Lemarc samlar sig

Har du haft någon annan box som inspiration rent formmässigt eller i upplägg?

– Faktiskt inte. Från början var tanken att remastra MNW-katalogen på bästa vis. Och sedan växte det till box: ska man då inte ta med Sony-albumen från 2000-talet, så det blir mer komplett? Därefter kom idén att samla och restaurera mina musikvideor och mastra om ljudet på dem. Och inkludera en tjock bok där jag berättar historien bakom albumen och låtarna, med utgångspunkt från det jag skrivit i boken 100 sånger och sanningen bakom dem. Och till sist var det en kille som var duktig på karaoke som föreslog en karaoke-CD. Jag tyckte det var en skitkul idé. Vissa kanske förväntar sig en flaska rödvin och ett självmordsbrev som extraprylar i en LeMarc-box. Någon skivbolagsmänniska tyckte att det inte var ”i linje med mig som artist” att ha med en karaoke-CD, vilket fick mig att driva det extra hårt! Dessutom fanns det redan många mixar utan min sång, som gjorts för användande i olika TV-program där det skulle göras singbackframträdanden. Men det var roligt att lyssna på dem, för det är en massa detaljer i arrangemangen som hörs tydligare när min sång inte är där och stör, Och även de versionerna är restaurerade och låter skitbra. Och så kan man ta fram dem om man vill lägga lite sordin på stämningen under sin förfest, ler LeMarc.

Vad många inte vet är nämligen att Peter LeMarc ofta är en glad, lättsam och framför allt självironisk snubbe.

Finns det någon speciellt platta som har överraskat dig när du lyssnat igenom din egen diskografi?

– Det var en svår fråga. Nej, det kan jag inte säga. Snarare tycker jag att alla har överraskat genom att vara bättre än jag minns dem. Det finns förstås enstaka låtar som jag minns bättre än andra, eftersom de spelas regelbundet, exempelvis Little Willie John och Sången dom spelar när filmen är slut.  Men sedan finns det andra låtar, små bagateller som Älskarens kors som jag undrar varför jag inte spelade live när det begav sig.

Det är alltså första gången man mastrat om det här materialet?

– Ja. När samlingen LeMarclogi gavs ut 1996 utgick vi inte ens från originaltejperna, avslöjar han. Vi utgick ifrån de CD-skivor som fanns och försökte ”tweaka” till dem så gott det gick. Men det är som att ta en taskig kopia av något och göra det bra igen. Det går liksom inte. Den vita plattans mastrar fanns på östtyska VHS-kassetter! Hur får man tag i dem? Vem har en sådan maskin? Men det löste sig. Problemet var att det var en massa drop-outs och jag verkar ha ett bra öra för det. Mixningarna skedde på den tiden live. Det var som att spela ett mixerbord: dra ner regeln DÄR! Pusha ut DÄR! Fyra personer kunde stå tillsammans, hands-on, och manövrera bordet.

Extraspåren och bonusspåren kommer huvudsakligen ur dina egna arkiv. Det låter så mäktigt, för något som egentligen bara är några lådor. Men ”the vaults” låter coolt.

– Ja ler han. Sedan hade jag några rullband också. I min box har vi inte lagt på något nytt eller mixat om, det är som det lät då, fast ommastrat. Har blivit lite ledsen av Rolling Stones ”Exile-outtakes” och Bruce Springsteens motsvarande med Darkness On The Edge Of Town, där de i efterhand gått in och sjungit om saker och folk som inte ens var födda när originalinspelningarna gjordes ibland är med och spelar.

LeMarc spelar upp outtakes, bland annat Var är du nu, en outtake från den vita plattan.

– Jag visste inte ens att vi spelat in fler låtar då. Vi hade ju så ont om tid och resurser. Men så hittade jag en slaskmix, live i studion, med den här låten. Man hör hur jag ropar instruktioner om ackordbyten och annat till resten av bandet. Men jag tänkte att den kunde vara kul att ta med. Jag hittar på fraser under låtens gång, allt är improviserat.

”Remastered” har det stått på var och varannan nyutgåva. Ibland har det bara gått tre år sedan förra gången det skedde. Det har gått inflation i det och fenomenet har använts som säljargument utan att det funnits täckning för det. LeMarc håller med.

– 80-talets CD bearbetade i princip inte alls jämfört med vinylversionerna, trots att möjlighet fanns till djupare bas etcetera. Det lät tunt och dovt. På 90-talet kompenserades detta dock till överdrift när vi drabbades av ”The loudness war”. Då maximerades volymen och dynamiken ersattes av en genomgående stark ljudbild, där ingen luft fanns kvar. Mätarna skulle slå på rött hela tiden. Det kallades att ”fräsa” låtarna. Och fick mig under en period att tappa lusten att lyssna på musik. Ett tag befarade jag att jag tappat mitt musikintresse, men öronen blev helt enkelt för trötta.

