Annons

Darkness-Hot-Cakes-Cover-Art

The Darkness: Hot Cakes

Publicerat den: 22 augusti 2012 08:30 | Senast uppdaterad: 22 augusti 2012 08:31

Taggar:

Sprid vår kärlek

Någonstans på vägen mellan att vara skrattretande och storslagna tappade The Darkness bort sig själva efter 2003 års briljanta debut Permission To Land. Många fattade inte vad som var poängen, och det var kanske någonstans det som var poängen för Justin Hawkins & co. Själv minns jag inte om jag egentligen brydde mig så mycket om bandets eventuella agenda, men jag minns mycket väl att jag inte blivit så glad av en hårdrocksplatta sedan Dracula var pojke.

Jag träffade bandet i London inför uppföljaren One Way Ticket To Hell…And Back och det märktes att något inte riktigt stämde. Albumet var också mycket riktigt en blek kopia på uppföljaren och det dröjde inte länge innan Justin Hawkins hoppade av och började skriva låtar till Eurovision. Alkohol och knark kan göra sådant med en, vet ni.

När The Darkness annonserade sin återförening blev jag varken glad eller förväntansfull. Som de flesta andra trodde jag att det tåget kört enkel resa till helvetet och stannat där. Men när jag satte Hot Cakes i spelaren insåg jag att jag faktiskt saknat dem. Det här är den värdiga uppföljaren till Permission To Land. Inte riktigt lika omvälvande, men bitvis minst lika befängd, smaklös och festlig.

Ni vet så klart redan hur det låter  – det är lite AC/DC, lite Queen, lite mer Queen och så en jävla massa Queen –men faktum är att Hot Cakes innehåller så många uppblåst överdrivna hårdrocksanthems att man blir helt matt. Och glad. Det är omöjligt att göra den här typen av musik bra utan glimten i ögat och det kan man väl utan att överdriva säga att The Darkness har. Lyssna bara på She’s Just A Girl, Eddie. Eller Every Inch of You. Eller Everybody Have A Good Time. Om det sedan är ett infall av morbid humor eller inte som fått bandet att göra Maiden-hårdrock av Radioheads Street Spirit (Fade Out) ska jag låta vara osagt. Men underhållande är det.

Man får ta Hot Cakes för vad det är; ett väldigt underhållande hårdrocksalbum. Varken mer eller mindre. Och i dessa tider duger det ganska gott. Men fattade man inte storheten med The Darkness 2003 kommer man inte att göra det 2012.