Doug Sahm

Efter en smärre turné genom vårt regniga land hamnade jag i sista sekunden av semestern, som slutade för en månad sedan, i min gamla hemstad Gävle. Högst uppe på 47 meter i Gefle Strands nya landmärke (i folkmun: ”böcklingbältets Manhattan”) sippade jag och mitt sällskap i oss en alkoholfri mjölkdrink i skybaren med utsikt åt tre väderstreck.

Tysta stirrade vi ut över den forna östersjöpärlan och våra blickar drogs till Läkerolfabriken nedanför (där bland annat Ahlgrens bilar har tillverkats sedan starten) från vilken samtliga anställda nu tvingas sluta eftersom den gamle OS-mästaren Bengt Baron (som ju tidigare skänkte bort svensk sprittillverkning till Frankrike) sparar några kronor på att placera tillverkningen i ett löneslaviskt östeuropeiskt land.

Därefter lyfter vi ögonen några millimeter och söderut ser vi Korsnäs-fabriken bolma; ett företag vars framtid ser grumlig ut efter att riskkapitalisterna i Kinnevik har låtit slå den samman med Billerud.

Åt andra hållet ser vi, genom de skybarflådiga rutorna, Gevalia-loggan blinka på den tidigare magnifika kaffe- och kryddproduktionsanläggningen där i dag endast ett hundratal personer har sina arbeten kvar. Tidigare var detta pulsen av centrala Gävle och något angeläget för alla.

Och i fjärran ser vi skogarna i väster som angränsar till Sandviken samtidigt som vi från bordet bredvid råkar smyglyssna på konversationen:

”Ja du vet, det är ju den där Sandvik-vd:n Lill-Olle Faxanders fru som vägrar flytta från Saltsjöbaden som gör att de nu flyttar vitala delar av företagets verksamhet till fjollträsk”.

De företag som tidigare gav invånarna i regionen stadga och framtidstro får nu samma invånare att tugga fradga och bada i oro. Ilska, besvikelse och oförstående blandas. Att det hänger ihop med viljan att konsumera billigt och att majoriteten i västvärlden tror på det goda i konkurrens och fri kapitalism är det inte alla som inser… ”LIRA BOOGIE” skreks i Gävle under 80- och 90-talet när allehanda band spelade på de lokala scenerna. Det var den lika lokale blueslegenden från Eivon Boogie Band som menade att just detta, att lira boogie, var svaret på allt.

Den snajdiga skybaren till trots: utanför känns allt darrigt, osäkert och vemodigt. Vad blev de av, alla drömmar om… Tja, varför inte jobb och en rimlig bostad åt alla!?

Semesterresan genom ett nedläggningsinfekterat Sverige avklarades i år med en samling navelskådande sommarpratare i bilradion. Och när vi kommer hem ligger ett soundtrack för framtiden på dörrmattan. En äkta Texas-blues-platta med svensk anknytning; Doug Sahm inspelad i en svunnen tid då en blues inte behövde vara mörkblå.

På något sätt är Doug Sahms postuma album som skapt för undertecknad som flyttade till Stockholm en månad innan den plattan spelades in: 11 augusti 1997. Sahm jammade bland annat loss sin stora blueshit Meet Me In Stockholm (!) under konserten som förevigades just i: Stockholm (Vattenfestivalen). Etiketten – San Antonio Records – skapades av de två svenska Sonet-veteranerna Lars-Olof ”Helan” Helén och Dag Häggqvist. Detta som hyllning till en av deras hjältar: Doug Sahm – mannen som sägs ligga bakom den så kallade tex-mex-musiken. Och Häggqvist var även delaktig i de musikbranschtidningsprojekt där jag tillbringade en stor del av tiden i slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Ett soundtrack som tar mig från då till nu.

Det är inte bara sommarvädret och världsekonomin som har gått i bluesens tecken. Även musiktidningen Mojo tittar i senast numret närmare på den lilla rockgruppen Rolling Stones influenser. Influenser som stavas B.L.U.E.S och den CD som följer med tidningen är fylld av artister som Muddy Waters, Jimmy Reed, Bo Diddley och Elmore James. Doug Sahm har haft Bob Dylan och Dr John i hasorna vid olika samarbeten och säkert har Stones-snubbarna också hört hans kaxiga blues. Live-spelningen från Stockholm är äkta vara och den innehåller alla delar (humor, attityd, raka bluestolvor, jidder från scenen) som ingår i genrens mytbild. Det härliga är att hösten, och framtiden, känns lite lättare att ha framför sig efter några genomlyssningar! Och kanske behövs lite jordnära positiv sväng av detta slag för att vi ens ska orka reflektera över de ödessymfonier som påverkar oss alla så starkt! Lira boogie, för faan! Och lös sedan de verkliga problemen…

Några fakta kring Doug Sahm:

–      Han dog 1999.

–      Kvintetten fortsätter nu med Sahms son Shawn vid rodret.