Mink DeVille

Det här är min högst personliga hyllning till en av de allra saltaste killarna i rockhistorien. Willy DeVille. Och med salt menar jag i det här fallet, strupen, stilen, romantiken och det stenhårda levernet. Att killen dessutom vräkte ur sig fantastiska plattor är bara en bonus. Och att hans band hade ett bandnamn som fortfarande ger mig rysningar är Nobelpris. Mink DeVille. Smaka på den ni.

Publicerat den: 21 maj 2012 20:27 | Senast uppdaterad: 22 maj 2012 15:30

Taggar: Coup De Grace, dvd, Le Chat Blue, Mink DeVille, Veckans hyllning, youtube

Sprid vår kärlek

Pin It

Vi hade varit och sett honom på Berns kvällen innan. Knäna skakade fortfarande när vi satte oss i bilen och rullade mot Uppsala. Han hade sett ut att vara i bra form och rösten lät nästan som i fornstora dagar. Gårdagen hade träffat mig som en rallarsving över nästbenet. Hårt. Jag var glad. Och ikväll gällde alltså Katalin. Sveriges bästa livescen. Willy DeVille på Katalin! Inget kunde gå fel. Liksom.

Till tonerna av Loup Garou kommer han inglidande på scenen. Han ler. Tittar ut i den till britningsgränsen fyllda lokalen och säger något ohörbart. Han har samma piratutstyrsel på sig som kvällen innan. Inklusive monokel och fickur i kedja. Han sätter sig ner på barstolen mitt på scenen. Häller upp ett stort glas vitt vin. Gitarren hängs på och han räknar in bandet.

Det låter fantastiskt, legendriskt, makalöst brilliant. Bandet är på topp. Willy strålar. Publiken står på knä. Jag gråter. Det är lycka. Det är rus. På scenen betar de av den ena efter den andra klassikern. Jag får nästan inte luft.

Jag var tidig att hitta till Minken. Tror jag var 14. Minns att jag stod och bläddrade i backarna på någon skivbörs i Örebro och fastnade för omslaget. Han såg fullkomligt livsfarlig ut. Jag kunde såklart inte motstå frestelsen. Cabretta, Minkens debut, gick varm den där sommarn i pojkrummet.

Visst var det total målgång på ”Cadillac walk”, ”Spanish stroll” och ”Venus of Avenue D” men det var ändå ”Mixed up shook up girl” som fick mig att vilja bli Willy. Jag tyckte att en sådan stenhård snubbe som samtidigt kunde vara mjuk som ett lamm var väldigt tilltalande.

Det här tänker jag på när jag står där i publiken och upplever min allra största idol. För tredje gången i mitt liv. Såg honom på Skeppsholmen i början av nittiotalet också. Då var han inte i någon vidare form. Smal som en sticka var han. One-piece dräkt. Blå. Med paljetter. Självklart var han även då helt makalös, men här och nu på Katalin är det flera klasser bättre.

Mitt i den totala berusningen kommer jag på att jag ju aldrig hört honom lira ”mixed up shook up girl” live. Känner att jag måste få göra det. Men hur?

Mot slutet av konserten börjar Minken snacka med publiken. Berätta historier från förr. Alla garvar. Någon börjar önska låtar. DeVille skrattar och säger ”Jahaja, det är en sån kväll i kväll” Bandet bombar sig igenom första låtönskningen. Jag blir som ett litet barn. Står och väntar på att låten ska ta slut så jag får vråla ut min låtönskan.

Då kommer rädslan. Som ett tåg. Jag vågar inte. Peppar upp min fru så att hon ska ropa istället för mig. Hon bara tittar på mig. Låten tar slut. ”Några andra önskemål” undrar Willy från scenen. Jag får inte fram ett ljud. Ingen annan heller. Jag tittar bedjande på frun som går med på att vi ska ropa önskningen tillsammans och det gör vi till slut. M I X E D U P S H O O K U P G I R L ! !

Minken går från leende till kolsvart i ögonen. ”Vem sa det det där?” Väser han. Jag lägger mig på golvet. Ålar mig ut ur lokalen. ”Vem fan, önskade den låten?” Säger han igen med eftertryck. Jag vågar inte andas. ”Tror ni att jag är någon jävla jukebox eller!!?” Ridå. Det är helt tyst i publiken. Det enda man kan höra är ett hjärta som slår som hos ett jagat djur. Mitt. Jag är säker på att han ska springa ut och hämta mig och göra mig väldigt väldigt illa, men istället hör jag ett hest skratt från scenen. ”Hehehehehe”. Det är Minken. Han är solsken igen.

Bandet spelar en sista låt. Jag hör den inte. Jag sitter redan i baren. Och flämtar.