VECKANS HYLLNING:

Robert Brobergs låtar uppmanar lyssnaren att se livet som ett äventyr. Att lita både på det som finns runt hörnet och på andra människor. Först då kan stora saker hända.

Broberg ligger bakom en av de mest varierade karriärer som står att finna i vårt land. Det är stört omöjligt att uppbringa ett epitet som gör honom rättvisa. Han är kompositör, textförfattare, sångare, musiker, estradör, improvisatör, konstnär, poet, ordlekare och själsläkare. Han trivs lika bra i ett stort band framför en liten publik som ensam inför en desto större skara.

Vi talar trots allt om en man som sålt ut åtta Globar (fyra nyskrivna shower, två gånger vardera).

Robert Broberg har gjort album på både svenska och engelska. Han har använt sig av de flesta populärmusikstilar som existerar, från 50-talets skiffle och rock’n’roll till syntpop, jazz, blues, visor, schlager, soul, pop och något som närmast kan liknas vid rap. Öppenheten tycks total – och finns där rädsla, så är den till för att övervinnas.

Det är lätt att tvivla på att den ålder som uppges i hans pass stämmer. Han turnerar både i höst och i vår, tillsammans med ett nytt, samspelt femmannaband. När vi träffas på Café Rival i Stockholm för ett samtal om den karriär som nu belönas med Musikförläggarnas Lifetime Achievement Award, har han just varit på ett lyckat möte hos den grafiske formgivaren John The Fisherman.

– Vi håller på och sammanställer bildmaterialet för en dubbel samlings-CD, som innehåller kända låtar, konsertfavoriter och dessutom en del låtar som arrangerats om, utvecklats eller gjorts i ny tappning, berättar Broberg.

Som exempel på det sistnämnda nämner han nya singeln Rädda mig. En låt som förekommit i olika sammanhang tidigare, men fått nya ackord och delvis även nya ord. Låten Man kan inte vara glad jämt finns med i en liveupptagning som ger exempel på Brobergs samspel med publiken. Hans karakteristiska förmåga att ta med alla på en resa som täcker allt från uppsluppenhet till bråddjup – och upp igen.

– Jag har ibland lekt med tanken på att boka en scen, sätta upp affischer och sedan inte förbereda något alls, mer än att befinna mig i det liv jag lever nu och bara se vad som händer, avslöjar han.

– Det grundar sig säkert delvis i lättja, men något händer ju när man går in på en scen. Det kan bli tomt och innehållslöst, det kan bli praktfiasko, men det kan också bli helt jävla underbart. Oväntat. Befriande fräscht. Och omöjligt att upprepa.

Broberg har fått mycket beröm för sin ekvilibristiska förmåga att leka med ord och samtidigt ladda resultatet med ett filosofiskt innehåll. Som vokalist är han emellertid oförtjänt underskattad. Han började faktiskt som folksångare med Woody Guthrie i repertoaren innan han kom på att han kunde skriva själv. Hans personliga, töjbara röst passar lika bra till bagateller som till känslostarka livskrisballader där man kan höra en knappnål falla. Att nästan ingen reflekterar över vilken naturlig sångare han är, kan ses som ännu ett tecken på hans gåva: han får det att verka så enkelt.

Kärt barn har många namn. Vi har genom åren känt honom som bland annat Robert Karl Oskar Broberg, Robban, Zero och Robert Broberg. Man får gå till 70-talets David Bowie för att hitta någon som så oförskräckt växlat mellan stilar och alter egon, men ändå förblivit så igenkännlig.

Historien om hur Broberg blev skifflekung (genren som i Europa föregick rock’n’roll) är ganska uttjatad, men har sin plats i historien: Broberg gick på Konstfack i Stockholm och hittade 1957 på att han hade en skifflegrupp. Ryktet spred sig och plötsligt hade bandet som inte existerade fått en spelning på Lorry i Sundbyberg. Han lyckades finna ett band och på den vägen var det.

Det stora genombrottet kom via TV-programmet Hylands Hörna och i en Gröna Lundsrevy gjorde han succé med Koftan, en egen låt. En annan originalkomposition, Maria-Therèse, gick 1967 direkt in på första platsen på Svensktoppen. Därefter följde en lång rad hits i varierande stilar. Lekfulla låtar med lätt anslag. Det som göms i snö och Jag måste hejda mig visade ett släktskap med Povel Ramel (Ingen var väl förvånad när Broberg 1989 erhöll det av Ramel instiftade Karamelodiktstipendiet).

Båtlåt var en vacker, jazzig schlagerballad med snygga harmonier och en varsamt ordvitsande text om två båtar som blir förälskade i varann. Det hämningslösa barnprogrammet The Pling & Plong Show stimulerade fantasin hos undertecknad, som då var i femårsåldern och hans album ”Tjejjer”, med välbekanta damer som Barbara, Ingela och Carola, är än i dag en klassiker som framkallar nostalgi hos de flesta.

En sökare har han alltid varit. Därför nappade han när Thomas och Mikael Wiehe föreslog ett samarbete.

– Jag tyckte Hoola Bandoola var oerhört bra och när jag åkte på turné med dem kändes det som rätt grej. Men det blev problematiskt eftersom jag vägrade att skriva den typen av texter. Jag var skeptiker och skrev låtar som 2+2=5.

I svensktoppslägret tyckte de att han hade rymt. Till slut visste han inte var han hörde hemma. Att det dessutom fanns exempel på folk som privat uppträdde tvärtemot de ideal som de utåt framhöll gjorde honom inte mindre fundersam.

– Jag är fortfarande en sökare, men att man har en viss hand med ord och melodier behöver inte nödvändigtvis betyda att man har lättare att förstå politik eller sitter inne med några lösningar. Därmed inte sagt att jag är ointresserad.

Till slut bestämde han sig för att flytta till New York. Där uppskattade han både anonymiteten och det kulturella utbudet.

– Jag behövde komma iväg. När jag gick på gatan där var det ingen som brydde sig om mig. Jag hade haft framgångar där hemma, men också kommit på kant med media och själv börjat ifrågasätta min inblandning i proggen.

New York erbjöd dock ingen långvarig lösning och det hade kunnat sluta illa. En dag fick Broberg dock en sorts insikt som gav tröst.

– Tanken slog mig att om detta enorma flöde av människor, detta kaos som är Manhattan, kan fungera så borde väl jag kunna göra det! Dessutom fick jag tillbaka lusten att skriva på svenska när jag kom hem.

Han poängterar att allt han beskriver rymmer olika doser av slump, även om man i efterhand gärna vill förstå och finna mönster.

Kring 1980 tvivlade Broberg på sitt yrkesval och började jobba som hamnarbetare. Där han gick mellan intensiv köld och hetta och packade citroner undrade han ofta sorgset vad som skulle bli av honom. Allt såg ganska hopplöst ut när han åkte hem en dag. Han försökte som vanligt undvika att få cykeldäcken att hamna i vagnspåren när någon som satt uppe i ett krantorn plötsligt ropade ”Robban! Borde inte du vara hemma och skriva låtar?” Och då insåg jag att det förstås var precis det jag borde göra. Jag ville bara flyga upp till den som vrålat och tacka honom.

Så föddes Zero. Nystarten som ledde till den Robert Broberg vi känt sedan början av 80-talet.

– Innan dess kollade jag för mycket på vad andra gjorde, erkänner han. Härmade både genrer, kläder och frisyrer. Jag fann dock något som stämde med mig i samarbete med den dåvarande teaterchefen Pi Lind, som lät mig sätta upp föreställningar på Komediteatern på Gröna Lund (i dag kallad Gröna Lundsteatern).

Broberg testade här sina experimentella ensamshower, där det inte handlade om uppvisning, utan ett samspel med publiken, ett förtroende för dess förmåga att själv bidra.

Här föddes den Robert Broberg som i ena stunden var minutiöst förberedd, för att i nästa tvingas bläddra i dagstidningen för att hitta uppslag till ytterligare ett extranummer.

– Jag flyttade faktiskt direkt från Gröna Lundsteatern, med dess 250 sittplatser, till Globen. Skillnaden var inte så stor som man kan tro.

Den kreativa processen är, inte oväntat, en ständig källa till fascination för Robert.

– Det bästa man skriver kommer ofta lätt och snabbt, men föregås av en lång process som man kanske inte ens är medveten om själv. Jag vill gärna tro att ”allt kommer till den som har tid att vänta”, men visst kräver låtskrivandet också att man regelbundet sätter sig vid pianot eller plockar upp gitarren. Oftast krävs det också något dramatiskt – positivt eller negativt – för att jag ska sätta igång. En undran inför vad som pågår. Att göra en låt om det kan vara att ta en nacksving på problemet. En ny kärlek kan förstås ge upphov till de flesta sorters känslor: eufori, ilska, hopp och besvikelse.

Till sist får Robert Broberg frågan vilken som varit hans främsta drivkraft genom åren: att tillfredsställa sig själv eller publiken, att tjäna pengar, få respekt eller berömmelse?

– Det är en kombination av allt det där – i större eller mindre andelar. På 60-talet var jag ju väldigt pank och då var drivkraften att försörja mig och mina barn. Att bli ”rik” trodde jag inte ens var möjligt, det var aldrig riktigt med i bilden. Att under en viss period kunna inbringa mycket pengar genom exempelvis en hit, kan förstås ge en viss typ av lycka. I synnerhet som ekonomiskt oberoende kan frigöra möjligheten att tänka friare. Respekt från kollegor har också periodvis varit en viktig sak, liksom publikens gensvar. Egentligen gör jag i grunden allt för min egen skull – men jag vill gärna få bekräftat att det sker på ett bra sätt! avslutar Robert Broberg leende.

Här kan ni hitta jubilarens digra diskografi.