Chuck Prophet: Temple Beautiful

Vissa artister hamnar av outgrundliga anledningar just under radarn, fast de, om världen vore rättvis, skulle vara betydligt större än många av sina mer framgångsrika kollegor. Varför? Därför att de är bättre, helt enkelt. Lyckligtvis verkar just dessa personer också vara av den sorten att de struntar i detta tråkiga förhållande. Fullständigt. Kanske hänger det ihop på något sätt, jag vet inte. Chuck Prophet är i alla fall en av dessa artister, som haft en lång rad med egna skivor, konstellationer och samarbeten som är fullständigt briljanta, men inte fått den uppmärksamhet han förtjänar. Kanske kan nya skivan Temple Beautiful ge honom en puff i rätt riktning, för maken till adrenalinkick får man leta efter. Det var länge sedan jag hörde någonting så generöst och genuint sprudlande.

Temple Beautiful är en sorts konceptplatta, med hemstaden San Fransisco som den röda tråden, men det gör det inte alls besvärligt att ta till sig en vinter som denna i det avlägset belägna Sverige. Tvärtom. Den kaliforniska värmen och atmosfären är lättare än någonsin att sugas in i. Du är plötsligt där, på en bakgata en ljummen kväll, för att lyssna på musik på någon klubb. Prophet är en av de unika artister som dyker upp ibland, som alltid träffar rätt och är så där retsamt och naturligt coola – utan att försöka vara det. De som försöker, och de är många, träffar visserligen rätt med en pose här eller en strof där genom ihärdigt arbete – Chuck Prophet försöker inte överhuvudtaget men är ändå avslappnat rätt. Hela tiden. Jag misstänker att han inte skulle kunna vara icke-cool om ens han aktivt försökte.

Låtarna på Temple Beautiful tuggar sig rakt in i kroppen som malande kugghjul och gitarrerna är helt bedårande. Varma men ändå knivskarpa. Prophets känsla för melodier är fenomenal och mitt i melodierna sticker det dessutom iväg i geniala små svängar och tonartsbyten som ständigt håller dig överraskad. Jag sätter en tom Aladdin, för att citera min gamle rättskunskapslärare, på att en man som Per Gessle avgudar Chuck Prophet. Receptet på Chuck Prophet lyder annars som följer: en knippe tidig Lou Reed, en nypa Tom Petty, två nävar med vardera Jonathan Richman och Dwight Twilley och strö sedan lite Springsteen runt 1980 över det hela – och voilá!; skruva upp volymen och låt dig oförbehållsamt svepas med. Låtarna är förbluffande starka, som euforin i ”Play That Song Again”, gitarrorgasmen i ”Castro Halloween”, den sugande dysterheten i ”Museum Of Broken Hearts” eller Velvet Underground-blinkningen i ”White Night, Big City”. Så där kan man hålla på. Låt efter låt. Det är glockenspiel. Det är handklapp. Det är glädje. Och nu menar jag inte inövad glädje av kommersiella skäl, utan ren, pur och oförställd glädje. För allas trevnad dansar jag inte, men frågan är om jag skulle klara av att stå still på konsert med Chuck Prophet. Jag tror inte det.

Vi har väl alla våra favoritskivor som vi spelar på förfesten därhemma, innan man går på den riktiga förfesten. För mig har det länge varit Dwight Twilleys Jungle som haft den rollen, men med Temple Beautiful  seglar en vass konkurrent upp. På nämnda Jungle medverkar förresten Tom Petty. Alla vägar bär visst till Chuck Prophet.