Intervju: Ebba Forsberg

Du har ju tolkat både Dylan och Cohen sedan du släppte eget material sist. Hur tycker du att det påverkade hur du tog dig an ett nytt skrivprojekt?

Det har skapat prestationsångest. Och också ett behov av att göra nåt eget igen. Ingen gör ju som jag gör, på nåt sätt. Jag tycker de är kul att ha jobbat med det svenska språket, som omväxling.

Jag tänker mig att svenska och engelska är två ganska olika språk att sjunga på.

Det är det faktiskt. Och två olika språk att skriva på. Dels handlar det om hur man lägger orden i munnen, men även när det gäller ordval och sånt. Vad det finns för ord att välja på och så vidare. Engelskan är på ett sätt lättare eftersom det finns fler ord att välja på. Men svenskan är ju vårt språk, så det blir mycket tydligare.

Med Dylan och Cohen har du gjort en slags resa in i det svenska språket, och nu har du tagit dig tillbaka till engelskan. Vad har du med dig från resan? Har det påverkat ditt sätt att skriva låtar?

Jag tror inte det ha påverkat mitt sätt att skriva. Jag har börjat skriva journal, och det gör jag på svenska. Det är nåt jag har med mig från Cohen-plattan, det här med lyrik och poesi. Jag har börjat läsa poesi, det har jag aldrig gjort förut. Jag känner nåt slags ansvar inför mig själv att utveckla mitt skrivande. Om jag ska stå ut med mig själv, och om jag ska komma dit jag vill innan jag slutar.

Vad läser du?

Jag läser en del modern persisk poesi. Översatt. En del engelsk lyrik, och så har jag bestämt mig för att läsa svenska poeter också. Eftersom det är nytt för mig så blir det mycket att leta efter sina favoriter just nu.

Jag gillar haiku-dikter har jag märkt. Det finns små haiku-dikter i mina texter. Ofta blir det liksom det jag skriver och så fortsätter jag med att försöka formulera mig runt det. Men själva kärnan är ofta en sån liten, kort…

Jag upplever att det är en skillnad mellan dina tidigare skivor och den här. Men jag kan inte riktigt säga vad det är. Nån slags öppenhet i låtarna och rösten kanske.

När jag gjorde den förra skivan med eget material (Ebba Forsberg 2006) så var jag så rädd att tappa bort mig själv… Så jag spelade in hemma, själv, och sen gav jag det till Love Olzon så han kunde göra pålägg och sånt. För mig var den plattan lite mer dagbok. Den nya skivan är ju gjord i studio, lite mer traditionellt. Så det har inte varit läge att ta ett par glas vin och hålla på. Mer att man kör när det är tagning. Det blir väldigt mycket naknare.

Det är en ganska gles skiva du har gjort.

Ja, jag tycker att glest är intressant just nu. Tomrum är modigt och allt annat är så maxat hela tiden, på alla plan. Jag behöver plats att tänka. P1 är intressant.

Nu har du haft Andreas Dahlbäck som producent. Det kan ju inte ha varit samma sak som att jobba med Love Olzon.

Nej, det är två helt olika världar. Love är ju fantastisk. Han är ju artist också, så han satt uppe på sin vind på nätterna och fixade och grejade. Jag upplevde den plattan som sparsmakad när den kom, men den är ju helt full med en massa ljud. Det finns ett djup i den, rent ljudmässigt.

Andreas är lika fantastisk på ett helt annat sätt. Där har vi mer ställt upp i hans studio och gjort livetagningar. Det blir annorlunda.

Vad lyssnar du på själv?

Just nu lyssnar jag på klassisk gitarr. Julian Bream. Gamla vinyler som jag fått. Det är min barndom och jag har fastnat där. Det kanske inte är så spännande, men det är vad jag lyssnar på just nu.

Det är väl spännande att en så utpräglad sångerska som du lyssnar på instrumentalmusik?

Jag gillar det.

Perfect Slumber låter som en korsning mellan Massive Attack och The Verve?

