Annons

Thorstein Bergman ser bestämd ut

Thorstein Bergman fyller 70 år

En av våra största vissångare, och kanske den siste av den gamla, äkta stammen fyller 70 år. Obladoo drar igång firandet genom en kärleksförklaring.

Publicerat den: 22 augusti 2012 23:24 | Senast uppdaterad: 23 augusti 2012 14:30

Taggar:

Sprid vår kärlek

Thorstein Bergman föddes 23 augusti 1942 i Härnösand och växte upp i Sörbyn (utanför Umeå) där pappa Nils jobbade på fångvårdsanstalt. Bergman flyttade vidare till Örebro, tillbaka till Härnösand igen för att göra lumpen, sen till Västerås och Falun och hans olika yrken innefattade tandteknikerelev, stämpelgravörslärling, fabriksarbetare, trafikbiträde och resebyråtjänsteman – alla med samma nedslående resultat. En gitarr hade han fått som tioåring, och haft en kort musikkarriär som tonåring i Örebro. Musikkarriären hade han egentligen lagt på is, men i kölvattnet av sina tillkortakommanden på arbetsmarknaden skickade han vintern 1964 han på chans in ett band med inspelningar till EMI. EMI nappade och en demo spelades in på senvintern 1965. Nu gick det fort, i mars debuterade Bergman som vissångare i Hylands hörna och en folkparksturné följde under sommaren. På bara några månader hade Bergman slagit igenom! Skivdebuten kom på en skiva där han med tre låtar delade utrymme med ”Skepparn” Cervin och David Campbell, i en inspelning från Visklubben Storken. Bergmans tre bidrag var alla Dan Andersson-tolkningar, bland annat den egna tonsättningen av ”Minnet”. Samma år (1965) gav han ut singeln ”Soldat i universum”/ ”Vår värld ska gå under”. Nu hade han alltså tillfälligt lämnat Dan Andersson och visan – den första var såklart en svensk version av Buffy St Maries ”Universal Soldier” och den andra Peter Himmelstrands svenska text till Barry McGuires ”Eve of Destruction.

 

Båda låtarna gick in på Svensktoppen kring julen 1965, i tur och ordning. Bergman hade nu alltså siktet inställt på den amerikanska singer/songwriter-traditionen och hans första egna LP (Have you ever been lonely) som kom i april 1966 skulle bli en engelskspråkig skiva med tolkningar av namn som Jimmy Rodgers, Johnny Cash, Hank Williams med flera. Redan här märks det vilken stor röst han har – den är rymlig och fyllig, men samtidigt känsligt spröd och passar countryn perfekt. Lyssna till exempel på ”Your cheating heart”.

 

På skivan backas han av Hasse Roséns Orkester, med Rosén själv (från Jerry Williams The Violents), Anders Jeppsson (senare bland annat med ABBA), Kjell Paulsén (senare i Secret Service), Ulf Neidemar och en tidig insats av Anders Henriksson (senare med Magnus Uggla). Han har vid denna tid också ett samarbete med Tages (där Anders Henriksson spelar), och Tages gör ett par låtar skrivna av Bergman och senare, när Tommy Blom gör solokarriär, sjunger han bland annat in Bergmans tolkning av Bob Linds ”Elusive Butterfly”. Det blir dock ingen fortsättning på country-spåret just nu. Varför är oklart, men kanske var det en kombination av utebliven framgång och att Bergman insåg begränsningarna i dessa countrylåtar och att det fanns mer möjligheter i den visgenre han redan nosat på. Vid denna tid var den svenska visscenen i ropet; med namn som Cornelis Vreeswijk, vilket Bergman berättar om i sin fina bok Broder Tor.

Och senare under 1966 spelade han in en skiva som blivit en klassiker, som växelvis är namnlös och ibland kan hittas under namnet Helgdagskväll i timmerkojan – bestående av enbart Dan Andersson-tolkningar. Man kan inte med ord beskriva vilken betydelse den skivan har haft för svensk visa och många av tonsättningarna har blivit klassiker som sjungs än idag. Till skivan anlitades den kände arrangören och dirigenten Hans Wahlgren och orkestern bakom Bergmans gitarr och rent spöklikt passande röst passar helt perfekt. Kanske var det Bergmans egen bakgrund som arbetare och uppväxt som gjorde att pusselbitarna föll på plats. Hur som helat, Bergman har definitivt bidragit till att föra Dan Andersson vidare in i svensk musik.