Skälet var att alla ville låta starkast på radion.

Detta förekommer fortfarande, men mest i hyperkommersiell radiopop. Och ett skräckexempel är Genesisboxarna, där en i grunden dynamisk musik tappat all magi.

– Jag kan tänka mig att elektronisk dansmusik till och med mår bra av att fräsas lite. För den har sin funktion klockan 2.30 på morgonen på ett dansgolv där det ska pumpa av bara helvete. Men det är ju inte så’na plattor jag gör. Vi har jobbat mycket med analoga kompressorer och filter. Det har gett ljudet en värme som tilltalar det mänskliga örat.

Den största skillnaden är att sången kommer in i rummet. Om en platta mixats och mastrats snyggt är sångaren där, hos dig, och gör ett performance. Och det är nog den upplevelsen alla lyssnare, innerst inne, är ute efter.

– Inte ens skivbolagspersonalen har vetat vad mastring innebär. Det är ”någonstans dit musiken skickats innan skivorna pressats”. Men det är då man så att säga gör skivan, slutgiltigt bestämmer hur det ska låta. Bas, diskant och alla nyanser däremellan. Och allt måste göras med fingertoppskänsla. Vem som helst kan höra att han som mastrat om materialet på min box, Classe Persson, vet vad han sysslar med.

Nu när man äntligen kommit fram till hur man får en CD att bli riktigt välljudande så lyssnar det flesta på Mp3:or.

– Visst är det behändigt att kunna ladda ner eller skicka filer. Men tänk att folk av fri vilja lyssnar på pissformatet MP3, som tar bort majoriteten av det som finns på originalinspelningen! Och sedan ska hjärnan försöka gissa sig till vad som saknas. Man har bytt ner sig till något mycket sämre på ett sätt som aldrig tidigare skett i historien av inspelad musik. Tänk om man skulle göra så med bilar!

Vilka av dina album har fått det största lyftet?

– Det är olika. Det beror på var de kommer ifrån. Den vita plattan, Närmare gränsen och Välkommen hem – där hörs det framför allt i volymen, botten i basen och hur rösten kommer fram. Jag törs sätta pengar på att vilken person som helst kan höra skillnaden, även på en enkel stereoanläggning. Det är inte gjort för hifi-nördar. Det kan säkert vara svårare att på Nio broars väg uppfatta att du har en dynamik som inte fanns på original-CD:n. Men det är ett steg tillbaka som är minst lika viktigt. Du upplever det i luftigheten. Och där är det många akustiska gitarrer som måste andas.

 

Det finns ett internt skämt om att okunniga människor ofta imponeras av ren volym.

– Skivbolagslyssning, skrattar Peter. En skivbolagsdirektör kommer till studion och då lyssnar man genom de vulgärt stora högtalarna, på öronbedövande volym. ”fan vad det låter bra”. Och stunden innan har man suttit och lyssnat i små referenshögtalare som inte ser mycket ut för världen.

Du har också skrivit låtar till andra – företrädesvis kvinnliga – artister: Anna-Lotta Larsson, Lisa Nilsson och Anne-Lie Rydé.

– En del låtar som jag spelat in själv var från början menade för andra. En vrå av världen var egentligen avsedd för Sven-Ingvars. Låten Handens fem fingrar blev jag nästan tvingad att ge ut själv nu. Den skrevs för Carola men hon var som mest inne i Livets Ord-grejen och tyckte den var för flummig så den spelades in av Lisa Nilsson, som jag tycker har gjort den definitiva versionen. Hon sjunger den så jäkla bra. Morgonens nåd skrevs för Totta Näslund, men han ville inte ha den. Och jag tänkte ”men den är ju bra”. Och det är ju inte så att den handlar om honom på något sätt. Jag kände inte honom, hade bara träffat honom två gånger och han var inte speciellt trevlig vid något av tillfällena. När jag skrev till Det som håller oss vid liv tänkte jag att jag skulle vara så fri som jag känner mig när jag skriver för andra artister. Mindre krav på att det ska vara viktigt. En del är långkok andra är vad jag kallar små bakelser.  Och det är väl så bra måltider ska vara.

 

Per Gessle säger ”don’t bore us, to the chorus”. Personligen är jag en sucker för bra verser och stick. Hur är det för dig?

– För mig är det texten som är huvuddelen i låten. Även i de så kallade bagatellerna. Det är inte bara så att man har en vers man måste fylla med ord. Det är en historia som ska berättas.

Hur ofta händer det att du bara skriver en låt och därefter förstår att den handlar om dig?

