Veckans hyllning: Genesis 1967-1975

Jag brukar säga att 70-talets Genesis är ”mina Beatles”. Kiss var visserligen det band som syntes på väggarna. Men Genesis var något annat. I deras fall handlade det bara om musiken. De var de första vars plattor öppnade dörrar till andra världar. Som visade mig att man kan få gåshud av musik. Som lärde mig att vara öppen för olika genrer och fick mig att finna tjusningen i musik som kan vara snårig, och kanske inte heller har den ”goda smaken” att vara återhållsam, men som är till brädden fylld av idéer, musikalitet och passion. Peter Gabriel (sång), Tony Banks (keyboards), Steve Hackett (gitarr), Mike Rutherford (bas) och Phil Collins (trummor) lärde mig att det finns musik som kanske inte knockar en på första lyssningen, men som kan växa till att bli en följeslagare genom livet.

Det är i år 45 år sedan Genesis bildades och de har under åren klarat både betydande medlemsbyten och långa pauser. De har både varit hippa, hittiga och hånade. Men sedan några år tillbaka är sagan definitivt över. Collins kan inte spela trummor mer, är allmänt låg och har enligt egen utsago gått i pension. Rutherford har dragit igång ännu en upplaga av Mike & The Mechanics. Gabriel har som vanligt fullt med allehanda projekt. Banks är bandets egen tjuren Ferdinand och trivs bäst i sin trädgård, där han kan påta med blommorna. Det är egentligen bara Hackett som fortfarande håller bandets fana högt genom att ha många gamla Genesislåtar i sin liverepertoar – och han har inte varit med i gruppen på 35 år!

Om man även räknar in solo- och sidoprojekt har Genesis sålt över 200 miljoner album. Ändå kan alla medlemmar utom Phil Collins gå obemärkta nerför gatan. Deras karriär saknar mediahype, drogskandaler och saftiga skrönor (bortsett från tabloidernas förtjusning i Collins skilsmässor). Detta är förstås grundat i bandmedlemmarnas högst oimponerade syn på kändisskap. De var låtskrivarkollektivet som var tvungna att göra egna skivor när de insåg att ingen annan skulle vilja spela in deras musik.

Deras karriär har minst tre tydliga perioder, alla med egna förespråkare. Den upplaga av Genesis som rymde en ung, halvknäpp Peter Gabriel under 70-talets första hälft (den period vi fokuserar på här) var något helt annat än den Phil Collins-frontade hitmaskin som senare spottade ur sig popdängor och ballader. Däremellan finns en underskattad period – ca 1975-1980 – där Genesis trots Gabriels avhopp hade kvar mycket av sin gamla stil. Hela 70-talet gjorde Genesis gjorde excentrisk, vacker musik i en mycket engelsk blandning av tillknäppthet och nytänkande.

De mixade rock, klassiskt inspirerade pianoslingor, folkmusik, Stax, fusion och pop. De pendlade mellan hårt och mjukt, argt och smeksamt. De testade gränser och var hela tiden på väg, därav genrebenämningen ”progressive rock”. Men tack vare bandets fokus på låtskrivande och osvikliga känsla för melodier ägnade de sig inte åt en massa solon:  instrumentalpartierna var en del av kompositionen. Av berättelsen. Och låten var fortfarande kung.

Det finns en utbredd uppfattning, inte minst i Storbritannien, om att rocken ska slå underifrån. Därför har vissa musiker legat lågt med sin borgerliga bakgrund. Exempelvis rockrebellen Mick Jagger (ekonomiutbildad son till en bankman) och punkrebellen Joe Strummer (vars far var internationell diplomat). Genesis har aldrig hymlat om att de bildades på en ”posh” internatskola. De har aldrig följt rockens klädkod och imponerar definitivt inte på den publik som mäter trovärdighet i antalet tatueringar eller hur många pavor whisky man kan sänka. Mötley Crüe är de inte. En typisk turnéhistoria handlar i stället om hur FBI på 70-talet skickade ut agenter för att följa vissa större rockband för att kartlägga hur de fick tag i droger och liknande. Agenten som satts att följa Genesis ringde dock efter en vecka och bad att få byta uppdrag eftersom han var gråtfärdig av tristess. Det hade visat sig att Genesis medlemmar hade med sig sina fruar och barn, åt goda middagar, drack té på bestämda tider och läste mycket. Och när de släppte loss rejält, så spelade de pingis.

