Beth Hart/Joe Bonamassa

Det är hart när omöjligt att tro att en modern bluesrockplatta ska påverka speciellt mycket för den som inte är inne i genren. Men, å andra sidan behöver man inte bona massa golv för att tycka att det är fint med städat. Beth Hart har släppt sex album tidigare, varit i ett hårt missbruk och kommit tillbaka. Hennes skört vibrerande röst låter autentisk och Joe Bonamassa älskar den. Så kom han med förslaget om att arbeta tillsammans och plattan spelades in under två helger tidigare i år. Jag lyssnar på den. Och inser att blues kan vara joy!

Hur tar man sig då an en bluesrockplatta. Tidpunkten är i och för sig remarkabel: den första kyliga aftonen sensommaren 2011 då hösten gör sig påmind och SVT:s väderprognos utlovar frost i östra Svealand. Bestämmer mig för att testa den på mina barn. Sätter en 3-åring bredvid en halvslumrande sjuveckorsbäbis i soffan. Sätter på stereon. Från att ha varit totalt okontaktbara blir de som ljus. Koliken avstannar och trotstendenserna avstannar. Det måste vara själen i musiken som får dem lugna och uppmärksamma. Trummisen Anton Fig, gitarristen Blondie Chaplin och basisten Carmine Rojas framför en solid grund på vilken Joe Bonamassa garnerar sina gitarrtoner. Varför han utsågs till världens bäste bluesgitarrist 2008 är uppenbart.

Beth Hart sjunger med hjärtat från hjärtat till hjärtat. Det finns inga lögner på Don’t Explain bara musikens nakna sanning. Glömde jag nämna låtarna? Alla är covers från artister som Aretha Franklin, Etta James, Ray Charles och Tom Waits men personliga. Behöver jag förklara mer; nä jag gör inte det. Du har läst detta. Lyssna nu!

Två av toppspåren på plattan:

-       Chocolate Jesus av Tom Waits

-       For My Friend som Bill Withers tidigare har framfört.