Veckans Hyllning: Faces

Många stora band har präglats av aggressioner och splittringar. Bröderna Davies i Kinks slog ofta nästa ihjäl varandra, Roger Waters mobbade de andra medlemmarna i Pink Floyd och Beatles sista år var allt annat än mysiga. Man kan lätt få för sig att lite dålig stämning t o m är en förutsättning för att göra bra musik. Men så måste det såklart inte vara. Det är ju kul att spela och om framgången infinner sig kan man väl få njuta av den och ha fint med sina bandkompisar utan dåligt samvete?

Publicerat den: 20 februari 2012 00:01 | Senast uppdaterad: 02 maj 2012 20:20

Taggar: The Faces

Sprid vår kärlek

Pin It

Annons

Faces i sin bästa upplaga var och är världens bästa partyband. Inte bara för att deras version av rocken är så oerhört smittande rolig och svängig, utan för att de själva hade sjukt kul när de framförde den. Det hörs nämligen.

Från första början The Small Faces var ett av de coolaste modbanden i England. Deras frontfigur Steve Mariott var en av erans stora stjärnor, både som låtskrivare, sångare och gitarrist. Den stora succén uteblev dock och när Marriott hoppade av för att gå med i Humble Pie var det nog inte många som trodde på att bandet skulle ha någon framtid utan honom.

De två relativa doldisarna Ron Wood och Rod Stewart från Jeff Becks band gick med och The Small Faces bytte namn till Faces kort och gott (framförallt för att Stewart och Beck inte var lika korta som originalmedlemmarna Ian McLagan, Kenney Jones och Ronnie Lane – namnet helt enkelt inte stämde längre).

Bandet tog under sitt nya namn en helt annan riktning än tidigare, Stewarts särpräglade vitsouliga pipa och Ron Woods svängiga bluesjamgitarr satte klart prägel på det tidiga Faces, men även Ronnie Lane fick en nytändning både som låtskrivare och sångare.

1971-74 var Faces allt Rolling Stones just då inte var. De var skickliga musiker, de var samspelta, de hade närvaro och sväng som tycktes komma helt otvunget. Att de levde i ett ständigt party där de hela tiden var mer eller mindre packade funkade underligt nog väldigt bra (åtminstone tillfälligt) eftersom deras spelglädje var smittande och stämningen var hög. De turnerade ett tag med egen bar på scen och livet var en enda lång fest.

Självklart skulle det inte hålla i längden. Stewarts solokarriär tog enorm fart med de tidiga, hyllade skivorna (där stora delar av Faces agerade kompband) och detta ledde inte oväntat till viss osämja i bandet, framförallt från Ronnie Lane som tyckte att hans sångare bara prioriterade sin egen karriär.

Lane hoppade av i slutet av 1973 för att starta sitt eget band Slim Chance. Han ersattes av en japansk basist, men partyt var över knappt två år senare när Ron Wood fick ett erbjudande han inte kunde motstå. Elaka spekulationer gjorde gällande att Mick Jagger helt enkelt inte stod ut med konkurrensen från Faces och med berått mod krossade bandet genom att rekrytera Wood som ersättare till Mick Taylor i Rolling Stones.

Faces splittrades i slutet av 1975.

Kenney Jones fick några år senare ersätta Keith Moon i The Who. Ian McLagan fick finna sig i att turnera som sidomusiker åt sin forna bandkompis Wood i Rolling Stones i några år för att sedan bosätta sig i USA för att arbeta som studiomusiker.

Ronnie Lane startade sitt eget band Slim Chance som visserligen fick några tidiga småhits, men aldrig blev speciellt framgångsrikt. Han fick sin sorgliga MS-diagnos i slutet på 70-talet och flyttade till USA på 80-talet där båda han och hans karriär tynade bort. Han avled 1997, helt utfattig eftersom bråk om gamla royalties från Small Facesperioden gjorde att pengarna var frysta. Rod Stewart och Ron Wood betalade sin gamla partykompis sjukhusräkningar in i slutet.

Vad Stewart och Wood sysslat med i sina karriärer sedan 70-talet kan man googla på om man undrar.

Men deras största stunder är och förblir tillsammans med det glada grabbgänget i Faces.

Maybe I’m Amazed