Duran Duran

Duran Duran är ett intressant fall. I mitt fall i alla fall.

Jag fnyste nämligen en hel del åt dem på 80-talet. Inte minst deras glamour-videor med lättklädda blondiner och lyxjakter. De kändes i mina ögon som alla andra ”new romantics”, vars image nästan överskuggade musiken.

Med tiden har jag dock insett att de sitter på en rejäl låtskatt. Som dessutom klarat tidens tand. Jag har till och med slutit fred med Simon Le Bons klagande sångstil.

Så när det nu kommer en DVD med konsert och dokumentär från 2011 så är jag redo. Och det är ett bra tillfälle att vara redo. Liveshowen är suggestiv, låtlistan välvald. En bra konsertfilm, helt enkelt.

Den i och för sig rätt korta och traditionella bonusdokumentären om året 2011 visar vilket speciellt år det blev för bandet. Allt började bra, men inför Europaturnén tvingades bandet ställa in alla spelningar eftersom Le Bon tappat rösten.

Bandet hamnade i limbo. Ingen visste om han någonsin skulle få rösten åter. Alla medlemmar hamnade i någon form av depression, eller åtminstone stark känsla av maktlöshet: vad händer om allt är över?

Men när allt väl var på banan igen, och LeBons röst var starkare än någonsin, uppskattade bandet vad de hade desto mer och tog inget för givet. Det var som om bandet själva skulle få veta den verkliga innebörden av titeln på sitt senaste album, All You Need Is Now.

Och den medvetenheten, den närvaron, känns i deras framträdande.