1968 kom en Ep med fler tolkningar av utländska låtar, som Tom Paxton och David Houston – men när nästa LP kom, Fragment, bestod den i stället av 14 stycken egenhändigt komponerade sånger på svenska, varav ”Jag tror det blir sommar” gick in på Svensktoppen två dagar före julafton 1968. Detta skulle faktiskt bli hans sista låt på Svensktoppen som artist trots att hans karriär blev lång och väl fortfarande pågår (han skulle dock dyka upp som låtskrivare – mer om det senare). På skivan hör man hans svenska influenser, som Olle Adolphson, Carl-Anton och Cornelis Vreeswijk och hans röst är nu fullt utvecklad och unik. Hans Wahlgren står för arrangemanget och Olle Bergman producerar. Bland musikerna märks Sture Nordin på bas (Lars Gullin, Egil Johansen) och Ricke Löw. Vid denna tid skrev han också ledmotivet till tv-serien Kråkguldet, som säkert alla kommer ihåg. Den repriseras än idag, med jämna mellanrum. ”Balladen om Kråkguldet” lyckas verkligen fånga spänningen i serien och är ett av de bästa ledmotiven någonsin. Guld är inte allt som glimmar… Som kuriosa kan nämnas att den spelades in hemma i Bergmans kök. Bergman trodde det var en demo han spelade in, men det var det tydligen inte.

 

1970 kom ytterligare en skiva med tolkningar av Dan Anderssons dikter, Dan Andersson – dikaren och människan, med några färska och lika kongeniala tonsättningar av finnmarksskaldens lyrik. Återigen är Hans Wahlgren mannen som bidrar med ljudet bakom låtarna. Men låt oss stanna en stund vid Bergmans Dan Andersson-tolkningar. Vad är det som gör Thorstein Bergman så speciell som tolkare av Dan Andersson (för vilket han för övrigt fick Dan Andersson-priset 1990)? Jag tror det är för att han tillför den lite ruffiga, bluesiga och autentiska känslan, inte det drömskt vemodiga poserande som det lätt kan bli när en sentida tonsättare tolkar någonting som han/hon egentligen inte begriper så mycket av. Mer än att det låter bra, för det klarar många av. En som till exempel inte gillar Dan Andersson är Mikael Wiehe, som något provocerande kallat Dan Andersson för ”sentimentalt skit”. Tro det eller ej, men jag förstår faktiskt vad han menar – även om han fattat lite fel. Dan Andersson är inte sentimentalt skit, men däremot har många av hans uttolkare gjort honom till det. Många av Dans dikter handlar om människor han kände och ömmade för, men utan att bli romantiskt drömmande, som det lätt kan bli – hur vemodig än fin melodin än är. Dan Andersson tonsatte själv sex av sina dikter: ”Jungman Jansson”, ”Ett rus”, ”Till min syster”, ”En spelmans jordafärd”, ”Avskedssång till finnmarksskalden Broder Joachim vid hans avresa till Göteborg en höstkväll” och ”Per-Ols Per-Erik”. Jag tror helt enkelt att anledningen till att Thorstein Bergman är en så framstående tolkare är att hans tonsättningar troligen skulle likna de Dan Andersson själv hade kunnat göra. Att höra Thorstein Bergman är som att höra den melodi som kanske Dan Andersson hade i huvudet när dikterna tog form under rastlösa vandringar över Luosas myrar och hedar.

