcker långt

Undertecknad har följt Kristoffer Ragnstams musik ända sedan hans albumdebut Panic Ride. Ett genuint soloalbum, där han nästan som en modern svensk Prince skrev, sjöng och spelade allt själv. Dessutom visade det sig att han byggde både trumset och effektpedaler. Lägg till detta att han aldrig skrev ner sina texter, utan hade allt i huvudet, och bilden av ett musikgeni tonade fram. Det stora genombrottet uteblev dock. I dag har Kristoffer ett band tillsammans med två gamla musikervänner och känner inte samma behov av att bevisa vad han kan. Musiken har dessutom utvecklats oerhört genom åren. På det nya albumet finner vi en egensinnig men påfallande inbjudande blandning av indiepop och mer tidlösa singer/songwriter-kvaliteter. Infallsrika arrangemang, stor närvaro och spontanitet. Kort sagt: nu är ”Little Goes A Long Way” släppt – och det är hög tid för ett genombrott även i Sverige.

I USA och Japan finns redan intresset.

”Jag har ju fått smaka på båda sidorna av myntet i min karriär. Jag har släppt skivor då folk kanske inte riktigt har brytt sig och nu är det många som gör det. Men det är ju roligare att det går den vägen än tvärtom”, skrattar han innan intervjun drar igång.

Om du jämför den nya plattan med din solodebut, vad är den största skillnaden?

– Skillnaderna ligger på flera plan. Den största är väl att vi spelat in den som ett band, därav gruppnamnet. Ju längre tiden har gått, och ju mer vi spelat, desto mer har det utvecklats till ett band med tre kreatörer. Sedan har det visat sig vara svårt för många i utlandet att uttala mitt efternamn, så man är av det problemet. Med min första skiva handlade det, som för många debutanter, mycket om att man vill bevisa för sig själv och andra att man kunde göra mycket själv. Egogrejen att spela allt själv är alltså borta (skratt). Men för att få den verkliga banddynamiken måste man verkligen göra det tillsammans, som ett band, och det gör vi.

Ni har denna gång anlitat en amerikansk producent, Ryan Kelly, som bland annat jobbat med Lou Reed, John Legend och Beyoncé.

– Ja. Att ta in en extern producent har också betytt mycket. Tidigare har någon av oss producerat eller varit vid rodret. När man producerar själv kan man kamouflera eller helt låta bli det man upplever som sina svagheter. Men Ryan var väldigt snabb på att inse våra brister och sa ”kan inte era svagheter vara grundpelaren för hela plattan? Då blir ni mer sårbara”. Det var ganska jobbigt. Man vill inte dra fram sådant i ljuset. Han var stenhård men pedagogisk men vi fattade i stundens hetta inte att han var ute efter att göra en speciell, unik skiva med oss. En som man vill lyssna på om 20 år. När vi hade spelat in så tog Ryan med alla inspelningar till USA, så vi inte skulle kunna göra några ändringar. ”Ert band handlar inte om att klippa och klistra. Jag hör av mig när ni är redo”. Och så flög han hem. Det kändes ganska konstigt för oss. Snopet. Som att gå i mål först och inte få medalj.
Men en tid senare följde nya pålägg i USA.

– Ja, jag skulle lägga sång i en fin studio i New York. Studion såg ut som i alla de där ”classic albums”-dokumentärerna man ser. Alla förutsättningar fanns. D’angelo jobbade i studion intill. Och jag fick förstås direkt prestationsångest. Men Ryan var inte dummare än att han märkte det. ”OK, vi spelar in någon annanstans. Jag vet ett ställe”. Och så visade det sig att han hade hyrt actionskådisen Steven Seagals hus. Det var komiskt, absurt och kittlande på en gång. Allt blev glimten i ögat och inte så skitnödigt.

Har du funderat över varför ni inte har fått mer uppmärksamhet i Sverige, handlar det om något så sorgligt som att man måste känna rätt folk?

– Nej, det tror jag inte. Det gör nog inget att känna rätt folk, men det är ingen grund för framgång. Men jag tror inte att jag har satsat helhjärtat här hemma. Jag har släppt skivor och tagit det för vad det är men jobbat mer mot andra delar av världen.

I USA hade vi en liten hit, med allt vad det innebär. Och då blir det bättre förspänt med allt runtomkring. Vi turnerade med Debbie Harry från Blondie i USA och Kanada. I Japan åkte vi med Maia Hirasawa och var hennes band där. I Tyskland var vi förband till Mumford & Sons. Som förband syns man i bästa fall lättare inför rätt publik. Men en stor del av det vi gjort går inte att mäta i pengar och press. Det finns andra saker som spelar in. Annars hade vi aldrig fått den här producenten.

