Veckans hyllning: Steely Dan 1972-1980
Musikrecensenten Jan Gradvall kallade en gång Steely Dan för ”världens punkigaste band”. Att bandets närmast arkitektoniskt perfekta ljudbyggen ens är i närheten av att betraktas som punkiga kunde förklaras med att de går emot alla förutfattade meningar och konventioner som säger hur musik med ett betydande innehåll ska låta. Steely Dans sound innehåller varken Cobainsk plåga, Drakesk sorg eller Cohensk högstämdhet. Inte heller någon ilska eller egentligen nämnvärd passion. Möjligen ett spår av Dylansk bitskhet, men i den är i texterna så genommarinerad av ironi att man inte riktigt kan vara säker på åt vilket håll udden är riktad. Musiktyckare med Springsteen eller Stooges som ideal har helt enkelt ofta svårt att koda av Steely Dans storhet och placerar dem snett bredvid Toto i högen med musik de bestämt sig för att se ner på.
Annons
De två jazznördarna Donald Fagen och Walter Becker träffades på ett östkustcollege på 60-talet och det är inte svårt att föreställa sig ögonblicket när de fann varandra, bärandes på varsin Verve Jazz-LP, fällandes ironiska kommentarer om skolans sportfånar. De startade band redan i skolan (bland annat med Chevy Chase på trummor), men lade ner projektet i ett försök att starta karriär som kompmusiker och låtskrivare.
De fick jobb som det senare på ABC Records, men lyckades inte få igång den Bacharach/Davidkarriär de tänkt sig. Deras låtar var för avancerade och texternas mångtydighet kom inte riktigt fram när någon annan, t ex Barbra Streisand, framförde dem.
Becker och Fagen bildade istället Steely Dan där de kunde göra vad de ville med sina egna låtar. Redan på första skivan hittade de åtminstone början till den stil som gjort dem stora, en slags jazzig, countrydoftande pop med egenartade texter och ambitiös produktion.
Fagens och Beckers hårda krav på musikens framförande gjorde sig snart gällande, och inom ett par album var flertalet av bandets välmeriterade medlemmar utbytta mot Los Angeles dyraste och skickligaste studiomusiker. Inspelningarna blev legendariska och ingen satt säkert, de kunde ta in fem olika trummisar för att lägga alternativa spår på en låt. Resultatet blev alltid lysande och detta (samt skivbolagets djupa fickor) gjorde att Fagen och Becker trots sin nyckfullhet som arbetsgivare alltid lyckades behålla musikernas respekt.
Steely Dans texter påminner inte om mycket annat. De består ofta av små historier med olika rollfigurer som hinner framföra en scen, eller ibland en hel film under loppet av en låt. Många kritiker har misstolkat de ofta dubbel- och trippelironiska texterna och trott att de var självbiografiska eller bara allmänt flummiga. Själva vägrar de konsekvent att förklara innehållet, vilket också bidragit till mytbildningar och missförstånd.
När bandet spelade in sin sista skiva 1979 så hade de till slut jobbat sönder sig, Becker kämpade med missbruksproblem och Fagen längtade bort från allvaret och satte igång med den betydligt lättviktigare (men alldeles lysande) soloskivan The Nightfly.
Steely Dan skulle inte jobba ihop igen förrän 1993, och när de väl gjorde det så fanns inte mycket av magin kvar. De två album de släppt i modern tid har varit något att nicka igenkännande åt, men saknar all skärpa och spets i låtskrivandet som 70-talsalbumen hade. Men de låter såklart fantastiskt.
Steely Dans album, 1972-1980
Can’t Buy a Thrill, 1972
När Becker och Fagen bestämde sig för att starta eget band igen så ville först ingen av dem sjunga lead. De tog in den redan etablerade sångaren David Palmer som gjorde en blek insats på ett par spår på denna skiva. De lyckades få två hits, öppningsspåret ”Do it Again” och ”Reelin’ in the Years” som klättrade bra på Billboard. David Palmer fick kicken när bandet insåg att det var låtarna som Donald Fagen sjöng på som fungerade bäst, och så förblev han Steely Dans egensinnige leadsångare resten av bandets existens.
Countdown to Ecstasy, 1973
Nästa skiva spelades in i glappet mellan ett par turnéer. Becker och Fagen har senare klagat på detta och menar på att skivan inte alls var tillräckligt genomarbetad. Skivbolaget satte naturligtvis press på bandet att följa up sina hits och, lika naturligt, föll det platt på denna punkt. Countdown to Ecstasy innehåller dock många höjdpunkter och gitarrsolot på My Old School hamnar ofta på nördarnas listor över världens bästa. Och en skiva som innehåller ”Show Biz Kids” och ”Your Gold Teeth” kan inte betraktas som misslyckad.
