Thåström: Beväpna dig med vingar (Dubbelrecension)

Ända sedan jag hörde Thåström för första gången för närmare 35 år sedan, det måste ha varit i tredje eller fjärde klass, har han ständigt lyckats ta mig ett steg längre, såväl musikaliskt som känslomässigt. 800 grader. Die Mauer. Rymdimperiet. Blå Himlen Blues. Peace, Love & Pitbulls. Om Black Jim. Kort biografi med litet testamente.

Han har alltid gjort det han själv har känt för, oavsett vad ”publiken” krävt eller önskat av honom. Det finns en problematik dold i denna min inlärda beundran. Finns det verkligen någonting mer att ta av, undrade jag inför lyssningen på nya skivan ”Beväpna dig med vingar”? Vad mer kan han kan göra? Egentligen? Vad kan man begära av honom? Så kom det sig att jag faktiskt lyssnade på skivan utan gigantiskt ställda föräntningar. Och så händer det. Igen. Thåström får mig åter att vingla till och känna en pirrande lycka sprida sig i kroppen.

Musikaliskt fortsätter han den resa som inleddes med ”Skebokvarnsvägen 209″; jag ser Beväpna dig med vingar som del tre i det som (hittills) är en trilogi tillsammans med ovan nämnda skiva och ”Kärlek är för dom”. Återigen är låtarna förbluffande starka och personliga och musikerna tassar runt dem och gör precis rätt saker i exakt rätt ögonblick. Textmässigt finns den något svarta grundtonen kvar, men det har också smugit sig in lite andra motiv, och ibland låter han rent av hoppfull.

Det hörs givetvis att det är Thåström, få har lyckats skapa en egen värld som Thåström gjort, men det är ändå inte bara mer av samma sak. Nej, han tar det ytterligare ett litet steg, och låtarna här ett nytt, hypnotisk driv med en sorts seansliknande känsla. Som vanligt är det små teaterstycken, eller synopsis till filmer och de väntar bara på att bli framförda av skaparen och huvudrollsinnehavaren själv. Det är bara att sluta ögonen så ser man en försmak av det. Det kan bli hur bra som helst. Eller kanske ännu bättre.

// Per Wiker

–

Redan vid första takterna på öppningslåten är jag såld. Fullständigt och komplett. Ja, det kan vara så att årets låt redan är här och att den heter “Beväpna dig med vingar”. Årets låttitel har i alla fall redan knipits, den saken är klar. Och detta följs sedan upp med domedags percussion i “Låt dom regna”. Ja, jag är fullständigt såld. För så fortsätter det. Hela skivan rakt igenom. Och nej, jag kan inte motstå en endaste låt. Herregud. Jösses. Ja, vad annat kan man säga? Han har gjort det igen; en samling låtar som känns i huden, i själen, i hjärtat. Hur gör han? Jag har ingen aning, men snälla Joakim Thåström, sluta aldrig!

Jag ska villigt erkänna att jag gillar allt Thåström har gjort, till och med de mest 80-talsutsvävande grejerna, så att vara objektiv när det gäller Thåström finns inte riktigt med i mitt register, men ett av de projekt jag verkligen älskade av hela mitt hjärta var Sällskapet (2007) och just därför gör det mig extra lycklig att så mycket av industri- och experimentljudbilden från just Sällskapet hittat in på det här albumet. Det är ju absolut inte första gången, men det är mycket tydligare här än till exempel på förra albumet. En sak har vi nämligen gemensamt Thåström och jag, och det är vår kärlek för Einstürzende Neubauten, och jag gillar honom lite extra när jag verkligen kan höra det. Jag misstänker att jag även är skyldig Niklas Hellberg och Pelle Ossler ett tack för detta sound. Men det är ju så med samarbeten som funkar, att resultatet blir större och bättre, eller till och med fantastiskt som i det här fallet. Av någon anledning gör det mig också glad att Amanda Ooms är med på ett hörn, med sin röst i “Brunkebergstorg” och foton till konvolutet.

Och så texterna. Det balanserar alltid på gränsen och om det vore någon annan än just Thåström är jag inte säker på att det ens skulle funka, men det är ju Thåström och just därför inte bara funkar det, utan blir fullständigt magiskt. Så skevt och ändå så precist. Som med rösten. Samma sak där. Varje intonation, varje stavelse, exakt rätt. Och det går rakt in. Precis allt. Hela vägen rakt in.

Nej, jag vet inte hur han gör det, jag vet inte ens exakt vad det är som händer med mig, men Thåström är en av de där musikerna som tvingar ner mig på knä. Som får mig att försvinna in, eller kanske ut, bort, i en annan värld. Det är som en resa, ett rus, en tripp och jag kan inte värja mig. Musik som rör vid min själ. Tinar det som frusit, hittar alla de glömda hörnen, och skär rakt in.

Ja, jag älskar det här albumet. Fullständigt och förbehållslöst. Och jag är tacksam att ingen kommer kräva att jag ska kunna vara objektiv eller sansad i mitt omdöme. Det är omöjligt när det handlar om kärlek.

Bästa spår:

“Beväpna dig med vingar”

“St. Ana Katedral”

“Dansbandssångaren”

// Caroline Carlquist