STOR intervju med Tomas Andersson Wij

Jag stämmer dig om du har fel (skratt).

Det finns en slags kärnfullhet i både ljudet och låtarna som jag inte har hört tidigare.

En av anledningarna är nog att jag har skrivit sju av tio melodier tillsammans med en annan person, i det här fallet Andreas Mattsson. Låtar skrivna med andra blir tydliga och utmejslade. Vilket inte alltid en vinst. Ibland blir det bara traditionellt och förutsägbart. Jag tycker låtarna jag gjorde med Andreas blev bra för att vi lyckades förena det popiga med det poetiska. Jag har heller aldrig haft så här bra ljud förut. Man kan tycka det är lite nördigt att prata om ljud, men ljudet påverkar ju upplevelsen av låtarna. Pelle Gunnerfeldt, som har spelat in det här, hittade ett sångljud som känns perfekt för mig: att det låter nära, men ändå stort. Jag sjunger ofta med långa toner så jag behöver reverb. Kan inte ha ett snustorrt sångljud som Tom Petty eller Johnny Cash kan. Det låter inget bra på mig.

Det är ju en väldig skillnad om man jämför med Vi Är Värda Så Mycket Mer, som låter kallare rent ljudmässigt.

Även förra skivan, Spår, hade ett kallare sångljud. Det kan passa ibland men den här gången ville jag att allt – från sångljud till omslag skulle kännas varmt och analogt.

Dom första två låtarna du spelade upp nyss låter som lycklig kärlek. Det är man inte så van vid att höra från dig.

Det är en sorts lugn, lågmäld lycka. En lycka med sorgkant, som jag i tjugoårsåldern skulle ha avfärdat som tråkig. Men jag får inga kickar av Born To Run-längre. Jag ville undersöka hur man stannar kvar, utan att för den skull slockna som människa.

I popmusik handlar romantiken oftast om nyförälskelse och passion, om vad som kanske, förhoppningsvis ska hända sen. Men jag befinner mig inte i livets väntrum längre. Jag har ett tioårigt förhållande bakom mig, med lite uppehåll och sånt, och vi har barn. Flera av de nya låtarna handlar det – om romantiken efter romantiken, om den gemenskap man kan känna med någon man har lyckats ta sig igenom många år och kriser med.

Jag har just satt ihop en liten bok med låttexter. Och när jag läste igenom de gamla texterna märkte jag att de handlar väldigt mycket om en längtan efter sammanhang. Det finns så in i helvete mycket ensamhet i dem. Men jag känner mig faktiskt inte ensam längre.

Du har över huvud taget skrivit ganska lite om kärlek och kvinnor och sånt.

Precis som för de flesta har kärlek har varit en stor grej, men andra ämnen har kanske pockat på starkare. När jag skriver texter vill jag ut på en kant, där det svindlar till lite. Bra kärlekstexter finns det så djävulskt många redan, det är svårare att göra något där som känns eget och nytt.

Du har ju skrivit en hel del om nedlagda fabriker, vägar och granskog. Jag tänker att det där är din ensamhet, fast klädd i en annan skrud.

Jo, fast inte bara. Jag har ju varit, och är, väldigt intresserad av det här landet också. Av hur Sverige förändras. Jag är född -72 och har vuxit upp i en sorts kulturell peak. Det samhälle min son växer upp i är en förfallskultur. Jag har skrivit mycket om hur det förflutna fortsätter att påverka en. Det där finns med på nya skivan också, i låtar som ”Sturm Und Drang” och ”Bläckfisken.”

Jag upplever den här skivan som väldigt fokuserad när det gäller själva låtskrivandet. Har ni jobbat med det, du och Andreas Mattsson? Den förra skivan ”Spår” kändes ju mer lös i konturerna om man jämför.

Jag kan hålla med om att Romantiken är en tydligare skiva, men jag tycker också att det finns ett värde i sånt som är lite löst i konturerna. Det finns något i det som verkar långsamt men länge. Jag kommer ihåg när jag hörde Northern Sky med Nick Drake första gången. Jag kunde inte sjunga melodin efteråt, men det var nånting annat, en stämning, som golvade mig.

Samarbetet med Andreas började med att han gästade mig när jag spelade på Rival sist. Vi satt kvar i logen efteråt och jag klagade över att jag var väldigt trött på mig själv och mitt eget låtskrivande. Sen slog det mig, i nån slags tredje gradens fylla, att han kanske kunde komma över till min lokal och skriva lite ihop med mig. Jag har ju översatt ett par av hans låtar tidigare, och vi skrev lite till ”Vi är värda så mycket mer”, så jag visste att vi funkade ihop. Vi har lite liknande meloldispråk. Andreas beskrev det bra: ”När vi skriver ihop får man vara sig själv, fast det blir ändå något nytt av det.” I det här arbetet har han varit någon slags kreativ redaktör. Vissa dagar har han bara suttit brevid och gjort tumme upp eller tummer ner. Även om han också har kommit med egna uppslag så har jag satt igång och drivit de flesta låtar, vilket jag tror är bra.

Det är ju trots allt din skiva ni har gjort i slutändan.

Ja. Och där har Andreas funkat perfekt. Han är prestigelös och tålmodig och den minst egotrippade artist jag träffat. När vi väl började skrev vi otroligt mycket låtar. Jag kom hem nästan varje dag till min tjej och sa att vi hade skrivit en grym ny låt. Då fick jag också lust att skriva texter igen. Jag ville ju se låtarna färdiga. Från att ha känt mig helt uttömd och utan idéer kom det plötsligt en massa texter.

Andreas blir ju ofta anklagad för att vara lågmäld. Samtidigt finns det något väldigt storslaget i hans musik. Det där tycker jag ni har gemensamt. Det är ganska stora grepp, men inte så stora skyltar på nåt sätt. 

Andreas underproducerar gärna, det är hans estetik. Jag kanske har lite fler stora skyltar (skratt). Jag älskar hans senaste platta ”Kick death’s ass.” Så jag föreslog att vi skulle ta hans kompband och killen som spelat in så fint. Pelle Gunnerfeldt var en punkare för mig, jag förknippar honom med The Hives och Firside. Men han är också kung på att spela in akustiska instrument och hemma i den analoga världen. Vi satte ihop en spotifylista till honom med lite ljudreferenser: Teenage Fanclub, Lambchop, Richard Hawley – grejer med mycket värme och stark sång. Och sen ringde vi lite folk som vi tycker är bra och frågade om de ville gästa. Anders och Måns från Deportees, Ane Brun som gjorde en duett av titelspåret, Niclas Frisk… Bo Sundström körar på ”Jag är på väg till dig.” Hans näsiga röst passar väldigt fint ihop med min. På låten ”Då kör vi då” behövde vi någon som sjöng som en blandmissbrukare. Vi ringde Ulf Sturesson.

”300 mil och Scandic-rum. Bara tänk på konungen och sjung.” Jag har en gammal käpphäst om det där med vägarna och ensamheten. Du turnerar ju. Vad tycker du om det?

Jag gillar det som tusan. Nu har ju jag turnerat på så många olika sätt. Men jag är glad att jag alltid har någon med mig, i mitt fall oftast en ljudtekniker. Man får ett litet sammanhang av det. Om jag reser utomlands tycker jag alltid det är roligare om jag har en uppgift. Jag är en ganska dålig turist. Och det är samma sak när jag är ute och spelar. Det är roligare att åka till Göteborg om jag gör det i jobb. Så kan man passa på att träffa kompisar också när man ändå är där. Sen gillar ju jag hotellrum. Det sterila. Man kommer in och är där en natt, och allt är rent och perfekt.

Ser det ut så hemma hos er?

Vi har det nog ganska avskalat och lugnt kan man säga. Det är skönt att ha det lite intryckslöst hemma. Men för att återgå till turnerandet då, jag tycker det är jätteskönt. Man är liksom utkastad ur sitt vanliga sammanhang, och jag tycker det är bra för konserterna – att man är lite otrygg. Den där ensamheten som Plura skriver om, jag känner inte riktigt igen den. För mig har turnerandet alltid handlat mycket om gemenskap på ett kravlöst sätt. Jag har alltid varit en sån som mest umgås med en i taget, så att ha ett litet gäng som åker runt i en buss är ganska exklusivt för mig.

För en massa år sen mailade jag till din hemsida och frågade om du brukade få Bob Dylan-frågor. Alltså när journalister slår knut på sig själv för att ställa speciella frågor till dig. Min tanke då var att det skulle kunna bli så för dig eftersom du ju skriver så ”viktiga” texter.

Jag förvånas snarare av förutsägbarheten i frågorna. De flesta verkar googla någon gammal intervju och så ställer de samma frågor igen.

Vad brukar folk vilja veta om dig?

Jag har nog lite tur där. Jag får trots allt prata ganska mycket om ämnen, och mindre om det privata. Det var lite mer privat kring förra plattan i och för sig, eftersom den delvis handlade om två kompisar som hade dött. Annars brukar jag få prata mycket om Sverige. Och det här med att jag kommer från ett kristet hem, det verkar vara nån slags pikant detalj för en del.

Jag minns när du släppte din tredje platta ”Vi är värda så mycket mer”, att jag stördes lite av att alla ville prata ”viktigt” med dig när du hade släppt pop-pärlor som ”Jag börjar minnas mig.” Jag låg ju kanske inte sömlös eller så men…

Jag tror dom flesta artister kan skriva under på att man ganska snabbt får en roll, eller stoppas in i ett fack. Skriver man allvarligt syftande texter på svenska brukar det överskugga allt annat, man blir en textförfattare och en allvarsman, musiken hamnar i skymundan. Jag är övertygad att de som lyssnar på mina skivor hör att det finns mycket musik i dem, precis som det finns humor. Det är bara när man träffar en nöjesjournalist som man får frågan ”Händer det att du har roligt nån gång?” Det krävs en nöjesjournalist för att se ett motsatsförhållande mellan humor och allvar.

En av Obladoos läsare, Magnus Sundell, bad mig fråga dig om Sjörövar-Fabbe?

Jag är trött på Sjörövar-Fabbe. Min son är tre nu, så han tillhör Spotify-generationen. Han har tre versioner av den låten som vevas om och om igen. I somras hittade vi Pluras version och jag berättade att ”pappa känner honom lite”. Sen fick jag skamkänslor, för att jag försökte impa på en treåring. Lägre kan man väl knappast sjunka? Nu refererar han alltid till den versionen som ”den med din kompis.”

Hur har det påverkat dig som artist att du har ett barn?

Svårt att svara på. Allt man gör påverkar en på nåt sätt. På den ny skivan finns det ju en känsla av att ha kommit hem, av att faktiskt ha det ganska bra. Och det är ju direkt kopplat till att jag har en familj. Det tror jag som de flesta som har barn kan känna, även om man är frånskild: helt plötsligt har man ett självklart sammanhang. Livet blir svårare på ett praktiskt plan, men lättare på ett existentiellt. Man slipper känna sig som en lös tand i livets gom, man har en roll och en uppgift. Jag måste se till att saker funkar, jag måste skärpa mig. Måste lära mig att härbärgera saker. En del snubbar jag pratat med tycker att de har blivit mer känslosamma sen de fick barn. För mig är det nog snarare tvärt om. Jag var så in i helvete överhettad förut, jag är svalare nu. Och jag tycker den nya plattan är det mest osentimentala jag har gjort.

Det finns ju många, jag själv till exempel, som inte klarar av att se svältande barn på TV och sånt.

Jo, det kan jag känna igen. Jag pallade inte att läsa om fyraåringen i Ljungby som dog. Jag måste stänga av sånt, för tanken på att det skulle kunna hända ens eget barn är så överdjävlig. Men det är inte sentimentalitet för mig. Det är nog mer ett naturligt försvar. För vi vet innerst inne vilken skör tråd vi hänger på. Och allt det där vi litar på egentligen inte är värt vårt förtroende.

Tidigare har du bedömt din egen kristenhetsfaktor som sju av tio. Ökar eller minskar den?

Jag antar att den minskar. Är väl nere på fem nu.

Jag tycker att det där har klingat av i dina texter.

Det har gått i perioder. Även om den kristna traditionen har mycket som jag känner mig hemma i – synen på svagheten som en styrka, solidaritetstanken, så har jag ändå svårt att kalla mig kristen. Och ofta när jag träffar kristna från den frikyrkliga tradition jag vuxit upp i så känner jag att jag har mer gemensamt med en ateist. Men till skillnad från ateisten kan jag inte se att tillvaron bara är atomer och molekyler, och det vi kan väga och mäta. När jag läser poeter som Brunor K. Öijer, Tranströmer eller lyssnar på Every Grain of Sand med Bob Dylan kan jag känna att jag har en tro. Jag tror liksom mer på Gud när jag lyssnar på Every Grain of Sand än när jag läser Paulus.

Mycket av det jag skrivit om tro har ju också varit en sorts bearbetning av min uppväxt. Om man växer upp med en väldigt tydlig världsförklaring kan det vara svårt att göra sig fri från den. Skivan ”Vi är värda så mycket mer” handlar mycket om att jag började skiljas från en gammal världsbild, och det är en ganska mörk platta av just den anledningen. Vad ska jag hålla mig i nu? var frågan jag ställde då. Men så känner jag inte längre. Jag har någon form av kommunikation ut mot rymden. Eller kanske in mot rymden. Men jag har inte något större behov av att spika fast teser kring det.

Det är ju sällan någon som är sämre på att tala om tro som uttalat troende.

De som säger sig vara de mest troende känns ofta som de minst andliga. Jag tror ofta de som talar mest om Gud gör det för att de saknar Gud.

Jag brukar tänka att ett uttalat medlemskap isär, Det Kristna Laget, kommer med enslags rädsla att bli petad. Det vill säga att man ska tänka eller göra fel, och som följd av det dra ner någons vrede. Jag tror att det förde en slags trång atmosfär och stryper många goda tankar och idéer.

Jo. Fast samma trånga atmosfär kan jag känna i det sekulära samhället. Det finns en nästan komisk överkänslighet för den här typen av frågor. En kristofobi. Det är helt unikt för Sverige. Det räcker att åka till Norge eller Danmark, där är det inte alls samma paranoia kring det andliga.

Hur gick det egentligen med Tomma och hans mamma? Har du träffat dom sedan du skrev den låten?

Nej, det har jag inte gjort. Jag har ingen aning faktiskt. Det fanns aldrig någon agenda att få kontakt med dem genom låten. Det finns det sällan. Ibland kanske. Den där låten riktar sig ju till två personer, men jag tycker den är ganska allmängiltig. Den handlar om flera saker, precis som jag tycker de bästa låtarna ska göra. På ett plan handlar den om klass. Tommy och hans mamma blev karaktärer i en historia om det som jag tycker är vår tids tydligaste klassmarkör, nämligen självkänsla. Förmågan att visualisera ett annat liv och gå ut och ta det.

Du har ju fått en låt insjungen av Totta och Pugh. Hade det hänt mig hade jag sannolikt pensionerat mig, köpt en flaska gin och lagt mig i badkaret. Vad är det som driver det dig at fortsätta?

Vad ska jag göra annars? Det är nog en del som har hoppats att jag ska lägga av, men jag fortsätter tjata (skratt). Jag har en kompis som är fotograf. Han är 60 år. Han sa en gång till mig: ”Kom inte och snacka om trovärdighet. Trovärdig blir man i ett 30-årsperspektiv.” Det ligger mycket i det faktiskt. I att envisas, att slå på sin spik. Jag fortsätter för att jag tycker det är så himla kul. Jag är så råpeppad varje gång jag gör nåt nytt. Och varje gång en skiva kommer ut är jag lite besviken och känner att jag måste göra en ny. Än så länge funkar det. Och dessutom har jag fått en del roliga kringuppdrag som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Typ att översätta Billy Joel-låtar till Helen Sjöholm.

Det är inget projekt som jag hade gissat på. Hur gjorde du det?

Jag gick till kontoret, satte mig vid skrivbordet och försökte lösa problemet. En sak jag lärde mig vara att inte mucka för mycket med melodier och rytmer. Billy Joel, som jag knappt hade lyssnat på tidigare, har rätt avancerade melodier och jag märkte att om jag inte följer fraseringarna noga kommer jag att förstöra melodierna. Det var ett väldigt tråcklande med ord och konsonanter och vokaler. Jag tog nog med mig den noggrannheten när jag började skriva egna låtar igen. När jag skriver melodier sjunger jag på bäng-engelska och där finns alltid en bra frasering. Tidigare har jag kunnat köra över de där intuitiva fraseringarna med svenskan och så har låtarna förändrats till det sämre. Texten ”Jag är på väg till dig” på nya skivan finns i säkert 30 versioner, mest småändringar. Jag var tvungen att jobba som fan för att få det att låta enkelt.

Då faller min nästa fråga lite, men du ska få den ändå. När jag har lyssnat igenom din katalog så upplever jag att du har blivit mer slarvig med åren. Textmässigt.

Intressant. Jag sjunger ju slarvigare men det har nog mer med avslappning att göra. Jag lägger sången live nu för tiden. Tycker om att ha det så, även om det inte blir perfekt. Jag hatar att stå och lägga sång i studion med en producent i kontrollrummet som ska regissera.

Det har liksom krupit in en slags sund vårdslöshet med orden.

Det har väl med erfarenhet och självförtroende att göra. När jag gick igenom mina gamla texter inför sångboken såg jag att jag var mycket mer korrekt med radfall och sånt tidigare. Som om jag ville göra rätt på nåt vis. Om jag sjöng ”vakna” i en låt så stod det ”vaknade” i texthäftet. Sånt skiter jag ju i nu. Skiter i tempus och logik. Lennon fick tydligen frågan i samband med White Album om varför hans texter blivit enklare, varför han inte skrev några I Am The Walrus längre . ”Det handlar om att växa upp” svarade han. Det är ett bra svar.

Det finns ju ett ord som du inte skiter i, och det är ordet ”längst.”

Jag vet. ”Blomman” (Mattias Blomdahl) påpekade, när vi mastrade Blues Från Sverige, att jag sjöng ”längst” när det skulle vara ”längs.” Eller om det var tvärtom.

Hur mycket språkpolis är du?

Inte speciellt mycket uppenbarligen. Det finns en ny låt som heter ”Vänster hand.” Där sjöng jag ”vet inte vart jag ska börja.” Lyckligtvis har jag en kompis som sa till mig att ska vara ”var.” Han är lärare. Men jag tänker inte så mycket på det där när jag skriver faktiskt. Kanske när jag skriver ut texterna till omslagen eller så.

När Eva Dahlgren var med i Niklas Strömstedts program så sa hon att hon känner ett väldigt ansvar för orden och texterna. Dom där små figurerna som ska ner på pappret. Hur tänker du själv om vad du gör, vad du väljer att skriva om och så vidare?

Jag ser inte mig själv som en artist med något särskilt budskap. Jag är inte en predikant eller en politiker. Jag är i gestaltningsbranschen. Att skriva låtar för att övertyga människor om en idé är ett ganska dåligt incitament. Jag avskyr texter skrivna på banderoller. Jag vill att det politiska ska vara poetiskt, och helst gestaltat.

Apropå det där mytomspunna allvaret. Radioprogrammet Mammas Nya Kille har ju gjort sketcher om dig. Har du hört dem?

Faktiskt inte. Har försökt hitta dem på nätet.

Det finns några stycken och de brukar landa i att du börjar prata designerskor.

Jag fick en av sketcherna refererad av en kompis och den garvade vi åt. Det är förstås smickrande att vara parodimaterial. De där komikerna ringde och ville att jag skulle komma och underhålla på någon julfest. Men någon måtta får det ändå vara.

I låten ”Det osynliga landet” sjunger du ”Jag har aldrig velat bli en cowboy, i nån löjlig gammal solnedgång.” Du rör dig ju i en ganska amerikans tradition. Men ditt grepp om genren känns väldigt svenskt, om man jämför med andra svenska artister som har ett tydligare Springsteen-manér.

Springsteen har aldrig varit en jätteviktig artist för mig, och jag har aldrig trånat efter det bredbenta. Springsteen har en tydlig formkänsla, särskilt på de tidiga skivorna, men många av hans adepter är ganska ointresserade av hur formen påverkar innehållet. Jag har alltid varit intresserad av singer/songwriters som försöker undvika de allra mest upptrampade stigarna. Och det överheterosexuella. När jag hörde American Music Club på Roskilde -93 smällde jag av. Åkte till och med på pilgrimsfärd till San Fransico och letade upp sångaren Mark Eitzel. Genom honom hittade jag Red House Painters. Ron Sexsmiths skiva Other Songs betydde mycket för mig under de där åren, och Morrisseys Vauxhall & I. På senare har det varit mycket Bon Iver, Wilco, Loney Dear, Nick Lowe… Vi har pratat mycket om Nick Lowe och det brittiska när vi gjorde den här plattan.

Vad tycker du om Nick Lowe, så som han är nu för tiden?

Jag gillar honom. Det kanske är lite väl mycket klackspark ibland. Lite väl pastischigt. Men jag har lyssnat mycket på honom sedan The Convincer. Vill du höra en till låt?

(Tomas spelar upp nya låten Kärlek 95, och fasen om den inte hade platsat på Lowe’s At My Age ändå.)

Det är den där typen av soul som liksom inte vill för mycket.

Vi ville att det skulle låta som ett kritvitt band som inte kan spela soul, men som väldigt gärna vill. Det är mycket popmusik som gjorts i den där vilja-men-inte-kunna-andan. Beatles, till exempel, ville ju låta Motown.

Jag säger det igen, det här är din bästa platta. Hur nöjd är du själv?

Ovanligt nöjd. Just det här stadiet, precis när det är klart, brukar vara ångestfyllt. Jag lyssnar på detaljer, på ett helt autistiskt sätt. Men autismen gick över fort den här gången. Plattan har många färger i sig och jag brukar ta det som ett gott tecken. Den påminner ljudmässigt en del om ”Stjärnorna i oss” men den plattan har en viss slagsida åt det slicka. På den här plattan finns också en hårdhet, det får gå sönder ibland.

Jag är helt fixerad vi att få album att fungera som en helhet, jag skiter i att de flesta bara lyssnar på enstaka låtar, jag kan inte jobba så. När ett album är som bäst är det ett brev från artisten till publiken. Ett brev som tar 40 minuter att läsa. Och för att man ska orka igenom det måste man ha kontraster och en viss dramaturgi. Man måste våga ha någon bagatell med… Jag måste få testa en låt på dig förresten, apropå bagateller. Den här sitter lite löst.

(Tomas spelar upp vad som måste vara den minsta bagatellartade bagatell jag nånsin hört.)

Det är skönt med en shuffle.

Det är alltid skönt med en shuffle.

Och så är det ju. Lättsnackad är han. Och rolig. Men det som gör Tomas Andersson Wij intressant för mig, är hans känsla för det här samhället. Och hans sätt att kommentera det. Och så det här med trovärdigheten. 30 år av TAW-skivor kan ju kännas ganska länge. Men han har ju bestämt sig, verkar det som. Och måste man så måste man.

Första singeln från albumet ”Romantiken” heter ”Jag är på väg till dig” och släpps den 5/12 2011