The Verve har jag aldrig lyssnat på, men Massiva Attack pratade vi om i studion när vi hade spelat in låten. Den är skriven till Björn Runges film Happy End. Ibland vill låtarna åt ett visst håll. Och ibland måste man följa dom dit.

Skivan heter Fallin Folding Flipping Feeling.

Det är lite lekfullt. Ett sätt att vara snäll mot mig själv liksom,  det kan blir för mycket rakt i ansiktet på nåt sätt. Det kanske det är ändå när jag sjunger. Jag var beredd på att bli totalsågad den här gången, att någon skulle säga ifrån. Så titeln är ett sätt att sudda ut konturerna lite. Att inte bli för konkret med vad det är jag sjunger om. Jag har överlevt en gång till.

Så vad sjunger du om den här gången?

Skivan handlar om det som det handlar om. Att sakna känsla och kontakt och söka den i sig själv och utanför. Att sluta söka och våga vara närvarande. Att ge sig hän i en känsla utan att veta vart det leder. Att bära på en känsla av tomhet och att ge efter för den. Att våga stanna upp och känna efter i tomheten. Och om längtan efter livet.

Tycker du att det är läskigt att släppa skivor?

Jag är rädd för att bli rädd. Men sen vet jag att jag egentligen inte behöver bry mig om vad folk tycker. Fast det gör man ju, men man kan låtsas att man inte bryr sig. Ibland är jag så rädd att jag ligger och andas genom ett sugrör. Men det kan räcka med att jag läser en recension där någon har fattat. Någon har lyssnat. Men det är lite svårt att veta hur man funkar egentligen. Jag är väl lite patetisk helt enkelt.

Du drev restaurang ett tag. Vad gör du när du inte är artist? Blir det nåt mer skådespeleri?

Jag har bestämt mig för att inte göra något annat än att skriva och sjunga. I några steg till, så jag kommer dit jag vill. Sen kan jag sluta. Jag ska inte exploatera andra delar av mig själv, utan måste göra en sak färdig. Kan inte hålla på och veva runt. Så nej, det blir nog inte mer. Men jag älskar film. Och mat, fast mat älskar ju alla nu för tiden.

Du har alltså nån slags musikalisk målbild? Nånstans där du vet att du är framme?

Det kanske ja inte har egentligen, men det är nånting som får mig att känna att jag måste fortsätta. Jag känner mig inte nöjd. Jag känner liksom inte att jag har gett allt, jag är inte klar.

Känner du att du närmar dig?

Om jag ser från starten fram till nu så gör jag definitivt det.

Du låg  ju på Madonnas bolag Maverick ett tag i början. Hur var det?

Jag tror att vi inte tänkte längre än att det var en kul grej att få umgås och åka runt i ett halvår, spela för mycket folk och få fin respons. Det var roligt.

Men det var aldrig speciellt mycket häng med Madonna.

Det var inget häng med några av dom som vi jobbade med alls. Det var väldigt business-aktigt, och väldigt tråkigt på så vis. Lite som ett stort företag kändes det.

Jag tänker på det här med att turnéra. Plura har ju skrivit en hel del om vägarna och ensamheten och allt det där. Hur tycker du det är att vara ute och åka?

Jag tycker det är jätteskönt att vara ute typ åtta dagar på två veckor. Sen vill jag ha en paus. Men ensamheten på vägarna…jag undrar om det inte har mer med personligheten att göra. Ensamheten blir ju tydligare när det liksom finns lite ensamhet runt omkring en. Hotellrum är ju hotellrum också. Du behöver inte sitta där om du inte vill. Ett tag tänkte jag själv att jag skulle resa runt hela livet, men det blir inte hållbart i längden.

För du har familj och sånt.

Ja. Det är viktigt för mig. Jag tror inte jag skulle ha suttit här annars.

Till sist, kan du ge oss 5 livsviktiga album? 

Bob Dylan- New Morning
Simon and Garfunkel- Bridge Over Troubled Waters
Kieth Jarrett- Konsert In Köln
Misa Criolla med Ariel Ramirez från 1968
Jimmy Cliff- The Harder They Come