Allmänheten och pressen har lätt att stirra sig blinda på listplaceringar, som om det var den enda som betydde något. Att ni har gjort avtryck märks också på andra sätt – inte minst på plattans gäster: Jesse Chandler (Midlake) Daniel Gilbert (Håkan Hellström) och den levande legenden Bo Winberg (Spotnicks).

– Ja, det är förstås svårt att se vad som pågår när man befinner sig i vår lilla bubbla. Ofta får vi nypa oss själva i armen när vi inser vilka vi träffar, var vi spelar in eller vilka festivaler vi får spela. Vi spelade på en gigantisk festival och fick strax innan frågan ”ni vet väl om att det är er konsert som sänds i radio?” Eller när min förläggare frågade om han fick ta med en kompis på New York-spelningen och kompisen var Little Steven, som sedan kom fram och berömde en. Eller när vi skickade en låt fram och tillbaka till Dave Grohl och hans tekniker med tanken att han skulle sjunga. Det rann dock ut i sanden. Folk kan inte veta vad som händer på daglig basis, men plötsligt kommer en amerikan som jobbat med Beyoncé och Lou Reed och producerar vår nya platta och då blir det mycket mer konkret för andra.

Berätta om de andra medlemmarna i bandet!

– Vi tre ingick i ett större band förut och vi har spelat ihop länge. Joel och jag är barndomskamrater. Vi har en del uppdelade roller, men när man är en trio med annorlunda sättning finns ingen prestige. Emil spelar en del golvpuka och ridecymbal live – och då gör han det även på inspelningen. Om Joel har en idé på piano kan han spela den. Jag spelar gitarr och trummor, men ibland spelar han som jag vill att det ska låta bättre än jag själv kan göra det.

Jag har stött på dig i skivaffär med en skön mix av begagnad vinyl i din kasse. Är du en skivnörd?

– Ja, det är jag. Jag har gillat albumformatet sedan jag började köpa skivor och då fanns bara vinyl. Har sedan köpt parallellt med CD. Många gör vinylgrejen till en identitet, vilket är ganska löjligt. Jag gillar musik och hur musiken hamnar i mina öron är inte det viktigaste. Jag spyr inte galla på den som lyssnar på mp3:or.

Ifall du måste säga några musikaliska husgudar eller plattor som du skulle ta med dig till en öde ö, vilka blir det?

– Gruppen Walkmen – allt som finns med dem. Ett fighting band, inget kan komma i vägen för dem. De är så bra att jag tagit kontakt med producenten, inte för att inleda ett samarbete utan bara för att säga att han är bäst. The Velvet Undergrounds album ”Loaded”. Den nya gruppen Woods. Bernt Staafs album När dimman lättar blir aldrig gammal för mig. Den har alltid funnits hos mig och känns alltid aktuell, både musikaliskt och inspelningsmässigt. Konstant hipp. Bob Dylan, Neil Young och John Lennon är tre artister där de känns som kompletta som artister och har sitt unika uttryck på ett helt gäng skivor. Sedan kan man alltid tycka saker om dem som privatpersoner. Jag kan inte gå i god för dem som personer, utan talar om musiken. Lennons kvinnosyn var väl inte den bästa, till exempel. Bland nyare artister tycker jag om det är som finstämt och med karaktär. Sådant som Feist och Bon Iver.

Sedan älskar jag gruppen M83 väldigt mycket.

Det nya albumet släpps av kultbolaget Kning Disk i Skandinavien?

– Ja, hatten av för dem. Första upplagan är gjord för hand. Det är beundransvärt hur mycket Mattias Nilsson tar hand om skivköparen. Det passar extra bra eftersom vi har jobbat mer med den här skivan än någon tidigare, inte i form av pillande med i form av eftertanke. Att det även i slutändan, den fysiska produktionen av omslagen, görs med sådan omsorg passar bra. Kärlek hela vägen!

Om det är något tema som jag hör återkomma i dina texter så är friktionen mellan det moderna samhällets press på en och lusten att bara få vara mänsklig.

Spot on. Jag skulle inte ha använt samma ord, men det stämmer. Och många gånger kan de känslorna och texterna infinna sig i en känsla av rus.

Intervjun är tidigare publicerad i NollTvå