Genesis originalmedlemmar föddes alla 1950 och var skolkramrater på internatskolan Charterhouse. Deras gemensamma band bildades 1967 ur spillrorna av två andra band, The Garden Wall och The Anon.

Snart upptäcktes de av en av skolans oldboys, Jonathan King, som redan var i musikbranschen hjälpte dem få skivkontrakt.

 

FROM GENESIS TO REVELATION

King kom på den idén att döpa debutalbumet till From Genesis To Revelation, men inte ha något gruppnamn på konvolutet. Det fick ödesdigra följder. Albumet, som gjordes 1968, hamnade i vissa butiker i det religiösa facket. Andra trodde det var ett soundtrack. Kort sagt: albumet floppade. Sedan dess har det återutgivits under många olika namn, till exempel In The Beginning, Genesis With Peter Gabriel och When The Sour Turns To Sweet. Plattan rymmer soft, melodisk pop med stråkar och påminner mycket om tidiga Bee Gees. Det mest anmärkningsvärda är Tony Banks flyhänta pianospel och Peter Gabriels redan här fullmogna, sträva och Gary Brooker-liknande röst.

 

TRESPASS

Inför sitt andra album hade Genesis upptäckt den progressiva rockgruppen King Crimson. De symboliserade allt som Genesis ville göra. Långa låtar som pendlade mellan mjuka passager och tunga och suggestiva partier. Inspirerade av detta skaffade bandet en Mellotron. Därefter lånade de en stuga på landet för att skapa. Resultatet blev Trespass (1970). Albumet blev lite softare än de avsett, men stakade ut en riktning mot det sound bandets klassiska femmannasättning skulle komma att vidareutveckla under de fyra följande studioalbumen.

Men Genesis hade interna problem. Originalgitarristen Anthony Phillips utvecklade en enorm scenskräck och fick fullständiga blackouts på scenen. Han var tvungen att lämna bandet.

– Vi har aldrig kommit så nära att lägga av som när ”Ant” lämnade bandet, erkände Tony Banks när jag träffade honom för några år sedan. Det kändes faktiskt som ett värre bakslag än Peter Gabriels avhopp.

När de väl hade bestämt sig för att leta efter en ny gitarrist, tyckte Banks att de lika gärna kunde byta trummis, eftersom John Mayhew, som hade spelat på Trespass, inte var på samma nivå som de andra. Mayhew hade svårt att lära sig låtarna och var allmänt obekväm i sin roll.

Många trummisar kom och provspelade. Den siste var den före detta barnskådespelaren Phil Collins, som var två år yngre än Genesismedlemmarna. Trummisen var en spelevink vars idoler var rocktrummisar som John Bonham och Keith Moon och jazzlegender som Buddy Rich. Collins uppfinningsrika spelstil följde sångmelodierna, och eftersom han hade en fallenhet för att lägga sångstämmor noterade de att hans röst var snarlik Gabriels. Med sin teknik, lekfulla musikalitet och lättsamma personlighet blev han ett självskrivet val och blev snart skämtaren som kunde lätta upp stämningen när de stela, unga före detta privatskoleeleverna bråkade om något för Collins obegripligt, oftast grundat i gammalt groll från skoltiden. Att bandet inte skrev kärlekstexter handlade mest om att de saknade erfarenheter på området.

– Bandet var allt vi hade. Vi var seriösa unga män och förmodligen sexuellt frustrerade, har Tony Banks senare erkänt.

Steve Hackett fann de via en karakteristiskt pretentiös annons i den brittiska rocktidningen Melody Maker. Hackett var en likaledes seriöst man med mörka glasögon och skägg. Liksom Robert Fripp i King Crimson satt han gärna på en stol och spelade. Inte så rock’n’roll, direkt. Men som han spelade!

 

NURSERY CRYME

Den klassiska sättningen var nu komplett. Geneis turnerade flitigt och gav sig i kast med albumet Nursery Cryme (1971). Även om produktionen fortfarande var ganska grumlig rådde det inga tvivel om att de nya medlemmarna bidrog med både dynamik och stadga. I synnerhet kraftpaketet Collins innebar ett lyft. Musiken fick temperament.

Det var också ungefär här som Peter Gabriels fäbless för det visuella började visa sig. Dels för att alla andra satt på stolar och var hur trista som helst att titta på. Del på grund av bandets kärlek till 12-strängade gitarrer. Alla som trakterat en sådan live vet att de kan ta tid att stämma. Detta resulterade i långa och – i synnerhet för den reserverade frontmannen – pinsamma pauser mellan låtarna. Gabriels lösning var att inta rollen som sagoberättare. Han började beskriva scenariot inför nästa låt. Monologerna blev allt längre och snart fick de övriga medlemmarna i sin tur sitta och vänta på att Gabriel skulle berätta klart. Under låtarnas instrumentalpartier passade Gabriel på att byta kläder.

 

FOXTROT

Både musiken och scenpresentationen nådde en ny nivå efter albumet Foxtrot (1972), med nära 23 minuter långa Supper’s Ready, som under många år var bandets paradnummer live. En omväxlande vacker och dramatisk sak om gott och ont som beskriver när Peter Gabriels fru Jill för ett ögonblick blev ”besatt”. Om nu inte den fantasifulle Gabriel hittat på alltihop. En man som enligt utsago bara testat att röka gräs en enda gång och blev alltför förskräckt av sin reaktion för att våga göra det igen.

Som någon engelsk skribent uttryckte det: när Gabriel sjunger ”Can you feel our souls ignite?” i ett av styckets avslutande crescendon, så kan vi faktiskt det. På Foxtrot finns också den satiriska Get ’em Out By Friday (en låt om bostadsbrist som slutar som science fiction) och ”gamla” Genesis kanske mest underskattade låt, Can-Utility and the Coastliners.

Här fanns också den mellotronmättade Watcher Of The Skies. Gabriel klädde vid det här laget ut sig till både blomma, utomjording eller i en röd klänning som han lånat av sin dåvarande fru, Jill. Resten av medlemmarna var skeptiska till Gabriels påhitt, ända tills de noterade att de hamnade på framsidan till tidningar Melody Maker.

Bandet släppte vid den här perioden också en fin liveplatta, uppfinningsrikt betitlad Genesis Live (1973).

 

SELLING ENGLAND BY THE POUND

Om Foxtrot varit ytterligare ett stort kliv framåt så var Selling England by the Pound (1973) plattan där allt föll på plats. Albumet förekommer än i dag högt på listorna när de starkaste ögonblicken inom progressive rock eller brittisk 70-talsrock röstas fram. I dag är det svårt att fatta att ett gäng 21-23-åringar kunde göra så komplexa, dramatiska och formfulländade låtar som Firth Of Fifth och The Cinema Show. Det instrumentala mittenpartiet av Firth of Fifth kan vara bandet starkaste ögonblick någonsin.

Det finns alltid något nytt att upptäcka på denna skiva. Den har alla element som gjorde tidiga Genesis speciella. Här finns också den mjuka balladen More Fool Me, med en viss Phil Collins på leadsång. En föraning.

Det är smått irriterande att Banks och Rutherford själva inte förstår hur bra den här skivan är. Steve Hackett har dock hajat.

Albumet genererade också bandets första singelhit i form av den charmiga I Know What I Like (In Your Wardrobe).

 

THE LAMB LIES DOWN ON BROADWAY

Snart hade det blivit 1974 och nästan alla ”progressiva” band med självaktning hade gjort minst ett konceptalbum. Till och med ELO, som drog mer åt pophållet, hade gjort ett. Genesis ville förstås inte vara sämre. Samtidigt hade den intuitive Peter Gabriel, som alltid varit en skärpt omvärldsanalytiker, på känn att Tolkien, tomtar och troll hade spelat ut sin roll. Han hade blivit förtjust i New York och dess energi och presenterade i stället idén till dubbelalbumet The Lamb Lies Down on Broadway (1974). Det skulle handla om en gatusmart grabb från Puerto Rico som hamnar i en spöklik underjord i ett samtida New York City på jakt efter sin bror. Som visar sig vara han själv. (Eller något sådant. Det finns fortfarande ingen som riktigt kan förklara handlingen. Många har dock försökt. Här är ett av försöken: http://www.lastfm.se/user/prog_head/journal/2006/12/03/4duc_my_interpretation_of_the_lamb_lies_down_on_broadway.

Berättelsen var suggestiv, miljön tuff och långt ifrån de viktorianska scener som tidigare målats upp. Allt detta banade väg för kortare, mer avskalade låtar.

The Lamb Lies Down On Broadway fick ett ljummet mottagande när den släpptes, men har med åren kommit att räknas som en av genren höjdpunkter. Musikaliskt och emotionellt är detta det starkaste konceptalbum jag någonsin hört. Till och med folk som inte gillar genren ”symfonisk rock” brukar kunna göra ett undantag för detta dubbelalbum. Några som var extremt inspirerade var The Ark, vars Ola Salo utnämnt detta album till sin favoritskiva.

Genesis gjorde under 1974-1975 hela 102 konserter där de framförde dubbelalbumet i dess helhet. Alla utom två drabbades av tekniska problem. Inget av framträdandena filmades. Stämningen var tryckt, speciellt som alla medlemmar redan visste att Peter Gabriel efter turnén skulle lämna bandet, men var ombedda att hålla tyst om det. 1975 lämnade den 25-årige Peter Gabriel det band han varit med om att grunda. Bandet testade en massa sångare innan de insåg att Gabriels ersättare redan fanns i bandet – bakom trummorna!

Men det är en annan historia.

Anders Lundquist

 

Bortsett från en engångsspelning 1982 – genomförd i syfte att rädda Peter Gabriel ur en ekonomisk knipa skapad av en world music-festival som gått rejält back – har Genesis aldrig återförenats med Peter Gabriel och Steve Hackett. Detta är en av anledningarna till att det kanadensiska tributbandet The Musical Box tolkar Genesis för utsålda hus runtom i världen. De har originalbandets välsignelse och har till och med fått låna originalrekvisita från The Lamb Lies Down On Broadway för att återskapa den. The Musical Box är så stora att de säljer ut spelställen som Royal Albert Hall i London. Det säger en del om den magnetiska kraft detta låtmaterial än i dag har på lyssnare världen över.

The Musical Box framför 7 februari 2012 hela The Lamb Lies Down On Broadway på Cirkus i Stockholm.

FREDRIK B NILSSON OM SIN SYN PÅ OCH KÄNSLOR FÖR GENESIS:

Du har säkert varit med om det som Tomas Andersson Wij (stor senaste veckan på Obladoo och elsewhere) skrivit en låt om: att stå och höra en trist journalist spela skivor från sin bästa tid. Eller kanske, ännu värre: prata om dem.

Genesis är för många människor ett av de band som spelar ”konstig ogreppbar musik” och som, enligt dem, kräver ett ingrott nördskap hos lyssnaren för att kunna förstås och uppskattas. Inte sällan är det treackordstalibaner, utan kunskap om hur sådan musik skapas, som ojar sig över band som Genesis, som mellan låtar på fyra minuter gärna bjuder upp till en elvaminutersupplevelse för att sedan grotta ner sig i en hel albumsida (LP, remember?) med ett tema.

Vill inte hävda att jag hör till gruppen trista journalister. Vill inte påstå att Genesis kommer från min bästa tid. Vill inte låta påskina att jag är en treackordstaliban eller ens har lätt att förstå sådan ”ogreppbar” musik. Vill betona att jag njuter när jag låter mig dras med i och påverkas av en komposition som inte slutar efter 3.33.

I min trista CD-hylla har Genesis funnits med sedan 1998. Jag reste med mina dåvarande kollegor på en jobbresa till Hultsfredsfestivalen. Vår uppgift var enkel: att dela ut tidningen vi gjorde till nyfikna läsare och potentiella annonsörer samt dela ut den sponsoröl som vi fick flakvis av. Arbetsuppgifter som även icketrista journalister klarar av. På samma backstageområde höll svensk musikbransch till och vid denna tidpunkt var CD-skivan the shit när vi snackar ljudbärare. HD- och hi-fi-trams låg några år fram för normala musikälskare och LP-skivan var i det närmaste utrotad. Min kollega (sedermera den som ligger bakom denna veckas hyllning: Anders Lundquist) fick en sampler från Genesis-boxen Archives 1967-1975 av en musikbranschperson. Även jag fick en sampler.

Det som fanns ingrott i mig sommaren 1998 var att Genesis hade en irriterande gubbjävel vid namn Phil Collins på sång. Ett band jag hade hört under det sönderproducerade 80-talet. Jag var sedan flera år tillbaka ett Peter Gabriel-fan, men visste inte att han bidragit med det som gör Genesis värt att hylla så här 37 år efter hans avhopp från bandet. Hade det inte varit för en sampler i ett lyckorusigt backstageområde under en Smålands-festival tror jag att min bild fortfarande hade varit densamma: ”Genesis är ett menlöst band med övergatade virvlar och en pipskrikig sångare vid mikrofonen”.

Efter den kvällen i Hultfred har jag lyssnat 100-tals timmar på de engelska gentlemensymfonikerna. Men fördomen om Genesis-fantaster som nördar faller. Dessa 14 år har inte tagit mig mycket längre än in i den då aktuella boxen. Genesis Archive 1967–75 är en samling rariteter från Peter Gabriels tid som sångare i bandet. Live-upptagningar har delvis kompletterats med sång 1998, eftersom han ofta var klädd i masker och kostymer som gjorde att sångupptagningen lätt usel. Även gitarristen Steve Hacketts gitarrer fick ett nytillskott inför releasen av arkivet. Materialet är till stor del hämtat från albumen The Lamb Lies Down on Broadway och Selling England By the Pound. Och där har mitt nördskap stannat. Well – kanske är man mer ”nörd” ju smalare ens intresse är. Mitt intresse för Genesis har haft svårt att ta sig vidare från dessa album och enstaka låtar från de andra albumen där Gabriel sjunger. Men jag ser en ”nörd” som någon som utan urskillning äter ALLT av något för att det tillhör en specifik kategori. ”Jag älskar allt som The Beatles har gjort och därför älskar jag alla soloalbum som alla medlemmar har gjort och någonsin kommer att göra.” DET är ”nörd”. Att älska musik från ett band som vågade – och kunde! – göra musik lika omfattande som hyllade symfonier från stora klassiska kompositörer är kärlek.

I dag älskar jag Phil Collins för hans levande batteribankande bakom Genesis trummor på 70-talet. Och kärleken till Peter Gabriels röst är fortfarande stark.

Som ett bevis på att jag inte är en trist journalist som bara beskriver musik från min bästa tid kan jag avslöja att min bästa tid är nu – och vad du får läsa från den tiden vet bara framtiden; det är ännu väl dolt – In The Cage…

FLER GENESISKLASSIKER PÅ YOUTUBE:

”The Musical Box” i en TV-konsert från Belgien 1972 med den klassiska sättningen (Gabriel, Hackett, Banks, Collins, Rutherford):

Bandets längsta och mest händelserika låt, ”Supper’s Ready”. Långt talat intro – musiken börjar 2:40:

Bandets första hit, ”I Know What I Like”:

”Watcher Of The Skies” live i Shepperton Studios 1973:

”Firth Of Fifth” (audioversion från albumet Selling England By The Pound):

”The Lamb Lies Down On Broadway” i en liveinspelning från 1974  med bildspel:

”The Carpet Crawlers” (audioversion från albumet The Lamb Lies Down on Broadway):

”The Lamia” (audioversion från albumet The Lamb Lies Down on Broadway):