– Alla låtar handlar om mig, har jag förstått, även om jag inte är medveten om det vid tillfället då de skrivs. De där låtarna som bara kommer är ofta roligast. Nu har jag inte skrivit något sedan cancerbeskedet i november 2009 – det här året har varit ett riktigt skitår. Men ofta har jag en massa anteckningar (visar en bok fullklottrad med verser, fraser och titlar) och en diktafon med en massa melodier som jag nynnat in. Förr hade jag bara lappar. Oj, här är en specifikation från Posten! Här är något som nog kommer att bli en låt. Sådana är nästan klara i huvudet när jag sätter mig ner. Oftast blir jag besviken på dem, eftersom jag haft så stora förhoppningar på dem. De som bara dyker upp när man tror att man är klar för dagen är oftast roligaste. I mitt andra liv är en sådan låt. En annan som är rätt kul är Där blått möter blått. Det är vad jag kallar för en pytt-i-panna-låt. Jag hade en soulaktig groove och satte ihop texten från en massa strölappar. Rader och fraser som jag hade liggande. Lite cutup-teknik, men inte med andras ord utan mina egna. Och så tänkte jag ”hur ska jag få ihop det här?” Jag bestämde mig för att det skulle vara ett samtal, för då kan ju folk säga vad som helst – och byta ämne tvärt. Och så insåg jag att det var en inre konversation som jag hade med mig själv. Och titeln inspirerades av en countrylåt. Och en vän som är troende påpekade att det var hämtat från liturgin: något som Jesus säger om horisonten – havet som möter himlen. Och det hade jag ingen aning om. Det fanns annat som man kunde läsa in också. Låten hänger ihop och är lika sann som någon annan låt jag skrivit. Låtskrivandets magi.

En av de personer som betytt mest för Peter LeMarcs karriär är Tony Thorén. Eldkvarn-basisten producerade (och spelade även bas på) många av LeMarcs plattor. Under skiftet mellan 80- och 90-tal med Fleetwood Mac som stor influens. Och jag minns att LeMarcs plattor var de svenska produktioner som kom närmast det lyxiga kaliforniensoundet.

Som basist är jag extra imponerad av Thorén aktiva, melodiska basspel. Håller du med?

– Jo, han spelar mycket. Jag gillar det som fan. Tony är lite av en frustrerad gitarrist, ungefär som John Entwistle i The Who. Han är med i leken!

Finns det någon svensk artist som du känner ett släktskap med?

– Definiera släktskap!

Musikaliskt, i sin attityd till sin karriär, eller att ni följts åt?

– Nej. Faktiskt inte någon som jag komma på. Av någon anledning är det tyvärr så att jag sällan lyssnar på annan svensk musik. Men numera finns det en hel del bra svenska textförfattare.

Jag kan se en likhet med Staffan Hellstrand. Inte musikaliskt men i det att ni båda gjorde ganska många plattor innan genombrottet – och under tiden hade familjer att försörja.

– Ja, det där har jag till och med pratat med honom om. Han sa att han såg mig som….inte förebild, men ett exempel på att ”det går”. Jag minns inte vad han själv använde för ord. Jag hade själv inte alls tänkt på det.

Vilka är då dina egna favoritboxar med andra artister?

– Oj, Det kan jag faktiskt inte svara på. En del är bara outtakes, en del är hitsen, en del är hoprafsade och annat är en artists kompletta karriär. Men The Beatles monobox var jag beredd att betala ett hutlöst pris för. Dels för att de mixade allt före Abbey Road för mono. Den var den första som de aktivt medverkade till att mixa för stereo. Att officiellt äntligen få höra dem på CD i mono med så oerhört vackert gjorda kopior av originalomslagen var trevligt. En av de första CD-boxar jag köpte var Biograph med Bob Dylan och den är ju vansklig i det att man blandade hans mest kända låtar med outtakes som de största fansen var ute efter. Så det blir liksom varken en ”best of”, en komplett box eller en outtakes-samling. Jag åker själv på att köpa samma CD fyra gånger för att de byter ut bonusspåren mellan utgåvorna. Jag har själv försökt vara noga med att inte lura folk med en massa olika upplagor.

Till sist: Peter LeMarc en musikälskare av rang, vilket också avspeglar sig i hans egen musik. Där finns inslag av soul, singer-songwriter, pop, doo-wop, R&B och ballader. Där anas ekon av The Beatles, Brill Building, Bacharach och annat gediget låtskrivande. Men ganska lite ren rock.

Varför?

– Rock är ofta ganska riffbaserad. Jag är helt enkelt en alltför tafflig gitarrist!

Enkelt. Uppriktigt. Och – än en gång – självironiskt. Det där med karaoke var kanske inte så missvisande ändå.