Förlåt detta Dan Andersson-utvik, men Dan Andersson är mycket viktig för Thorstein Bergman. Men nu tillbaka till kronologin. Och det som följer är en spretig tid – det kommande decenniet avklarar Bergman själv i förordet till Diamanter kort och gott med: ”Femton år passerade”. I början av 1970-talet flyttade Bergman tillbaka till Härnösand och arbetade bland annat inom ABF som folkbildare under många år. Han fortsatte dock att turnera och spela in skivor. Näst på tur stod poeterna Emil Hagström och Nils Ferlin som fick varsin skiva med tolkningar samtidigt som han turnerade med sitt Dan Andersson-program runt om i Sverige. Emil Hagström-skivan spelades in kring midsommar 1971 och återigen med Hans Wahlgren som arrangör sjunger Bergman mestadels egna tolkningar av Ådalspoeten och Klarabohemen Hagströms dikter. Man hör även denna gång att dikterna finns i Bergmans hjärta – tonsättningarna är inte bara musik utan lyckas hitta ytterligare en dimension i dem – lyssna t ex på ”Nu doftar nattviol”. Häpnadsväckande vackert. Eller som Birger Norman säger på skivomslaget: ”Han har lyssnat ut och svarat på något i Emil Hagströms eget öra och underfundigaste fingersättningar: den ångermanländska språkmelodin, accenterna från Ådalen. Tvära, knixiga, kastaktiga från lynne till lynne, blå och sångbara som styvmorsviolen på åkerren”.

Nils Ferlin-tolkningarna spelades in i september 1972 och fick namnet En skål i Bröder… Tonsättningarna av den kanske mest kände svenske poeten är enbart klassiker, av Lille Bror Söderlundh, Josef Brinné, Tor Bergner och Nils Ferlin själv (”Kuckeliku”, ”Kuplett”, ”En döddansarvisa” ). Återigen är det Hans Wahlgren som målar ljudbilden bakom Bergmans röst (men Wahlgren avled hastigt 1974, så där tog ett givande samarbete slut). Och som Bergman sjunger! Många har tolkat Ferlin genom åren, men vid sidan av Gunde Johansson är han nog den som hamnar närmast det som Ferlin hade låtit som om han varit vissångare på 1970-talet. ”På Arendorffs tid”:

 

Samma år som Ferlinskivan kom gav han bort en låt till Lena Andersson, en låt som han senare kallat för sin pensionsförsäkring. Det blev nämligen hans kanske största hit, även om det skulle dröja till 1994 innan han själv spelade in sin egna version. Låten i fråga är ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand” och den blev en hit med Lena Andersson först och några år senare (1978) med Lill Lindfors. Det är en av de absolut vackraste visor vi har här i landet.

 

Förutom att uppmärksamma de svenska poeterna blickade han också ut över världen (det var svårt att inte göra det under 1970-talet) och deltog till exempel i spel och konserter om Latinamerika. Hans politiska ådra kom också fram i sånger som ”Alla tillsammans” – en låt som Socialdemokraterna fortfarande sjunger som sin sång. Han började även producera andras skivor, som Langt nol i väla (1973), där Helmer Grundström läser egna dikter med sång av Tor Bergner och Thorstein själv. Han producerade även två LP-skivor med Tor Bergner (som var en av Bergmans egna förebilder): Vagant (1975) och Broder Tor i S:ta Clara (1981). Han gjorde flera parkturnéer under 1970-talet, bland annat En cabaret – en show – ett tivoli, ett Ferlin-program som också spelades in på skiva under några kvällar på Jarlateatern i Stockholm november 1975. 1977 gjorde han en lång folkparksturné med ett program kallat ”Än glöder vin på brödernas taverna” om Klarapoeternas värld. Bergman återvände till Dan Andersson 1978 med …högst av allt hör jag kärlekens sång och Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson (1988). Dan Andersson är därmed den diktare som Bergman ägnat mest energi åt under sin karriär. Mellan 1982 och 1985 turnerade han med den amerikanske jazztrumpetaren Thad Jones och det resulterade så småningom i LP:n Svarta motiv. Däremellan, 1984, tolkade han den franske visdiktaren Georges Brassens. Det hade nog blivit en till om inte högra handen och vännen Olle Bergman plötsligt avled. På Brassens-skivan har paret Bergman och Bergman (inte släkt, såvitt jag vet) översatt sångerna tillsammans, och även till ursprungligen franska visor passar Bergmans röst bra. Rösten är märkligt oförändrad – möjligen lite fylligare och lite mer erfaren. Timingen är klockren. När Thorstein sjunger, då lyssnar man.

Sen dröjde det ända till 1994 innan nästa skiva kom, som fick namnet För mina tänkta vänner – en skiva med tolkningar av utländska låtar och egna låtar, både nya och gamla. Skivan producerades av Lasse Englund och som gäster dyker ett par av den nya generationens visrockartister upp; Per Persson, Stefan Sundström och Staffan Hellstrand. Man kan se det som en diskret men tydlig bugning. På skivan finns nya låtar, ett par nyinspelningar av gamla låtar och även ett par sånger som inte Bergman själv spelat in tidigare, bland annat ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”. Några mycket starka låtar, som ”Gamar”, en svidande vidräkning med kvällstidningsjournalismens frotterande vid tragiska händelser – i detta fall ett flickmord. Fortfarande skrämmande aktuell text:

Att jag stör, herr redaktör
kan jag mycket väl förstå
Jag ser svarta gamar cirkla
mot en himmel isigt blå
Och om det gällt ditt barn –
vad skulle du ha skrivit då?

För mina tänkta vänner resulterar mycket välförtjänt i en Grammy. Thorstein Bergmans senaste skiva, …Står Kvar, kom 2003 och är ett återbesök hos de amerikanska singer/songwriters som han alltid vurmat för. Där finns hans egna översättningar av Tom T Hall, Merle Haggard, Kris Kristofferson, John Prine, Steve Goodman, Billy Joe Shaver, Willie Nelson med flera. Här kommer den bluesigare sidan av Bergman fram, med riktigt starka texter. Lekfullt och allvarligt på samma gång. Skivan fick rätt bra recensioner, men sedan dess har det varit rätt tyst om Thorstein Bergman. Nästan 10 år. Han medverkade visserligen på den så kallade Flakmopedturnén i Värmland 2003 och har gjort enstaka framträdanden även i övrigt – men han har ändå hamnat i någon form av orättvis mediaskugga. Det är synd och skam, för att inte säga skandal – ty Thorstein Bergman kan vara den allra sista äkta vissångaren/trubaduren från den gamla skolan som vi har kvar här i landet. En sångare och kompositör ut i fingerspetsarna med en röst vi kanske aldrig kommer att få uppleva igen. Den är djup, tydlig, äkta och lite gåtfull – fast samtidigt oerhört naturligt precis. Den är stark som ett berg och känslig som krusningen i en sommartjärn. Frisk som en sommarmorgon och svart som döden, med resonans från gruvhål och hyttor, smak av pors och hjortron från myrar och svetten från torparnas ryggar uppblandat med stadens larm och människor på språng mot ingenting. Han har inga later, Bergman; försöker inte sjunga på ett visst sätt – han låter sångerna ljuda genom rösten. Han försöker inte komma åt känslan genom låtarna, utan tvärtom, låtarna är en följd av känslan han har i sig. Det är så oerhört enkelt och samtidigt så ofantligt svårt.

Även om hans betydelse inte är tillräckligt uppmärksammad i dag märks storheten genom att hans tonsättningar används flitigt. Perssons Pack har spelat in både ”Han var min bäste vän” (liksom Magnus Lindbergh/Basse Wickman med flera) och ”Balladen om Kråkguldet”. ”Julvisa i Finnmarken” har bland annat Staffan Hellstrand spelat in. Och Sofia Karlsson:

 

På Sofia Karlssons hyllade Dan Andersson-skiva Svarta Ballader dyker Bergman till och med upp själv för ett sällsynt gästspel i ”Minnet”. Och Herre. Min. Gud. När hans röst gör entré i låten ställer sig håren rakt upp på armarna. Detta kan vara en av de bästa svenska sånginsatserna. Någonsin. Lyssna på Spotify här.

Den 23 augusti 2012 firar Thorstein Bergman sin 70-årsdag. Vi saknar honom i rampljuset. Den där rösten hörs alldeles för sällan – och den hade sannerligen behövts mer än någonsin nu, i dessa ytliga och förvirrade musiktider, med en skadeskjuten visa och massproducerade ettor och nollor i etern. Men vi unnar honom givetvis att ha det lugnt och fint så här på ålderns höst. Så vi på Obladoo stämmer upp i ett stort grattis och hurra på födelsedagen. Från botten av vårt hjärta. Tack för all musik, Thorstein! Och till den svenska artisteliten kommer ett viktigt meddelande: visst förtjänar väl Thorstein Bergman en musikalisk hyllning? Om fem år fyller han 75 år.
Så nu har ni fem år på er.
Det är bara att sätta igång.

 

Försök till diskografi
(rättelser och kompletteringar mottages tacksamt på per@obladoo.se).

Egna skivor:

Have you ever been lonely, 1967
HMV SCLP 1046

Dan Andersson, 1967 
(alternativ titel: Helgdagskväll i timmerkojan)
HMV SCLP 1068

Fragment, 1968
Columbia SSX 1032

Dan Andersson – diktaren och människan, 1970
Polydor 2379 009

Latinamerika – spel om en verklighet, 1970
ARAC/ABF SLP 501

Thorstein Bergman, 1971
Emidisc E048-50464

Att lyssna på varandra – att leva med naturen,  1971
Unga Örnar UÖLP 1

Visor i Tidlösa, 1971
Polydor 2379 019

En skål, I bröder…, 1972
Polydor 2379 044

Föreställning!, 1972
Polydor 2462 122

En kabaret,en show, ett tivoli, 1975
Polydor 2379 106

Folk som har sånger kan inte dö, 1976
YTF/Brevskolan 50300

Tonsättning: Thorstein Bergman, 1977
Polydor 2379 126

…högst av allt hör jag kärlekens sång, 1978
Polydor 2379 168

…oss till glädje. Thorstein Bergman sjunger Emil  Hagström, 1983
a-disc ADI 3000

Thorstein Bergman sjunger Georges Brassens, 1984
EMI 131641

Svarta motiv, 1984 
a-disc ADI 3016

Dan Andersson – Thorstein Bergman,  1988
ABF Mellannorrland LVLP 1

För mina tänkta vänner, 1994
EMI 4751062

Trärikets sånger, 1994
SK 1001

…står kvar, 2003
LICD 3214

Singlar/EP

Soldat i universum/Vår värld skall gå under, 1966
Skandivaviska grammofon

Du har aldrig haft det så bra/Han var min bästa vän, 1966
Skandivaviska grammofon

Du har aldrig haft det så bra/Du kom för sent/Han var min bästa vän/Gjort e’ gjort, glöm mig fort, 1966
Skandivaviska grammofon

Helgdagskväll i timmerkojan/Visa, tillägnad all ömklighet/Jag väntar vid min mila/Brooklandsvägen, 1967
Emi

Rosie/ Lilla gunghästcowboy/En flarra vin/ Jag förföljer dej i drömmen, 1968
Emi

Jag tror att det blir sommar/Den hypotetiske poeten, 1968
Columbia

Balladen om kråkguldet/ Kråkguldet, 1969
CBS

Alla tillsammans/Det var länge sen, 1994
EMI

Gamar/Balladen om flykten/För mig själv och mina tänkta vänner/Om du nånsin kommer fram till Samarkand, 1994
EMI

Andra skivor:

En kväll på vispråmen The Stork Club, 1965
HMV SCLP 1039
5. Hemlös
6. Minnet
11. Helgdagskväll i timmerkojan

Folk sound of Finland, 1966      
HMV YDLP 1013
Driftin’ Blues
Baby, Please Don’t Go
I’m A King Bee

Samfundet Visans vänner i Stockholm, 1967      
HMV SCLP 1076
?

YTF på Gröna Lund, 1972
YTF EFG-DL-7209
30. För kråkorna och vinden
31. I frivecka

Langt nol i väla. Dikter av Helmer Gundström, 1973      
Polydor 2462 133

Vårt vapen heter solidaritet, 1975
Brevskolan SAP 27975
4. Alla tillsammans

Framåt kamrater, 1976
BS 770516
13. Balladen om Isak Larsson    Brevskolan/a-skivan

Ångbåtsmusik, 1978
Roslagen RLP 1
3. Allt är precis som vanligt i venezuela

Stora snapsvise-CD’n, 2005
EMI 724347515125
7. Tag dig en hutt
29. Flickorna från Höga kusten
65. Det sägs att mänskan     

Sofia Karlsson: Svarta Ballader, 2005
Amigo
6. Vaknatt