Countdown to Ecstasy på Spotify
Pretzel Logic, 1974
När det var dags att spela in nästa skiva ställde Becker och Fagen högre krav än tidigare och började också i stor utsträckning byta ut musikerna på inspelningarna. Bandets egna medlemmar blev som gästartister på sin egen skiva och Steely Dan tog det första allvarliga steget till att bli ett tvåmannaband som aldrig spelade live. Singeln Rikki Don’t Lose that Number blev framgångsrik och gav dem arbetsro. Pretzel Logic är en skiva med stor spännvidd och innehåller bland annat en ren genreövning där bandet framför Duke Ellingtons låt ”East St Louis Toodle-Oo” mer eller mindre not för not, bredvid dylandoftande spår, bluesrökare och musikalinspirerade nummer.
Katy Lied, 1975
Steely Dan spände bågen hårt, de skaffade en Bösendorferflygel och teknikern Roger Nichols la vantarna på den senaste inspelningsutrustningen med avancerad brusreduktion. Resultatet blev en skiva som Becker och Fagen kände sig så missnöjda med att de i flera decennier efteråt vägrade att lyssna på den. Tekniskt sett så blev ljudet lidande av brusreduktionen och bandet bad till och med om ursäkt för detta på skivomslagets baksida. Men skivan är en strålande samling låtar som innehåller texter om alltifrån börskrascher till pedofiler, Ku Klux Klan-möten, fiskehistorier och en låt vars tema tros vara självbefläckelse (”Rose Darling”). Den otroligt stiliga ”Any World that I’m Welcome To” sägs vara skriven till Dusty Springfield från början och ”Dr Wu” innehåller ett fantastiskt altsaxsolo spelat av Phil Woods, en av jazzhistoriens finaste instrumentalister.
The Royal Scam, 1976
Ofta omnämnd som Steely Dans ”gitarrskiva” med soloinsatser från studiorävarna Larry Carlton och Dean Parks, men även Walter Becker själv. Bandet var nu en helgjuten studioprodukt; de turnerade aldrig och de gamla medlemmarna deltog bara sporadiskt i inspelningarna. Albumet sålde bra trots att ingen av singlarna flippade och skivbolaget började förstå att Steely Dans format var en fullängdare. Låtarnas teman varierade denna gång mellan grottmålningar, otrohet och svartsjuka i flera former, galna beväpnade män som barrikaderar sig, legendariska knarklangare, organiserad brottslighet i rymden och turkiska huvudbonader. ”Everything You Did” innehåller textraden Turn up The Eagles, the neighbours are listening, vilket enligt uppgift retade gallfeber på kollegorna i Eagles som återgäldade med raden They stab it with their Steely knives but they just can’t kill the beast i ”Hotel California”.
Aja, 1977
Steely Dans största stund i de flestas ögon och öron. Bandet hade i princip obegränsad budget och kunde ta in vilka musiker de ville. Becker och Fagen stod på toppen av sin förmåga som låtskrivare och de kunde styra och ställa som de ville. Resultatet hade lika gärna kunnat bli överlastat, men är en skiva som levererar musikhistoria på flera olika sätt – både på den självklara popdängan ”Peg” (där Michael McDonald överdubbar sin egen kör i sex stämmor ) och det episka titelspåret, komplett med saxsolo av Wayne Shorter och ett trumsolo av Steve Gadd som förmodligen ledde till ett flertal hjärtstillestånd hos världens övriga trumslagare. Aja är en genomarbetad upplevelse och saknar inte mycket, förutom möjligen att texterna inte är lika vassa hela vägen som tidigare. Men ska man ta sig an Steely Dan på något vis går den inte att ta sig runt.
Gaucho, 1980
Bandets sista skiva på 13 år skulle bli ett problemprojekt. Ett tekniskt missöde, eller rättare sagt ett missöde till tekniker resulterade i att en av skivans bästa låtar, ”The Second Arrangement” raderades när den var nästan färdiginspelad. Med tanke på hur mycket energi man lade ner på att få spåren perfekta är det inte svårt att förstå hur knäckande detta måste varit. Donald Fagen lämnade enligt uppgift studion utan att säga ett ord och gick inte att få tag på i flera dagar efteråt. De försökte spela in låten igen, men utan framgång. Den hamnade aldrig på den färdiga skivan. Utöver detta hade Walter Becker svåra personliga problem vid denna tidpunkt. Dels dog hans dåvarande flickvän av en överdos varpå hennes mamma stämde Becker på 17 miljoner dollar (bara i Amerika, barn), dels var han själv med om en trafikolycka där hans ben krossades. Utöver att han också slogs mot sitt eget missbruk.
Att Gaucho ändå blev en så pass bra skiva vittnar om enträget arbete och hög lägstanivå. Flera av skivans låtar tillhör bandets absoluta klassiker, ”Babylon Sisters” och ”Hey Nineteen” för att nämna två. Det man dock slås av idag är att perfektionen på ett par ställen fastnar i en stelhet. Ljudarkitekturen gick helt enkelt lite för långt i sin strävan att bygga ett Taj Mahal. Trots detta är Gaucho ett värdigt slut på Steely Dans originalperiod.
Ett liveframförande av Reelin’ in the Years. Videon är felmärkt och är inte från 1978, mer sannolikt 1972-73:
”I mean to Shine”, en låt Fagen och Becker skrev till Barbra Streisand 1971:
