Staffan Hellstrand: Staffan Hellstrand

Staffan Hellstrands första soloalbum med nytt material på fem år är en rejäl nytändning. Den påminner mig om varför han är en av mina absolut största favoritartister och låtskrivare.

Att han ens hunnit skriva nya sånger är för mig en gåta. Han saknar å andra sidan inte saker att skriva om.

Hellstrands senaste år har nämligen varit omvälvande. Både hans far och hans bror har gått bort. Han har dessutom skilt sig, efter vad som måste ha varit ett av artistvärldens längsta äktenskap. Sedan dess har han också träffat en ny. Han är sedan några år tillbaka dessutom morfar. Och alla hans barn har, ett efter ett, lämnat tonåren bakom sig.

Bortsett från den fina singeln Spår, som uttalat handlar om Staffans pappa, är det dock som vanligt inte glasklart vad Staffan sjunger om. Och det är bland annat det som i mitt tycke höjer honom över de flesta svenska textförfattare: det blir aldrig övertydligt. Han är för subtil för att skriva en ”skilsmässoplatta” eller ”sorgplatta”. Referenserna och känslorna finns där ändå. För den som lyssnar. Och känner.

Jag tillhör sannolikt de personer som lyssnat på Staffan Hellstrands texter och musik under längst tid. Redan julen 1977 satt jag som nybliven 12-åring med lillasyrrans skolgitarr och försökte ta ut ackord till det första albumet med hans första band, Dimmornas Bro. Även om han själv sedan länge har gått vidare från den typen av musik (symfonirock) så ligger deras tre plattor mig, fortfarande varmt om hjärtat. Trots – eller kanske tack vare – de uppenbara förebilderna.

Riktigt tagen blev jag av hans nya vågen-band SH!, vars trio av arga, vackra, upproriska, motsträviga, passionerade album fortfarande tillhör det bästa ett svenskt rockband gjort. SH! var fullt i klass med exempelvis Imperiet. Redan i mitten av 80-talet sökte jag upp Staffans namn i telefonkatalogen för att få intervjua honom om SH!:s album Vad tyst det är.

Staffans första två soloalbum hade klara element av folkrock och man anade inspiration från exempelvis The Waterboys och The Pogues. Sedan drog han åt rockhållet och samarbetade med några av Sveriges bästa rockproducenter, exempelvis Dag Lundquist och Michael Ilbert. På senare år har han åter blandat in det akustiska, experimenterat med maskiner och gjort 80-talsdoftande rock med bandet De Lescano.

Vilka av Staffans soloplattor som är starkast kan man alltid diskutera. Han har sin stil och eftersom hans bästa låtar, i likhet med bra litteratur, handlar om oss lika mycket som de handlar om honom, så har alla har sina favoriter. Förmodligen beroende på vad i livet de befunnit sig när de hört skivorna. Ska jag lista några egna favoriter ur hans digra soloproduktion så är det nog Eld, Pascha Jims dagbok (med The Nomads), Underland, Underbarn och Motljus. Samt det nya albumet, symboliskt nog betitlat Staffan Hellstrand.

Den nya plattan påminner mig med all önskvärdtydlighet om hur mycket jag tycker om hans texter, melodispråk, värme, politiska patos och ovilja att acceptera samtidens mest korkade företeelser.

Ändå måste jag erkänna att jag under en period var lite mätt på hans musik. Jag behövde en paus.

Kanske gjorde han också det, vad vet jag. För det som slår mig när jag hör den nya plattan är hur fräscht det låter. Han har kallat det för sin ”countryplatta”. Och även om det verkligen också låter klassisk Hellstrand, finns här pedal steel, fiol, akustiska gitarrer och den typ av komp som alla skulle associera till Nashville om inte de svenska dansbanden saboterat det för så många. Men här känns det på riktigt. Ibland porlar det som en vårbäck, ibland är det stompigt som boots på ett jordgolv. Men genomgående känns det som om låtarna fått mogna och fått rätt arrangemang.

Texterna har den blandning av excentricitet, eufori och eftertanke som sedan dag ett har karakteriserat hans bästa stunder.

Jag har skrivit det förr, i den lilla essä som återfinns i hans samling Lilla Fågel Blå, men är fräck nog att citera mig själv: ”Jag kan bli lycklig av hans argaste alster, för att han sätter ord på min egen frustration och väcker mig ur apatin. Omvänt kan jag bli sorgsen av hans lyckligaste låtar eftersom de påminner om hur förgängliga stunderna av lycka, då allt stämmer, kan vara”.

Orden skrevs för några år sedan, men skulle lika gärna kunna beskriva denna vackra, kärva, sorgsna, lyckliga och ytterst melodistarka platta. Country, rock, folk, pop eller visa? Spelar ingen roll. Jag tycker om att lyssna på den. Och om du någonsin gillat en platta med Staffan Hellstrand så kommer du sannolikt att göra detsamma.