Intervju med David Myhr

Hur vill du beskriva dig själv för någon som inte känner till dig sedan tidigare?

– Man kan ju svara på så olika nivåer. Till ”mannen på gatan” brukar jag säga att jag gör melodisk gitarrpop med Beatlesrötter. Då har man fått med att det är traditionell, melodibaserad pop med gitarr, så att de fattar att det inte är Britney Spears. Men om man skulle träffa en musikkännare kan man svänga sig med genrebenämningar som ”powerpop”, som i sig är en lite förvirrande beteckning eftersom det inte alltid är så mycket power i mina låtar. Men det är det inte alltid i den genren, utan betecknande är väl just att man tröskar vidare i The Beatles anda. Bygger vidare på det koncept som de uppfann och… tog till sin spets. Så egentligen är det ju kört! (skratt)

”Powerpop” ska väl ha lite mer energi än vanlig pop?

– Ja, idén är väl att det ska vara influenser från band som The Byrds, The Beatles och Beach Boys med en dos The Who, så det blir lite hårdare gitarrer. Och det var väl lite det som mitt förra band, The Merrymakers, försökte göra. Bygga en gitarrvägg på refrängerna och ha en massa Rickenbackergitarrer. Men jag tänker såklart inte så. Man kör ju bara efter sitt musikaliska hjärta. Och som för så många andra tränger det igenom en dos McCartney, en dos Tom Petty, en dos Crowded House och en dos indiepop. I någon slags salig röra. Utifrån det som passar låten. Det var mer av ett formtänk i The Merrymakers. Visserligen ville vi bort från Beatles-stämpeln – men vi ville ha 90-talsstämpeln! Men har jag släppt allt så’nt där. Produktionsmässigt har jag lämnat fritt fram för musikerna att spela som de kände. Trots att jag står som producent lämnade jag väldigt öppet. Jag kom med text, melodi och ackord och så drog vi ihop ett bra gäng som fick färga på sitt sätt. På något sätt blev det mera 70-tal än 90-tal och på så sätt mera fräscht – allt enligt den märkliga logik som går ut på att allt ändå bara går i cykler. Det var ett långt svar!

Men ett bra svar. Men jag tycker att mannen på gatan-svaret också funkade.

– Det finns många band som kan säga att de gör Beatlespop, för de täckte in så mycket. På något sätt är det samma sak som Foo Fighters gör. Två gitarrer, bas, trummor och bra låtar. Jag har fastnat för deras powerpopsida, kanonbra låtar som Times Like These. Och Dave Grohl är ju uttalat McCartney- och Beatlesfan. Som många andra. Däremot finns det en tendens hos Foo Fighers att skrika lite för skrikandets skull. Och då tappar de mig. Jag vill ha den där bitterljuva melodin ihop med larmet.

Vad är då nytt med din musik? Och måste den rymma något nytt?

– Ja, förmodligen måste den väl det. Jag undervisar i låtskrivande på Musikhögskolan och en rockmusikerutbildning som heter Boomtown. Och jag brukar inleda kursen med att säga att det är helt omöjligt att undervisa i låtskrivande. För om jag visste hur man gjorde låtar som erövrar världen skulle jag inte stå här och ha det extraknäcket. Men en sak som givetvis ingår i en framgångsformel är väl att det kan kännas annorlunda, unikt och fräscht. Att man har en ny ”twist” på det man gör. Och ställd mot väggen, i en försvarssituation, så känner jag att jag blir lite stressad av frågan. Jag skulle kunna koka ihop något svar, men jag anser mig inte ha någon ny ingrediens i formeln. Däremot försöker jag sovra jäkligt hårt bland melodierna. Jag har skrivit låtar i tio år för att få ihop ett album där varje låt åtminstone i MINA öron är en singelkandidat. Det ligger inte för mig att jobba med kvantitet och tycka att ”det där är okej”. Jag hoppas ödmjukt i mitt stilla sinne att folk ska höra min skiva och tycka ”oj, det var ett genomarbetat album med många välskrivna låtar”.

Det där är en intressant paradox. För om artisten varit med ett tag och är etablerad så vill publiken ofta att artisten ska bjuda på mer av samma vara och inte alls försöka vara så nyskapande.

– Sant. Om Neil Finn släpper ett nytt album med Crowded House är det ingen som vill att det låta konstigt. Jag vill själv ha klassiskt låtskrivarhantverk. Bra skrivet, bra sjunget och bra spelat. Och jag har heller inte försökt slå knut på mig själv för att vara nyskapande. Däremot är det luftigare producerat än det mitt tidigare band gav ut. Dessutom mindre uträknat och mer lirat. Här handlar det om några musiker som spelar tillsammans, från grunden. Sedan har jag suttit på min kammare och fintrimmat leadsång och körer. Så det blir en blandning av en levande grund och precisionsarrangemang. Det som för mig är nytt är just den blandningen av spontanitet och finputsande. Jag behövde stöd i allt detta och där kom Andreas Dahlbäck in. En av Sveriges främsta producenter och trummisar. Han var den som ställde sig upp efter tre tagningar och sa ”ni får gärna göra om, men bättre än så här kan jag inte prestera!”. Och då har han knappt hört låten, men han har satt ett stuk på den, hittat rätt groove, tänkt dynamik och levererar den från första stund som om han spelat den sedan många år tillbaka. Ett oerhört uppfriskande sätt att jobba på!

Du ger ut den här plattan själv och den släpps i många länder. Det måste ha varit ett hästjobb.

– Ja, det är lätt att man som artist ser till sitt eget och tycker att det är otacksamt. ”Jag har slitit så himla hårt för det här och ni anar inte hur mycket tid och möda som ligger bakom”. Det är kostsamt och man månar om att ersätta alla yrkesmänniskor. Man skulle kunna framställa sig som den lidande konstnären. Men jag tror inte att det är ett argument som får någon att ”stödköpa” ens skiva. Vad jag vill bjuda på är en fantastisk samling låtar som folk faktiskt vill lyssna på – inte bara en gång, utan flera gånger. Och jag kan inte vänta sig att någon ska hosta upp pengar för det förrän de låtit sig förälskas i musiken. Jag har en ganska realistisk inställning. Om jag ska få lyssnare så måste de få höra musiken på ett eller annat sätt – utan krav på något slags motprestation. Det ska vara kul att komma in på min Facebook-sida, för att man kan få tips om annan musik, lära känna vem jag är och diskutera nördgrejor. Men det ska inte stå att de ska rösta på mig i Gävle närradios lista eller annat. Det tillför ju inget i deras liv, utan man blir bara tiggaren på sta’n. Det jag har en förhoppning om är att folk – om de gillar det de hör – ska dela med sig till andra med hjälp av en knapptryckning. Det är den enda prestation som jag… inte ber om, men hoppas på. För det är kul med bra musik.

Här hittar ni David Myhrs hemsida:

http://www.davidmyhr.com/

David Myhr på Facebook:

http://www.facebook.com/davidmyhr

Den officiella videon till Looking For A Life:

…och här kan du avnjuta Got You Where He Wanted: