Veckans hyllning: Blondie
Ibland är det lätt att glömma hur bra vissa band är. Sikten skyms liksom av en massa annan dynga. Men när rök och damm lagt sig är förmodligen Blondie sin generations bästa popband.
Debbie Harry är adopterad. När hon var liten var hon övertygad att hennes biologiska mamma var Marilyn Monroe, vilket förklarar väldigt mycket av hennes omsorgsfullt komponerade scenpersona. Harry arbetade hårt på att nå ikonstatus och lyckades, måhända inte lika väl som sin förebild. Men så lever hon också idag (hon blir 67 år i sommar och håller fortfarande bandet igång). Hon var ingen dununge när hon träffade och blev ihop med den fem år yngre gitarristen Chris Stein i mitten på 70-talet, hon hade redan hunnit med en kortare musikkarriär i ett folkrockband och vikt ut sig i Playboy. Stein och Harry spelade ihop i bandet Stilettos, men de båda hoppade av och påbörjade det projekt som skulle bli Blondie.
Blondie blev ett av banden som var ständigt närvarande på New Yorkpunkens främsta scen CBGB. Klubben frekventerades främst av andra band och musiker och deras hangarounds. Blondie fick mycket lite respekt från de andra banden, som t ex Ramones och Television, som tyckte att de var för lättviktiga och inte förstod poängen med en kvinnlig sångerska. Inte heller Patti Smith var överseende och ska till och med ha fräst åt Debbie Harry att det inte fanns plats för mer än en tjej i deras kretsar.
Kontraktsstrul och andra problem gjorde att bandets självbetitlade debutskiva blev ett år försenad och inte kom förrän i slutet av 1977. Försäljningsframgångarna på hemmaplan uteblev. Istället fick de en överraskande första hit i Australien med den otippade singelbaksidan ”In The Flesh”.
Med andra skivan ”Plastic Letters” lyckades de få in foten i England, med en cover på den gamla 60-talsdängan ”Denis”. Och med album nummer tre small det på allvar. ”Parallel Lines” är ett popmästerverk som öppnar med en lysande cover på The Nerves ”Hanging on the Telephone” och sedan navigerar sig igenom hit efter hit med ”One Way or Another”, ”Pretty Baby” och discomästerverket ”Heart of Glass”. Framgången var monumental och Debbie Harry blev för några ögonblick en ikon i klass med sin stora förebild Marilyn. Blondies gamla CBGB-kollegor ansåg naturligtvis att bandet hade sålt sig och ondgjorde sig över framgången. Gissningsvis var det ingenting som tog dem speciellt hårt eftersom de aldrig åtnjutigt någon större respekt i dessa kretsar ändå.
Uppföljaren ”Eat to the Beat” levererade mer av samma vara och klättrade högt på både engelska och amerikanska listor med hitlåtar som ”Dreaming” och ”Atomic”.
Den Giorgo Moroder-producerade ”Call Me” fick aldrig plats på något ordinarie album, men kom med i filmen ”American Gigolo” och blev ytterligare en stor listframgång.
Nu började det kärva lite i maskineriet. Nästa skiva ”Autoamerican” var ett stilbrott där man började blanda in reggae och rap (något man visserligen var tidig med, men inte var speciellt bra för det) och framgångarna uteblev. Harry tog en time-out för att spela in sitt soloalbum ”KooKoo” och när bandet återförenades ett år senare så spelades det misslyckade albumet ”The Hunter” in. På grund av klantigt skrivna kontrakt, illa tajmade övergångar, en sällsynt girig exmanager och sannolikt ett par renodlade blåsningar uteblev den ekonomiska utdelningen, trots massiva försäljningsframgångar. Bandmedlemmarna förblev fattiga. Lägg till det hedonistisk drogkonsumtion och intern avundsjuka på Harrys frontfigurstatus. Bandet imploderade i ett moln av skulder och kokain. Chris Stein blev i samma veva dödssjuk i en ovanlig och svår hudsjukdom.
Debbie Harry stannade vid sin livskamrats sida och vårdade honom. Pengarna tog slut och de fick flytta från sitt hem till betydligt enklare kvarter. Hon släppte ett par soloalbum under denna period, men hennes lojalitet mot Stein gjorde på många sätt ändå att hon gav upp det som med viss sannolikhet hade kunnat vara en framgångsrik solokarriär.
I mitten på 90-talet hade Chris Stein blivit så pass frisk att en återförening av Blondie kunde komma på tal. Bandet hade under sin frånvaro blivit omvärderat bland många, och nämndes ofta som influens hos nya artister. 1999 släpptes albumet ”No Exit” och dess förstasingel ”Maria” blev Blondies sjätte listetta i England, exakt 20 år efter den första, ”Heart of Glass”.
Bandet har turnerat i ett par omgångar sedan dess, och flera av de gamla skivorna har släppt i remastrade versioner. 2006 valdes Blondie in i Rock’n’Roll Hall of Fame och Debbie Harry satte sin prägel på spektaklet genom att inte låta de gamla sparkade medlemmarna följa med upp på scen för att spela (de fick ta emot priset, men fick blankt nej när de bönade och bad om att få spela igen).
Och det känns logiskt. Den kaotiska stämningen i bandet har förmodligen alltid varit en drivkraft och präglat deras uttryck, men någon jävla gång får det vara nog och en då 61-årig Debbie Harry satte ner foten. Rejält.
Och om någon någonsin undrat hur cool denna kvinna egentligen är fick de reda på svaret där och då. Ingen kommer och kör med Debbie.
Heart of Glass:
One Way or Another:
Hanging on the Telephone:
En bit från en livespelning 1977:
En liten spotifylista:
